Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I den eviga staden. S:t Angelo eller Engelsborgen. A.-E. - En färd i jordens inre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anledningen till det namn, hvarunder Hadriani mausolé
nu är allmänt känd, var följande: Då påfven Gregorius,
med tillnamnet »den store», på 590-talet, kort
efter sedan han blifvit kallad till pontifikatet,
föreskref en allmän procession till Petri graf,
för att afvända en förhärjande pest, som då skördade
talrika offer, och han sjelf gick barfotad framför
processionen, uppgifves han, vid passerandet af
bron Ælius, byggd af Hadrianus öfver Tibern,
midtför hans mausolé, hafva sett hoppets symbol, den
strålande erkeengeln Michaël, framträda ur molnen
midt öfver mausolén. Aderton år senare inrättade
Bonifacius IV, som räddade Agrippas pantheon genom
att helga det åt martyrerna, å Hadriani mausolé ett
kapell åt den helige Michaël. Det är sålunda icke,
såsom man länge antog, den af Benedictus XIV öfverst
på byggnaden uppställda bronsstatyn, föreställande
erkeengeln Michaël, som gifvit anledning till namnet,
utan detta kapell. Redan omkring två århundraden före
Benedictus XIV hade dessutom Tiberio Crispo låtit å
byggnadens spets placera S:t Michaëls staty i marmor,
huggen af Rafaele da Monteluppo, och med
tiden hade äfven bron Ælius, än benämd efter
Trajanus, än efter Ælius Hadrianus, än efter S:t
Peters-kyrkan, fått det påfliga citadellets hittills
behållna namn.
»Lika trifvas bäst med lika» är en gammal sanning,
till hvars bestyrkande erkeengeln Michaëls bild
på S:t Angelo-taket äfven bidragit. Hans högt
uppsatta plats har nämligen lockat till grannskapet
en hel skara englar, tolf till antalet, hvilka,
på kommando af den bekante Bernini, som på ett så
smakfullt sätt restaurerade den ryktbara gångbron,
placerade sig, sex på hvardera af brons balustrader,
i ställningar, hvilka för englar må anses något
alltför menskligt excentriska, men hvilka dock äro
ganska väl afpassade efter den erkeengel Michaël
i brons af Verschaffeldt, hvarmed Benedictus XIV
utbytte den långt värdefullare statyn utaf den
gamle Monteluppo. Det måste i alla händelser anses
fullkomligt passa i stycke, att framför porten
till den namnkunniga Engelsborgen, hvilken, såsom
vi sett, långt ifrån är porten till himmelriket,
blifvit uppställd en trupp englar som hedersvakt.
A.-E.
En färd i jordens inre.
Ett af de mest förvånande naturliga underverk,
som Förenta Staterna och kanske hela verlden
har att erbjuda till den resandes så väl som
turistens beundran, är onekligen de så kallade
Mammuth-grottorna.
»Jag tror mig kunna påstå», säger en fransk resande,
som länge och sorgfälligt undersökt dem, »att,
bland alla de underverk, hvarpå Förenta Staterna
hafva en sådan rikedom, intet skådespel, icke ens
det af Niagara-fallen, gjort ett sådant intryck på
mig, som denna långa vandring i jordens innandömen,
hvarest jag för hvarje steg tyckte mig se en ny verld
öppna sig framför mig.»
Dessa grottor äro belägna i Kentucky, icke långt ifrån
Louisville. En särskilt station å jernvägen mellan
Louisville och Nashville, kring hvilken några hus
äro byggda, Cave City, ligger på ungefärligen tio
engelska mils afstånd från grottorna.
Det omgifvande landskapet är rikt på geologiska
märkvärdigheter af alla slag, det är öfversålladt
med hålor och mineradt af de underjordiska vattnen;
mineraliska källor, intermittenta fontäner,
reservoarer utan aflopp förekomma der i rikt antal.
Något förr än man kommer fram till den första hålan,
finner man ett hotell (Mammouth-Cave-Hotel), der man
kan utbyta sina reskläder mot en bastant klädesdrägt,
och hvarest man finner vägvisare, försedda med
gruflampor; de äro vanligen negrer. Sedan beträder man
en liten brant gångstig, som slingrar sig fram bland
klipporna, och å bergets sida varseblifver man en af
grönska infattad låg öppning, som är så trång, att
knappast tvenne personer kunna passera den i bredd;
det är ingången till de ryktbara grottorna.
Efter att hafva ombesörjt lampornas antändning
skrider man framåt i en lång korridor, som liknar
en grufgång, derefter, om man stiger utför sextio
till åttio fuktiga, i klippan uthuggna trappsteg,
inträder man i ett långt, mycket högre och sextio
till sjuttio fot bredt galleri, som bär den ryktbare
naturforskaren Audubons namn. Detta gränsar intill en
sal, kallad Rotundan, från hvilken flera korridorer
utgå i olika riktningar.
En af dessa korridorer, kallad Stora vestibulen,
leder utefter en temmeligen brant sluttning till
en sal af mer än tre hundra fots omkrets och hvars
hvalf reser sig som ett oerhördt kyrkskepp. Formen
och storleken (den kan rymma fem tusen personer)
samt de sällsamma stalaktiter, som pryda denna sal,
hafva förskaffat den benämningen Götiska kyrkan.
»I sjelfva verket», säger Deville, »tack vare ljusets
spel och den understödjande inbillningskraften,
urskiljer man här alla arkitektoniska detaljer af ett
skepp från medeltiden, pelare, kolonner, korsgångar,
korsbågar. Der finnes till och med en naturlig
predikstol, hvarifrån – påstår man – mer än en af
dessa vinkelpredikanter, hvaraf Förenta Staterna
öfversvämmas, framställt sina lärosatser.
’Götiska kyrkan’ ligger redan öfver en half
fjerdingsväg från ingången.
Då man lemnar den, inträder man i en gång, som har
icke mindre än öfver tre tusen fots utsträckning
och uti hvilken fackelskenet belyser beundransvärda
stalaktiter och låter dem framträda i en skimrande
glans.
Derifrån kommer man till Gengångarnes kammare, så
kallad, emedan man der funnit indianska mumier; denna
sal tjenade kanske till begrafningsplats för några af
de gamla stammar, som hafva befolkat den amerikanska
jorden. Oaktadt den vidriga benämningen företer
’Gengångarnes kammare’ en ganska liflig anblick och är
starkt upplyst. Vägvisarnes hustrur hafva der inrättat
ett slags café, hvarest man säljer likörer af hvarje
slag och läser tidningar. Hvilken profanering!
Man ser der också invalider, sjuklingar och
särskilt bröstpatienter, på hvilka atmosferen i dessa
underjordiska hvalf utöfvar ett helsosamt inflytande,
enligt hvad ortens läkare påstå.
Men till de saker af mera anmärkningsvärd
beskaffenhet, man der finner, hör ett oerhördt,
nästan helt mastodont-skelett, uppstäldt midt i salen,
och hvilket stundom är föremål för de mest orimliga
frågor från vissa turisters sida, hvilka äro allt
för litet bekanta med den odödlige Cuviers arbeten.
Något längre fram, i en trång lönngång, kallad
Labyrinten, sänker sig hvalfvet så mycket, att man
måste krypa på händer och fötter. Man kallar den också
Ödmjukhetens väg; och i sjelfva verket kan man ej
upplyfta hufvudet, utan att stöta det mot klippan –
derföre bära äfven de stoltaste det så ödmjukt som
möjligt.
Man anländer sålunda till Götiska kapellet, en
miniaturbild af ’kyrkan’, som vi redan beskrifvit,
derefter till Djefvuls-stolen, en gigantisk
kristallisation i form af en stol, som, helt och
hållet skimrande, finnes upphängd öfver den svarta
öppningen af ett svalg, kalladt den Bottenlösa
afgrunden.
»Skådespelet», säger Ernest Duvergier de Hauranne,
»är öfverraskande och förfärligt. Man föreställe
sig ett horisontelt galleri plötsligen afbrutet: ett
dystert svalg under fötterna, ett dystert svalg öfver
hufvudet. En träbro leder öfver afgrunden. Föreställe
man sig slutligen tystnaden, ödsligheten, den qvafva
och graflika luften, och våra tvenne skuggor lutade
öfver afgrunden vid det svaga skenet från våra lampor,
som sprida en oviss belysning i det dystra djupet.»
Mer än en dyster legend sluter sig till denna afgrund:
hvarje vägvisare har sin, och de resande, hvilkas
själ lätt öppnar sig för dramatiska berättelser,
äro der blott villrådiga om valet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
