Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXI. Olof Rudbeck d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansläpande af fornsaker från alla håll, mestadels
genom understöd af dåvarande riksråder, generaler,
landshöfdingar och af konungen sjelf, med afritningar
och uttydningar af stenar, bildverk, mynt och annat
dylikt utan ända. Märkligt nog, trodde han sig härvid
förfara med den strängaste kritik; i hvilken grad
detta var fallet, skall dock läsaren inhämta af nedan
gjorda utdrag ur »Atlantican», hvilka obestridligen
äro af en viss komisk anstrykning för vår tids
uppfattning.
Så vill författaren, efter Platon, sluta till,
att ur murarne af Gamla Upsala kyrka framskymtar
återstoden af just det tempel, hvarom Platon talar;
»det äldsta som i verlden är bygdt och ännu behållet,
dock från Saulo blifvet Paulus». Det uppfördes,
säger Platon, i den konstlösa tiden näst efter
syndafloden, af gråstenar utan murbruk, eller
ock sammanbundna af blott lera och sand. – Insula
Hyperboreorum gör Rudbeck till »de yfverbornas
ö», hvarigenom han bevisar vår adliga härkomst. –
Basilia, är Basse-ey, d. v. s. Kungsön: ty Basse,
Bjesse, Buss betyda ursprungligen Gud, konung,
kämpe, så t. ex. »vildbasse», drott ibland odjur,
af »basa», som är aga, tukta, regera. – Osericta är
Äsir-Reks-ey, d. v. s. Asahjeltarnes ö. – Helixoia
är Heligs-öja, de Heliges, de Lycksaliges ö. –
Vergion är Vargeön, Varegs-ön, d. ä. Sjöröfvareön,
Vikingsön. – Gallia är Kalland, Kalle-land,
hvarifrån Kallarne, d. v. s. karlarne par excellence,
Manhemskämparne, först utvandrade. – Chersonesus
Cimbrica är Kimbernäs, d. v. s. Kämparnäs, hvilket
ej bör sökas i Jutland, utan i det nordligast vid
Östersjön belägna Kimmilandet, såsom framgår af
Orpheus och Homeros. Deras »cimmeriska mörker»
är mörkret hos Kimmerna eller Kimboerna. Än i dag
betyder på vårt språk kim mörker, skorstens-sot;
kimrök en svartmörk färg. Således kimboer de som
bo, hvar mörkret är. Scandia eller Scandinavia
är egentligen Skand-ey, som betyder Skeppsö,
sedermera Skan-ö, hvaraf ännu Skåne. Cyclopes är
Kiklöpare, stundom ock kallade Sciapodes eller
Skidfötter. Læstrigones äro Lästriker och bodde
vid Ulysses’ färder kring Sotaskär; man har ännu
namnet qvar i Lästringe socken. Schwaben har sin
härledning från Sverige och är härifrån befolkadt
af Geir-männen – de med spjut och svärd allt ödande
–, som tågade ut till Tyskland, hvilket deraf fick
tillnamnet Geirmanna – eller Germanna-land: Germanien
är således, menar Rudbeck, en svensk koloni. Svioner
är Upp-svearne, till hvilka de öfriga stammarne,
äfvensom grannfolken, förhöllo sig såsom underlydande
eller tjenande. Häraf Dan-mark, som ursprunglingen
är Than-mark, de tjenandes eller tjenarnes land. –
Hesperidernas trädgårdar, Horti Hesperidum, betyder
Aspar-lundarne och voro belägna här i Norden; ja,
Elysium är för Rudbeck Glysisvall, det »glänsande»
landet, landet af de »glisande gulltårar», det vid
dess stränder ymniga »glys» eller »gles», som af
greker och romare kallades electrum, af de senare
äfven glesum och af oss vanligen benämnes bernsten.
– Hercules är en svensk krigshöfding: en Härkalle
(af kalle, en karlakarl), eller en Härkolle,
Härkulle (af kolle, kulle, hufvud, hufvudman).
– Minervas eget namn kommer af »minne»:
hon är företrädesvis den »minnuga». – Mercurius
är vår förste Märkisman Heimdal. –
Leda är ett götiskt namn, ty hon var »en
led och svår menniska både mot sin man
och Jofur, som derför måste vända sig i en
svan och nyttja de aldra sötaste ord till
hennes bevekande». – Frigga är Phrygia Dea.
– Venus är Väna-Dis, den vackra Disa. –
Diana skall egentligen heta Dis-ana, sammansatt
af Disa och Ana, Anna, drottning. – Osiris, öfver
hvilket namn Plutarch grubblar så mycket,
är det götiska Osir, en på våra runstenar ej
sällan förekommande konglig äretitel! – Olympus är
Hollimbo eller Hallinbo, d. v. s. »hallarnes»
eller de stora salarnes borg. – Nasamones
äro Näsmän, näskonungar, vikingar. – Oceanus är
Ogge-ans, hafskonungen. – Apollo är Há-Balder
eller Há-Bolder (den höge Balder, den höge Bålde). –
Janus är helt enkelt Jon.
– Januarius är Jona-året. – Deucalion är
Däfkalle, en karl som varit helt däfven, en »våtman»,
som har uthärdat mycket vatten. – Prometheus är
Fromader. – Dardanus är Thordon, Thordön, d. ä. Thordönskämpen. –
Hebe är Ebba. – Amazones är Há-Majsor, höga
mör eller jungfrur, högsinta, tappra qvinnor. –
Zoroaster, persernas så kallade religionslärare, är
ingenting annat än Thor-Asathor, hvaraf lätteligen,
när man vid det första Th bibehöll det ännu i
engelskan qvarlefvande uttrycket af runan þ blef
Thsorasathor, Thsorasthor, Thoreaster. – Thors
bockar voro i verkligheten murbräckor, hvilka Thor
uppfunnit och med oemotståndlig framgång begagnade
emot sina fienders borgar. – Med anledning af denna
sin murbräckningskonst blef Thor kallad Bagge. En
hans medföljande älsklingsson Diannisse (Dionysus!)
lärde den så grundligt, att benämningen Bagge
(Bacchus!) blef ett hans personnamn, hvilket betyder
dråplig stridskämpe af en art, hvars anfall kullslår
hvarje motstånd. Det är derför enfaldigt af våra
norska bröder att förgrymmas, då svenskarne kalla dem
»Norrbaggar» – denna beteckning är blott en urgammal
svensk höflighet, som förtjenar bättre erkänsla! –
Men vi afbryta här våra utdrag, hvilka redan gifva
läsaren insigt uti denna fyndiga »snillets lek», som
med tillhjelp af en stor lärdomsapparat och värmd af
en lefvande fosterlandskärlek ville göra det då ännu
mäktiga Sverige till medelpunkten för hela det öfriga
Europa, till den fläck, hvarifrån all historia hade
sina första källsprång.
»Atlantican» blef för Rudbecks samtid ett
nationalverk, så som få, om ens något, varit det. Det
värderades lika af af alla, hög och låg, och man läste
Atlanticans digra folianter lika begärligt, som man
sedan slukat romaner af Dumas, fru Carlén eller till
och med fru Schwartz. Af första delen måste till och
med två upplagor tryckas, och reqvisitioner ingingo
äfven från utländska »bokförare». Carl XI ansåg hvarje
tvifvel på de i Atlantican framställda satser för
kätteri. Poetissan Sophia Brenner skref om henne:
"Så länge jorden står och himmelen sig vänder,
Lär, hvad herr Rudbeck skref, oryggeligt bestå;
Och det, som till hans lof i visdoms kunskap länder,
Med evigheten jemt i samma cirkel gå."
Förutom studierna till och utarbetandet af detta
jätteverk, hade Rudbeck tid till mycket annat. Han
var akademisk lärare, praktisk läkare och operatör;
astronom, i hvilken egenskap han utgaf en berömd
afhandling »Om Kometer»; i kunskapen om fåglar och
örter stod han hufvudet högre än hela sin samtid
och utarbetade ett botaniskt jätteverk »Campi
Elysii»; han utgaf isländska sagor och Upsala-lagen,
redigerade koralerna till Carl XI:s psalmbok och
dirigerade akademiens kapell; han styrde under
många år som »curator» hela universitetet; han
genomdref en mängd byggnader och förbättringar vid
akademien; han utredde dess ränteris affärer; han
förde åtskilliga dess processer; han anskaffade en
boklåda från Holland och en – sumpbåt, från hvilken
professorerna hvarje vecka försågos med färsk fisk;
han uttänkte och genomdref studentkårens fördelning i
»nationer»; han regerade och förskönade sjelfva Upsala
stad; han var »commissarius öfver landtkulturen»,
i hvilken egenskap han ämnade utgifva ett par verk,
under det han samtidigt arbetade på en samling
»Musikaliska svenska saker»; han målade, skref vers,
komponerade musik och byggde efter egna ritningar hus,
pappersbruk, stampverk, qvarnar, vattenkonster och
broar; han byggde ett skepp, som framdrefs, oberoende
af väder och vind, medelst hjul och vingar; han
byggde lätta postjakter för linien Upsala–Stockholm;
han förfärdigade automater, arkimediska skrufvar
och musik-instrumenter; han gaf planen till Upsalas
berömda orgel, som uppbrann 1702; han ritade kartor
och graverade dem sjelf; han tecknade och skar till
sina »Campi Elysii» de tusentals träsnitt, af hvilka
de ännu i behåll varande prisas som mästerstycken;
han göt stilar åt boktryckare; han gjorde en pust,
med hvilken man kunde smälta ett skeppund jern lika
fort som förut med två; han lät stenlägga Upsala
gator; han inrättade en studentteater och ledde sjelf
öfningarne; han gjorde nya uppfinningar i artilleri,
fortifikation och slussbyggnad; han uppfann en grind,
som öppnade sig sjelf, och en maskin, som med ett
hufvudhjul drog tjugofyra särskilta verk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
