Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vattnet. - Fantasien. Poem av Isidor K. - Dalarö badort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
istäcke. Om vattnet deremot, sedan temperaturen nedgått
till fryspunkten, icke innehåller några förut bildade
isstycken och dessutom de öfre lagren icke befinna sig
i allt för våldsam rörelse, fortsättes afkylningen
och temperaturen nedgår under fryspunkten. Om nu
blåst inträffar eller lösa isstycken komma simmande,
börjar ögonblickligen isbildning i den på djupet
liggande kalla vattenmassan och isstycken, i form af
tjocka skifvor eller issörjelika massor, uppstiga till
ytan. En dylik hafvets tillfrysning kan ske pä ganska
kort tid. Så berättar en person från Åland, att han,
som farit ut på det isfria hafvet, blef, ehuru ej
mera än 1,000 fot aflägsen från land, omgifven af en
sådan massa is, att han måste qvarstanna med sin båt,
tilldess han kunde gå hem på den nybildade isen.
Isen möter oss dock ej blott på sjöars och
floders vatten: i omätliga massor betäcker den,
dels under form af is, dels under form af snö, de
högsta bergstopparne. Mången förundrar sig säkerligen
öfver ett till utseendet så besynnerligt fenomen, som
snöns ständiga qvarliggande på fjällen; det är dock
i sjelfva verket ganska lätt att förstå. Det värme,
som från solen utströmmar till luften, förmår denna
ej upptaga, emedan den, i likhet med alla gaser, måste
uppvärmas nedifrån. Jorden mottager deremot solvärmet
och blir sedermera värmekälla för luften. Häraf följer
naturligtvis, att, ju mera man aflägsnar sig från
jordytan, desto mera måste luftens temperatur sjunka,
och slutligen uppnår man en region, hvars värmegrad
beständigt är under fryspunkten; man har då kommit
till den eviga snöns region, man är öfver snögränsen.
Storartad, men på samma gång förfärande ödslig är
den syn, som på dessa höjder möter den forskandes
öga. De öde fälten, utan djurlif, utan vegetation;
solstrålarne, hvilka tyckas liksom frusna återstudsa
från de gnistrande bergväggarne; den förfärande,
ljudlösa stillheten, endast då och då afbruten af
de nedfallande snömassorna – lavinerna –, hvilka
åstadkomma ett brak, som skulle jorden sammanstörta,
eller af sorlet från det forssande vattnet från
smältande ismassor – allt gör ett hemskt, men på
samma gång djupt och storartadt intryck.
Det, som af allt der uppe otvifvelaktigt äger det
största intresse, är jöklarne eller, såsom de mera
allmänt kallas, glaciererna. Dessa utgöra ismassor,
som befinna sig i ständig rörelse framåt, i det de
skrida nedanom snögränsen genom någon af de ansenliga
klyftor, hvilka vanligen finnas på stora bergskedjors
sidor, och bilda – man skulle kunna säga – isströmmar
af ibland ända till 1/2 sv. mils bredd. Jökelns yta
är ojemn och genomdragen af sprickor, hvilka äro
svåra försåt för vandraren; dess slutpunkt, der
den mynnar ut i en dal, utgör vanligen en brant
vägg, vid hvars fot framqväller en grumlig ström,
som kommer ur en djup, hvälfd håla i ismassan. Under
sitt lopp framåt slipar och repar jökeln de honom
omgifvande klippväggarne, lössliter en mängd block,
mången gång af ofantlig storlek, och förer dessa,
tillsammans med sand och grus, under sitt lopp med
sig. Dylika med jökeln följande grusmassor, kallar
man moräner. Naturligtvis aflagrar jökeln till det
mesta dessa moräner vid sin fot, hvarest de bilda
ett slags åsar.
När vi vid åsynen eller beskrifningen af en sådan
jökel känna oss gripna af den vemodiga känsla,
som bristen på lif och lefvande verksamhet alltid
framkallar hos menniskan, i huru mycket högre grad
blir ej detta fallet, om vi tänka på hela länder,
hvilka i sjelfva verket icke äro annat än en ofantlig
jökel, som fallet är med t. ex. Grönland – eller,
om vi i tanken flytta oss några årtusenden tillbaka,
– vårt eget fädernesland.
En vacker sommardag, då vi glädjas åt jordens
herrlighet, kunna vi svårligen tänka, att hela detta
sköna land en gång varit inhöljdt i en ofantlig
isbeklädnad – ock dock har det så varit. I bergens
refflor, i jättegrytorna, i vårt lands många åsar se
vi ännu spår af denna tid.
Och så, min käre läsare, hafva vi småningom blifvit
förda till den gråa forntidens kyliga minnen. Måtte
denna stund hafva varit dig en hvila och på samma gång
låtit dig erfara, att det finnes något stort äfven i
det vanligaste och obetydligaste, ja, att fröet till
mäktiga krafter kan ligga förborgadt till och med
i en droppa vatten.
Rolf.
-
Fantasien.
Det var en tid, – hur har jag saknat den!
Dess dagar äro länge sedan flydda, –
Då jag ej trodde verlden större än
Den nejd, som närmast låg min faders hydda;
Då öfver allt, hvad jag förnam och såg,
Ett kärlekens och fridens solsken låg,
I hvilket skaparns under blefvo tydda.
Då på besök till mig helt ofta kom
En liten flicka. Ack, så skön som ingen,
Hon hade mycket att förtälja om
Den verld, som ligger utom oss och tingen.
Med himlens englar var, förvisst, hon slägt,
Ty mellan vecken af dess skära drägt
Jag såg en skymt utaf den hvita vingen.
Hur kär hon var mig! För min tjusta blick
Sin egen bilderbok hon ofta lade;
Hon lärde mig att fatta blommans nick
Och fågelns sång och allt hvad vinden sade;
Och mången qväll, då hon vid stjernors ljus
Berättade mig om Gud Faders hus,
Det tycktes mig, som om jag vingar hade.
Men nu, hur annorlunda allt mot förr!
Nu, ur min barndoms sköna lustgård drifven,
Jag fjermat mig allt mera från dess dörr;
Och hon – hur är hon ej förändrad blifven!
Ack, från min blomstrande, min ljufva ros
De friska färgerna ha’ flytt sin kos,
Och dygden blir af hennes taggar rifven.
Med all min fröjd det är förbi – förbi!
En vissnad stängel i den öde lunden,
En fallen ängel, står min Fantasi
Med fläckad vinge och vid stoftet bunden;
Men – om en gång den vådan henne sker
Att åter frigjord bli’, som nu ej mer
Min klagan ljuda skall i midnattsstunden.
Isidor K.
-
Dalarö badort.
Sveriges hufvudstad är bekant för sina vackra
omgifningar, och vi vilja nu inbjuda våra läsare
till en liten lustfärd utåt dess vackra skärgård,
för att med några ord stanna vid en af dess mest
omtyckta och mest behagliga utposter,
den lilla täcka och på senare tiden allt mera
besökta köpingen och badorten Dalarö. Den, som har för
vana att årligen besöka utlandets moderna badorter,
får likväl icke här tänka sig något Trouville sur Mer,
eller något Honfleur, Dieppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
