Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXX. Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXX.
Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor.
III.
En, som måhända bidrog att fästa fältmarskalken
Königsmarks uppmärksamhet på marmorlejonet i Piräeus
och på runristningen å det samma och som således
i sin mån medverkade för det dyrbara minnesmärkets
förflyttning till en ort, der man visste att värdera
och vårda konstens skapelser och der man bättre
kunde det, är hofjungfrun hos hans grefvinna Anna
Agriconia. Men ej blott derför, att denna qvinnas namn
är fästadt vid run-lejonet förtjenar hon att närmare
kännas. Anna Agriconia är äfven, oss veterligen,
den första och enda svenska qvinna, som för sina
förtjensters skull blifvit adlad.
Hon var dotter af prosten Magnus Jonæ i Nyköpings
östra församling, hvilken tog sitt namn, såsom
brukligt var den tiden bland prestslägterna, af
häradets namn Åker och af byns namn Skäggestad, der
fadern bodde; åker heter agros och skägg konnos på
grekiska, hvaraf blef namnet Agriconnius. Utom dottern
Anna hade prosten Magnus ännu tvenne döttrar och en
son Samuel, som, efter att hafva varit sekreterare
vid svenska beskickningen i Paris och i London,
blef adlad af Carl XI, mot slutet af kriget med
Danmark, under namn af Åkerhjelm. Sedan han slutat
sina studier i Upsala, blef han af riksskattmästaren
grefve Gustaf Bonde utsedd att som hofmästare följa
dennes söner på deras utländska resor, och efter
hemkomsten blef Samuel eller herr Månsson, såsom han
kallades, sekreterare hos rikskansleren, grefve Magnus
Gabriel De la Gardie. Länge förblef han dock icke i
det höggrefliga huset, utan utskickades redan året
derpå såsom sekreterare vid svenska beskickningen i
London under grefve Per Sparre; men under det året,
som han tillbringade hos rikskansleren, skaffade
han sin syster Anna plats i dennes hus såsom
hofjungfru hos rikskanslerens grefvinna, furstinnan Maria
Euphrosyne. Jungfru Anna var då tjugonio år gammal.
I våra dagar kunna vi knappast göra oss ett begrepp
om, hvad det ville säga för en ofrälse att inträda som
tjenare i ett högadligt hus på denna tid, och här böra
vi dervid märka, att grefvinnan sjelf var Carl IX:s
dotterdotter, Gustaf Adolfs systerdotter, Carl X:s
syster och den regerande konungens faster. Grefven,
rikskansleren, var en bland den unge Carl XI:s
förmyndare och förde ett hof på sina slott och gårdar
som en furste och med furstliga rättigheter inom sitt
grefskap. Och i denna lysande krets skulle nu jungfru
Anna, prestdottern, inträda som tjenare eller
hofjungfru. Men om man också
i mycket och med skäl kan tadla rikskansleren,
Magnus Gabriel De la Gardie, så måste man i ett
afseende sätta honom högt, nämligen i hans kärlek till
vetenskaper. Lärdom var ett godt förord hos honom och
behöfde icke söka gömma sig undan i hans hof. Och
detta var den rådande tonen i hans hof. Furstinnan
– så kallades vanligen rikskanslerens gemål –
och barnen, alla skattade lärdom och belefvenhet
högt. Nu hade prosten Måns’ barn erhållit en så
vårdad uppfostran och ägde – åtminstone sonen Samuel
och dottern Anna – så lyckliga anlag, att de väckte
uppmärksamhet genom sitt vett och sin lärdom.
Det dröjde derför ej länge, förr än Anna Agriconia
ej blott kom att intaga en plats ofvanom en vanlig
tjenares, utan äfven förvärfvade sig sitt höga
herrskaps tillgifvenhet. I synnerhet blef hon kär för
den ena af döttrarna, nämligen den då sextonåriga
Katharina Charlotta. Af elfva barn återstodo vid denna
tid för rikskansleren blott tre, nämligen äldste sonen
Gustaf Adolf, som nu var öfverste och efter ett par år
blef riksråd, dottern Hedvig Ebba och den nyssnämda
Katharina. Mellan henne och jungfru Anna utbildade
sig ett förhållande af vänskap och kärlek, som varade
lifvet igenom och hvars band snarare tillknötos än
lossades, när mörka dagar kommo. Eget nog började
just med Annas inträde i rikskanslerens hus ödet
skifta i svart öfver honom och hans barn. Året 1672
dog yngste sonen, tio år gammal, och samma år blef
konungen myndig, denne konung, hvars tunga hand inom
några få år föll så skoningslöst tung öfver grefve
Magnus Gabriel, att han derefter stod som en aflöfvad
trädstam med sin rika krona multnande kring sin fot.
Fröken Katharina Charlotta hade redan vid tio
års ålder blifvit förlofvad med Otto Wilhelm
Königsmark. Något bröllop kunde naturligtvis
icke komma i fråga förr än efter ännu några år,
men när det kunnat firas, var ännu fästmannen
anställd i Frankrikes tjenst, och Sveriges krig,
som derefter började, måste först sluta, innan man
kunde tänka på något sådant. Deraf kom det sig, att
O. W. Königsmarks och K. Ch. De la Gardies giftermål
icke fullbordades förr än 17 år efter den högtidliga
förlofningen. Bruden var då tjugosju år gammal,
och Anna Agriconia, som nu var hennes hofjungfru,
trettiotre år. Två år derefter följde båda med grefve
Otto Wilhelm, då han lemnade fäderneslandet för att
gå i utländsk tjenst, och de följde honom troget
under krigets alla både segrar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
