Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XX. Arvid Bernhard Horn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begäran om undsättning, ehuru den uteblef. Konung
Stanislaus, som stod med polska kronarméen 7 mil
från Warschau, blef äfven underrättad och begaf
sig med arméen till staden; men kronfältherren,
som intrigerade i sin riktning, föreslog, att arméen
skulle med svenska kavalleriet undsätta Latowice, der
major Anders Leijonhjelm stod med 273 man, och sedan
återkomma. Horn gick in härpå, och de drogo bort;
men då de kommit undan och i säkerhet, underrättade
de härom Horn, som nu var ensam med 480 svenskar,
för att försvara en nästan öppen hufvudstad utan alla
fästningsverk mot en hel armé. Den 21 på morgonen stod
August med sin armé utanför Warschau. I trenne dagar
kunde Horn hålla sig i staden, men måste derefter
draga in i slottet, hvarest han blott hade fyra små,
nästan odugliga kanoner, »hvilka han uppsökt efter
en afrest biskop, och dylika herrar pläga ej hafva
sina militäriska anstalter i särdeles god ordning»,
heter det i en berättelse.
Han kunde således icke hindra fienden från
att nalkas, och denne sköt slottet i brand. Han
erbjöds kapitulation, men vägrade, tills slutligen
besättningen tvang honom, den 26, då han måste
gifva sig fången. Under sin fångenskap sökte han
medla fred emellan konung August och Carl, men
förgäfves. Slutligen utvexlades han och återkom, nu
såsom enkling, till svenska arméen, der han i Rawitz
(1705) ingick sitt andra gifte med Inga Törnflycht,
svägerska till konung Carls förnämste rådgifvare
Piper. I Augusti 1705 afgick han till konung
Stanislaus i Warschau som ambassadör och afslöt de
ännu oafgjorda freds- och förbundspunkterna. Strax
derpå blef han jemte konungens förnämsta generaler
utsedd till kongligt råd. Af dem stannade endast
Rehnsköld hos konungen. Vare sig, att detta var en
intrig af Rehnsköld eller icke, troligt är, att
det ej blef utan inflytande på Carl XII:s senare
krigsföretag.
Arvid Horn kastades sålunda vid 40 års ålder in
på en ny bana. Han upphöjdes 1706 till grefve,
utsågs till ledamot af kansliet (motsvarande
departementet för utrikes ärenden),
justitie-revisionen och försvarskomitéen, samt 1707 till
guvernör för konungens systerson, den unge hertigen
af Holstein. Med den jernflit, som utmärkte honom,
skyndade han att sätta sig in i alla dessa för honom
nya ärenden, vinnläggande sig särskilt om de utrikes
angelägenheterna.
Inträffade så det ödesdigra slaget vid Pultava och
konung Carls flykt till Bender, hvarigenom han blef
så aflägsnad från sitt rike, att hela regeringsbördan
nu föll på det hemmavarande rådet. Oändliga
trakasserier uppstodo härigenom, alldenstund den
egentliga makten låg i konungens händer, så att
befallningar från honom, klagomål från folket,
framställningar från utländska regeringar korsade
hvarandra till stort bryderi för rådet. Härunder
var Horn den, som visste att skaffa sig största
inflytandet; men dermed var ock förenad en börda af
allt annat än angenäm art.
Riket var i den farligaste belägenhet. Af allt
det folk, som utgått från krigets början, voro
endast 8,000 man qvar i Lifland och Polen under
general Crassow, för att vid behof vara till
hands och undsätta konung Stanislaus. Men då
Crassow fick kunskap om stora arméens olycka vid
Pultava, drog han sig mot Pommern, der hans styrka
dels smälte bort i småaffärer med fienden, dels
fördelades som garnisoner. Folkmängden inom riket
var ansenligt förminskad och otillräcklig för nya
utskrifningar, om jorden icke skulle blifva alldeles
försummad. Skattkammaren var äfven helt och hållet
uttömd. Sveriges fiender hotade på nytt. Konung August
bröt den nyligen i Alt-Ranstadt slutna freden och
konungen af Danmark inföll i Skåne. Rådet måste skaffa
en ny armé. Det vigtigaste var att få danskarne ur
landet. 12 à 14,000 man samlades verkligen vid Wexiö,
med hvilken småländska bondehär, hvilken likväl
icke var sammanrafsad, såsom sagan vill hafva det,
Magnus Stenbock, som bekant, slog danskarne. Men
oenighet rådde i Finland, som måste försvaras mot
Ryssland. Konung August stod farligare än någonsin,
och en förfärlig pest bröt ut i Sverige och minskade
våldsamt den redan ringa folkmängden. Oaktadt alla
det af Horn, nu mera president i
kanslikollegium, ledda rådets ansträngningar,
förlorades Lifland, Estland, Ingermanland och
Karelen. Stanislaus fördrefs från Polen, och den
fiendtliga trippelalliansen hotade Pommern. Ryssland
skulle hafva de östra Östersjöprovinserna; Sachsen
skulle hafva Pommern och Danmark Skåne, Halland och
Blekinge samt Bremen och Verden.
Under allt detta låg konungen overksam i Bender,
och man kan derföre icke undra öfver, att Horn,
som såg enväldets faror så på nära hand, fann
nödvändigheten fordra, att det inskränktes, om ej
landet skulle gå under. Horn, som förlorat äfven
sin andra hustru, förmälte sig 1711 med grefvinnan
Greta Gyllenstjerna, hvarigenom en ännu närmare
förtrolighet uppstod mellan honom och svärfadern,
kongliga rådet Nils Gyllenstjerna. Det uppgifves
också, att dessa båda omsider fattade det beslut
att genomföra en inskränkning af konungamakten. På
deras uppmaning begärde rådet ifrigt, att konungen
måtte sluta fred och skynda hem, hvartill han svarade:
»Nöden kan ej bättre botas, än genom en hederlig fred,
men denna vinnes icke genom klagliga föreställningar,
utan genom kraftigt försvar ... I bedjen oupphörligt,
att jag skall återvända till fäderneslandet. Om det
är edert allvar, så visen det nu genom att utskicka
trupper, ty om de icke möta, kan jag omöjligen komma
hem till Sverige.» Konungen ville således hvarken
återvända hem eller sluta fred, utan fordrade ständigt
nya trupper. I sitt trångmål beslöt nu rådet att
inkalla rikets ständer till en allmän riksdag och
anmoda konungens syster, prinsessan Ulrika Eleonora,
att i regeringen deltaga, för att sålunda gifva
den mera myndighet och kraft. Prinsessan biföll
och tog säte i rådet på högra sidan om tronen,
ehuru Horn alltjemt var ordförande, och ständerna
sammanträdde den 16 December 1713. Regeringen begärde
ytterligare penningar och manskap, men ständerna voro
nu ej så benägna som förut att lemna sitt bifall,
utan begärde att få deltaga i vissa förutgående
ämnens afgörande. Det är ännu icke fullt utredt,
hvad del Horn häri hade; men Fersen påstår, att Horn
och rådet syftade till en tronafsättning. Till denna
åsigt säger han sig hafva »anledning af ett skrifvet
dokument, innehållande grefve Horns och rådets plan
till denna riksdag, hvilket dokument jag fann bland
riksrådet grefve Carl Gyllenstjernas, min styfmoders
faders, papper på Mälsåkra. Slutet af denna plan var
kortligen: att riket skulle frälsas och freden göras
samt om ock konungen det vägrade, så skulle rikets
ständer sätta sig och riket i säkerhet, kosta hvad
det ville. Detta var tecknadt med de flesta dåvarande
riksråders namn med öfverskrift: ’En för alla och
alla för en’. Dokumentet var kopieradt af grefve
Gyllenstjernas egen hand.» Antagligen umgicks man
med tanken att uppsätta prinsessan på tronen som
regentinna under den unge hertigens af Holstein
minderårighet.
Emellertid synes Carl XII hafva underrättats om
dessa planer, ty ett bref ingick ifrån honom, hvari
han höfligt befriade sin syster från deltagandet
i riksstyrelsen, förklarade sitt missnöje med
ständernas sammankomst och befallde, att de genast
skulle åtskiljas. Grefve Horn inkallade då en
ständer-deputation till rådet och förehöll den slugt,
att det vore tids nog att tänka på prinsessan som
drottning, om något dödligt skulle tillstöta konungen,
och delgaf den konungens befallning. Den hycklande
prinsessan tillade, det hon hoppades, »att deras
goda mening ej sträckte sig till att sätta henne i
embarras, men att hon ej kunde göra någonting emot
konungens disposition; att landtmarskalken väl visste,
hvad han sist talat med henne; men att hon nu, efter
så långt kommit, kunde säga, det hon aldrig lärer
göra något emot sin konung».
Ständerna hemförlofvades, och den tillämnade
revolutionen blef om intet, ty »tvifvelsutan saknade
de konfedererade hjerta och styrka att den utföra»,
säger Fersen. »Konung Carl var vördad och fruktad i
landet.»
Men fienderna trängde allt närmare på: nya skatter
och utskrifningar voro nödiga. Riket stod på yttersta
branten till sin undergång. Man måste söka att få slut
på kriget eller åtminstone genom särskilt fred minska
fiendernas antal. Horn inledde också underhandlingar
i denna riktning med Ryssland, ehuru de strandade
mot konungens vägran att göra några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
