Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En skaldelefnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han i slutet af 1842 till en vän, »att mitt mål
icke ensamt är det dagliga brödet! I så fall
skulle jag blifva kusk eller bonde och hafva min
säkra utkomst – men att jag sträfvar högre upp och
aldrig skall förlora mitt mål ur sigte, är visst.
Konstnär och diktare! Min själ står i ljus låga vid
denna tanke! Det är afgjordt: jag vill icke blifva
en vanlig menniska – aut Cæsar aut nihil!»
Han ingick nu vid ett teatersällskap,
men gjorde fiasco.
Han sökte anställning vid en tidning i Pressburg och
blef antagen som referent under riksdagen derstädes,
men vid dennas slut stod han åter utan plats och
måste å nyo söka ett knappt uppehälle såsom en ringa
tjenare vid den ambulatoriska Thespis-kärran. Han sjönk
i allt djupare och djupare armod och kom i början
af 1844 till Debreczin i fullkomligt utblottadt
tillstånd. Af en vän derstädes fick han låna tolf
gyllen, och med dessa på fickan anträdde han färden
från Debreczin till Pesth. Han gick till fots, med
halm i stöflarne, en knölpåk i handen och sina dikter
i manuskript mellan rocken och bröstet. Så gjorde den
ungerska poesiens genius sitt inträde i den ungerska
bildningens hufvudsäte. Strax efter sin ankomst till
Pesth, gick han upp till Vörösmarty, på den tiden
ansedd för Ungerns förnämste vittre författare
samt redaktör för »Athenæum», landets förnämsta
estetiska organ. Vörösmarty mottog den utmerglade,
torftigt klädde ynglingen med kall höflighet,
och då Petöfi framdrog ett skrynkladt manuskript,
gjorde han försök att undgå uppläsandet. Men Petöfi
lät ej afskräcka sig. Han läste den ena dikten efter
den andra; Vörösmarty spetsade öronen, lyssnade allt
uppmärksammare och uppmärksammare, och då den unge
skalden slutat, steg den gamle upp och sade lugnt: »Ni
är den enda verkliga lyriker, Ungern har, mig sjelf
icke undantagandes! För er måste man göra något.»
Från detta ögonblick slog Petöfis lycka ut
i blomning. På Vörösmartys rekommendation
tilldelade ungerska litterära föreningen honom ett
hedershonorarium och öfvertog förlaget af hans första
diktsamling. Denna efterföljdes inom kort af andra:
»Kärlekssånger», »Cypressblad», »Stjernlösa nätter»
och »Skyar», romanen »Hjelten Janos» samt ett komiskt
epos. Och vid 23 års ålder hade han ett namn af sådan
klang, att han utan öfverdrift kunde kalla sig Ungerns
populäraste skald. Den pedantiska kritiken hade
visserligen mycket att invända mot hans frigörande
från de lärda metriska reglorna och »realismen» i
hans författareskap, men detta inverkade ej på den
känsla af entusiasm, ja, nästan afguderi, hvarmed
folket och isynnerhet ungdomen omfattade sin sångare,
hvilken, såsom ingen före honom, förstod att gifva så
vä) de allmänmenskliga, som de nationela känslorna ett
skönt och hjertgripande uttryck, på ett sätt, som dels
ingöt nya, dels uppväckte sedan århundraden slumrande
elementer i ungerska språket. Hans små lyriska dikter,
de skära, doftande blomstren, som spirat fram ur det
tjugoåriga skaldehjärtat, voro på allas läppar; han
hörde dem, när han stod upp om morgonen, när han lade
sig till hvila om aftonen, och hvar han visade sig,
blef han af folket hyllad.
Under denna period inföll en händelse, hvilken hade
stort inflytande på Petöfis skaldskap – hans kärlek
till den sköna Adelheide Cszapo. Hon var
nästan ett barn, och att döma af hans sånger till
henne, tyckas begges känslor för hvarandra mera
varit ett aningsfullt drömlif, än en lidelsefull
verklighet. Hon dog plötsligt, och hennes unge
sångare föll i en dysterhet, så djup, att den
oroade hans vänner. Nästan dagligen besökte han
grafven under två års tid. På andra årsdagen af
hennes död råkade han en förtrogen vän.
»Hvilken svag menniska är jag icke!» utbrast
han. »Jag kom från Adelheides graf och
hade gråtit som en vansinnig. Men då jag gick
hem, mötte jag en qvinna; hon var vacker, och då
hon gått förbi, vände jag mig om och såg
efter henne ... och dock kom jag från kyrkogården.»
Ej långt derefter förälskade sig Petöfi
i en ung dam. Men han misstog sig om hennes
känslor för honom, och han yttrade då i bitter
stämning: »Nu vill jag blott skrifva
ett band kärlekssånger till – till min mor.»
Men ack! – hjertat, detta underliga ting –
"som lågan öfver grafvar,
som fjäriln, lätt och yr,
så utan ro och hvila
från mål till mål det flyr.
Det lika eldigt dyrkar
allt skönt, som mot det ler,
det brinner för hvar stjerna,
som sig på himlen ter."
Hösten 1846 stod Petöfis hjerta åter i ljus låga,
och ej mindre flammade den unga Julia Szendrey
för den afgudade skalden. Året derpå firade han
sitt bröllop med henne. Hon skänkte honom en son
och var honom en källa till den renaste lycka
under hans få återstående lefnadsår. Några af de
älskligaste bland Petöfis senaste dikter äro egnade
hans maka.
Dessa nämda år voro lika stormiga för
honom, som hans första ungdomsår, om än på ett annat
sätt. Februari-revolutionen 1848 satte luntan till den
samling brännbara ämnen, som samlats i hela Europa. I
Ungern var det Petöfi, som utan tvekan ställde sig i
spetsen för rörelsen. Underrättelsen om revolutionen
i Wien träffade honom i en krets af politiska vänner,
hvilka just höllo på att diskutera dagens politiska
frågor. Genast bildade han, jemte tre andra, en komité
till föranstaltande af en storartad demonstration
mot Österrike,
och så mycket vägde Petöfis namn, att redan
klockan 8 följande morgon flera tusen personer voro
i rörelse, hvilka, med skalden i spetsen, tågade
till universitetet, förenade med sig studenterna,
lade derpå i madjariska folkets namn beslag på
ett tryckeri, hvarifrån, efter en kort stund, det
republikanska partiets program utgick, tryckt på
papper i Ungerns nationalfärger, grönt, rödt och hvitt, samt slutande med
Petöfis glödande sång: »Upp, madjar!»
I spetsen för 15,000 man gick Petöfi
derefter öfver Donaubron till Ofen och
befriade en för politiska förseelser fängslad
skriftställare, hvilken återfördes till Pesth i
triumf.
Petöfis inflytande var under dessa dagar
i Ungerns hufvudstad allsmäktigt; på hans förslag
omdöptes gatorna till minne af frihetsrörelsen, allmänna möten
höllos och beslut fattades.
Då österrikarne med vapenmakt började söka
qväfva den nationela rörelsen, ingick Petöfi i ungerska
hären, der han, på grund af sin föregående militära
tjenstgöring, erhöll plats såsom löjtnant vid
ett husarregemente. Hans popularitet i hären var
utan gränser, och han erhöll ofta bevis derpå. Så
t. ex., då han en dag mötte en bataljon infanteri och
kavalleri, stannade befälhafvaren och frågade efter
hans namn. »Petöfi», svarades. »Skalden?» frågade en
djup stämma ur husarernas eftersta led. »Ja», svarade
Petöfi, och ett tusenfaldigt »eljen!» ljöd i samma
ögonblick längs bergen, likt en åska. Om sin tapperhet
och sitt förakt för faran aflade han vittnesbörd,
så ofta tillfälle dertill erbjöds. General Bem
dekorerade honom egenhändigt med tapperhetsmedaljen
och utnämde honom till sin adjutant.
Ryssarne, hvilka, som bekant, såsom Österrikes
bundsförvandter qväfde den ungerska frihetsrörelsen,
hade intagit Segesvar. Petöfi var, i sin egenskap
af Bems adjutant, med dennes afdelning af hären på
marsch till denna stad, der generalen ämnade göra
ett angrepp mot den fiendtliga styrkan. Tidigt om
morgonen den 31 Juli 1849 började slaget. Under
striden sågs Petöfi för sista gången sittande på
marken och skrifvande på ett papper. Sedan dess var
han spårlöst försvunnen, och ej en gång hans lik
fanns. Antagligen har han nedhuggits af kosackerna,
hvilka gjorde en våldsam choc och fördrefvo
madjarerna från valplatsen.
Så slutade Petöfi.
Hvilken lefnad! Under de tjugo första åren af
sitt lif vagabond, slagtardräng, simpel soldat,
student, kringflackande landsorts-aktör, ofta
nära hungersdöden, nästan förtärd af nöd, elände
och äregirighet – och under de derpå följande fem
nationens älskling, dess störste skald, ombildande och
riktande sitt folks språk, mångsidig och fruktbar,
som få af sina likar i verldslitteraturen, i det
borgerliga lifvet, i en behaglig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
