Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En barndomsdröm. Skiss af Onkel Adam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den enda riktigt förnuftiga varelsen och
i besittning af verldserfarenhet, började han
söka efter ett passande nattläger för sig och sin
skyddling. Han fann det ändtligen i ett öppet skjul,
der han vidare fann något hö, som han krafsade ihop,
och der Olava snart under hans skydd somnade in.
Det var så tyst, så tyst, utan att man hörde det
aflägsna bruset af vatten och närmare det sakta
susandet i några aspar, som stodo »i klunga» ej långt
från skjulet. Och natten gick och dimman föll på
öfver dal och skog, öfver å och sjö – men Olava sof
med begge ögonen, under det att Rapp sof med blott ett
öga i sender och med halfspända öron, för att lyssna;
ty Rapp hade erfarenhet, han, och trodde just icke
menniskorna om det bästa.
*
2.
En barndomsdröm.
»Det är verkligen mycket bittida; jag begriper inte
Jaquette, som stiger upp före solen – hä – hvad
säger ni, Grönström?»
»Det är så grefvinnans vana, särdeles när hon dricker
sitt helsovatten.»
»Ja, Rakoczy, ja – jag vet. Hon har förhårdningar,
säger lifmedikus Patersson – förhårdningar i hjertat –
nej, i lefvern var det; men att gå så bittida upp –
före solen!»
»Nej, herr hofjunkare, solen har varit uppe i tre
timmar.»
»Jaha – jaså – ja, hon går mycket bittida upp vid
denna tiden; ty jag minnes i min ungdom, att jag
och mina vänner ofta ej slutade en liten sexa på
Djurgården, förr än solen redan stod på himmelen och
glindrade på Brunnsviken. O, det var en annan tid;
men man blir äldre med tiden, min kära Grönström. –
Han är gammal vorden, han också, kära Grönström –
det går så med tiden; men nu, när jag ville njuta
af landtlifvets behag, vore det i sanning icke ur
vägen att få vara i frid och ro till klockan elfva
och dricka sitt frukostkaffe klockan tolf – middag
klockan fem och
– men se, der är grefvinnan! Obegripligt med
hennes eviga sorg efter salig Adolf von Lützow. –
Åh ja – en ganska hygglig och gentil karl –
men ändå. Det är nu fyra år, sedan salig
Lützow lade sina ögon tillsammans – sorgåret
är således för tre år sedan slut – och ändå
går Jaquette svartklädd – det är tre gånger värre än
en hofsorg och öfver tre hundra gånger mer sorg,
än man består främmande prinsessor, hvilken tar slut
på fjorton dagar.»
»Hofjunkaren kunde gerna vara, der han är», sade
Grönström, som var en gammal hemtamd betjent och
således en smula frispråkig.
»Går inte an, Grönström – Grefvinnan skulle finna
mera – ja, mera än besynnerligt, om en kusin till
hennes evigt saknade Adolf icke skulle vara en hennes
deltagande vän i fattiga fjorton dagar, då hon kunnat
hålla i hela fyra år eller – låt se! – omkring tusen
dagar.»
Hofjunkaren Gyllenpistol hade en egen liten
förmögenhet, stor nog ändå att tillåta honom hafva en
nätt våning i Stockholm och årligen göra lustturer
till slägt och bekanta. Han var en af dessa små
kometer, som hvarje år, på bestämd tid, genomskära
planetbanorna, för att på hösten återvända till solens
– den bildade Stockholms-societetens – närhet.
Derifrån hämtade han sitt ljus och sin värme och
kraft till sina utfärder; men han reste ekonomiskt,
och ingen sågs mindre gerna af betjeningen, än lille
hofjunkaren Gyllenpistol, som gaf usla, om ens några,
drickspenningar, men fordrade en alldeles faslig
uppassning. Gamle Grönström på Herlingsberg var dock
ett undantag; ty han var af gamla verlden, då icke
sådana anspråk funnos, som nu i vår tid äro vanliga
hos »betjentlymlar» i allmänhet, sade hofjunkaren.
Hofjunkaren var, som en dylik person bör vara,
liten, men rak – med kal, tillbakalutad panna och på
sidorna ett yfvigt, hvitt, purrigt, brändt hår, långa
engelska polisonger och så vidare. Han såg ut en smula
exotisk, som en främling från lifvets vändkretsar. Han
var för öfrigt allt och intet. Han var konstkännare,
musikalisk, skref poesi – hade täflat
i Svenska Akademien och fått mention honorable för en
dikt, kallad »Fattigdomen» – något, som han aldrig
känt och således ansåg sig klippt och skuren att
måla. När hofjunkaren kom i korridoren, mötte honom
den obehagliga underrättelsen, att grefvinnan länge
sedan gått ut, alldeles ensam, som hon brukade. En
betjent af det nya slägtet tycktes med verklig fägnad
berätta hofjunkaren denna obehagliga nyhet.
»Hvartåt gick grefvinnan? Min Gud – ensam – om något
kom vid henne! Hon kunde bli’ altererad, svag, dåna –
ja dö, utan betjening – det är oförsvarligt – jag
skall säga Jaquette det.» Med dessa ord begaf sig
hofjunkaren, åtföljd af Grönström, i den riktning,
som den yngre betjenten med vårdslös hand visat.
»Besynnerliga promenader, genom daggiga ängar och
öfver tufvor och diken!» mumlade hofjunkaren, med
sina lacklädersstöflor letande efter säkra och torra
punkter; ty han var mycket känslig för väta och hade
bonade golf i Stockholm.
De begge vandringsmännen hade gått länge, då de på
afstånd varseblefvo grefvinnan, som stod vid öppningen
af ett dåligt skjul ej långt från ån.
»Hvad tänker Jaquette på?» ropade hofjunkaren, allt
hvad hans röst ville förslå – och det var ej mycket;
men grefvinnan vinkade med handen och befallde på
detta sätt tystnad.
»Hvad kan det vara?» frågade hofjunkaren. »Kan
Grönström gissa?»
»Troligen ett fågelbo – grefvinnan håller så fasligt
mycket af fågelbon och små ungar.»
»Jaha – sjelf barnlös – sjelf barnlös! Jag
har ofta slagit fram och sagt: Jaquette, du är
ännu ung och skön – och – ja, och så vidare –
Grönström förstår! Och det skulle bli ett annat
lif på Herlingsberg, som är en allt för stor och
god possession att vara ett enkesäte. Hon vinkar om
igen, vi måste gå sakta – det måste vara en skygg
fågel eller kanske en ekorre eller hvad man kallar
igelkott.»
Smygande på tå, nalkades hofjunkaren grefvinnan
Jaquette, som var en dam af ståtlig växt, med en
ren grekisk profil och ljusa, svallande lockar,
som liksom trängdes om rummet under den med svart
flor prydda lilla hatten. Och hon var svartklädd –
svart från topp till tå – en modern Niobe, som följer
sina kära. Med upplyftadt finger tystade hon åter
hofjunkaren, som smög sig ända fram, för att få reda
på det rara föremålet.
Se derinne – ingenting annat! – ett sofvande
barn – ett tiggarbarn, tror jag – och en lurfvig hund,
som icke morrade, men grinade högst gement,
när hofjunkarens »romerska» näsa uppenbarade sig i
dörröppningen.
Det var klart, att hunden hyste förtroende till
grefvinnan, men saknade allt förtroende till
hofjunkarens lilla person. Också kunde hofjunkaren
icke med hundar; »ty dylika bita folk i vadorna» –
fastän ingen mindre än hofjunkaren behöfde frukta
något sådant.
»Ett skönt barn – i sanning! Skulle göra figur på en
tafla.»
»Morr – orr – orr!» svarade hunden.
»Det är en farlig best – bästa Jaquette akta
er! Rabies har brutit ut i Hjo eller Landskrona –
tror jag.»
»Morr – orr – orr!» fortsatte lurfhunden, och barnet
höll på att vakna.
»Tyst, Rapp – stilla!» hviskade den lilla – »jag vill
minnas den drömmen», och med slutna ögon fortfor
hon att ligga i en halfslummer midt emellan sömn
och vakande. »En djup dal – en väg, beströdd med
guld, slingrar fram mellan en äng, som strålar af
juvelblommor, och den lilla bäcken består af äkta
perlor. Bredvid mig sväfvar en skugga
– det är jag sjelf – en spegelbild.
Hvar är jag – i fattigdomens dal – dit hör du
icke. Se, der ett berg med afsatser – jag stiger
uppför. Der uppe är en grön plan, omgifven af träd.
Se, i hvarje blomma sitter ett litet barnhufvud och
nickar, och bakom hvarje af trädens löf gömmer sig
ett barn. Hvar är jag? I barnens rike – der skall
du få arbete och efter arbetet hvila.»
»Hon blundar, den lilla – hon halfslumrar», hviskade
grefvinnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0095.html
