Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En faders testamente till sina döttrar. II. Sedlig fulhet. - Bilder från Walakiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med liknande alster af ringare värde våga en täfling
i afseende på toaletten.
Var hon återvänd hem, så försvann med älskvärdheten
äfven hennes glädtiga sinnesstämning, och hon röjde
detta elaka lynne, som stundom föregår förslappningen;
– men detta elaka lynne framträdde så mycket mera
oemotståndligt, när segern öfver medtäflarinnorna
icke varit fullständig; och för den svikna fåfängan
hämnades hon då på sin omgifning.
Under dagen hade hunger och försakelser gjort
sig kännbara, blott under natten unnade man sig
vederqvickelse. Då först, sedan man i spegeln
undersökt, huruvida klädseln ännu var lika sorgfälligt
ordnad, som i det ögonblick, då man lemnade huset,
befriade man sig från sina bojor och satte sig till
bords. Der satt då modern, eller snarare slafvinnan,
och kunde för sömn och trötthet knappast mera
hålla hufvudet upprätt; men hennes tillbedda dotter
hade ännu mycket att berätta henne om segrar och
nederlag; och var samtalsämnet slut, så ville hon höra
föreläsning ur någon ny bok, eller hade hon öfver
hufvud ingen lust att sofva; och denna egoistiska
moder, som, för att spara sig smärtan att se sin
dotter gråta, från hennes barndom hade försummat
att bestraffa henne för till och med de gröfsta fel,
och hvilken hade den falska föreställningen, att hon
blef desto mera älskad, ju mera hon visade sig svag,
lemnade, med tårar i ögonen, den tillbedda dottern,
emedan denna blott allt för ofta tillät sig till
och med det bittraste hån emot henne. J vänden er
med rörelse bort från denna bild, mina barn; och dock
förblifver min skildring vida efter den sedliga fulheten
hos denna förebild.
Således förvandlar egenkärleken menniskohjertat
icke plötsligt; dess inflytande verkar blott
småningom, förslöande den naturliga känsligheten
och undertryckande dess rörelser; hvad den icke kan
undanrödja, kastar den under sig, och tvingar det
för handen varande att finnas till blott för och
genom den samma. Af egoism hade den olyckliga modern
förklemat sitt barn; af egoism hade onkeln förklemat
sin syster och systerdotter – alla hade bidragit att,
enligt evangelii uttryck, samla glödande kol på
hennes hufvud.
Snart förmärktes resultatet af de qval, som den
behagsjuka underkastade sig; hennes helsa började
vackla. Då blef jag tillkallad som läkare. Denna unga
qvinna, som, i afsigt att behaga, hade pålagt sig och
med leende mun fördragit så många qval, förlorade
allt mod och tålamod under sina sjelfförvärfvade
lidanden. Hennes hårdhet, hennes orättvisa, hennes
sjelfviskhet verkade, att hon icke en gång märkte,
huru hennes moder, ännu sjukare än hon, dukade under
för tyngden af bekymmer och samvetsagg. Slutligen,
när hon började begripa och inse den förfärande
sanningen, då bäfvade hon vid tanken, på det
öfvergifna tillstånd, hvari hon snart skulle befinna
sig, och syntes glömma sig sjelf – jag säger: syntes,
ty i detta vigtiga ögonblick glömde hon sig
icke; de klagorop, som undsluppo hennes mun,
öfvertygade mig – att hon i främsta rummet utgöt
bittra tårar öfver sig sjelf!
Skilsmessans stund var kommen. Välsignande sin älskade
dotter, slöt modern sina ögon för alltid; och icke
långt derefter inställde sig eländet. Alla tre hade
hittills lefvat i ett skenbart öfverflöd, i thy
att de för fåfängans egensinniga anspråk uppoffrade
allt. Tryckta af skuldernas tyngd undandrogo sig nu
morbroder och systerdotter genom en hastig flykt sina
borgenärers allt mer besvärande förföljelse.
Tre år senare förde händelsen mig tillsammans med den
af bekymmer tidigt åldrade onkeln. Han bad mig att
besöka hans systerdotter, som på det betänkligaste
insjuknat. Begge hade dragit sig tillbaka till den
mest aflägsna del af staden.
Hvilken förändring hade icke försiggått med den
olyckliga! Knappast kunde jag i denna afmagrade
gestalt med det blyfärgade ansigtet upptäcka några
spår af tidigare skönhet. Hennes rygg var krökt i
följd af lidanden hos magen, som beständigt hade
varit sammanpressad genom det trånga snörlifvet och
så ofta dömd till långa fastor, hvarföre den också
icke mer kunde fördraga några näringsmedel. På hennes
plågoläger varseblef jag en liten toalettspegel, som
ofta rådfrågades. Den sjukas hårprydnad visade spår
af fåfäng behagsjuka, och ett här och der anbragdt
band- eller spetsstycke bevisade, att de gamla vanorna
ännu voro förherrskande. Emellertid hade dock äfven
religionen med sina läror, sin uppmuntran och tröst
trängt ända till henne; men egenkärleken förmår
hvarken att begripa eller uppskatta den religiösa
sjelfförnekelsen. Med den ånger, som religionen väckt
och utvecklat, blandade sig detta stelnade hjertas
oböjlighet, som ur denna upphöjda kraft skapade henne
ett nytt vapen, för att beherrska den tillgifne vän,
som Gud i sin barmhertighet tilldelat henne.
Med blödande hjerta aflägsnade jag mig. Då jag
lemnade denna sorgliga plats, trädde för min själ
minnet af mina föräldrar, och jag tackade Gud! Med
hvilken upplyst ömhet, med hvilken upphöjd själsstyrka
hade vi icke alla blifvit uppfostrade! Jag visste af
egen erfarenhet, hvad det kostar föräldrahjertat,
att behöfva pressa tårar ur älskade barns ögon;
men jag visste också, huru nödvändigt det ofta varit.
O, mina barn, vaken beständigt öfver eder sjelfva! Det
sköna och milda välde, som tilldelades edert slägte
i denna verlden, passar blott den ädla jungfru,
som af kärlek till andra vet att glömma sig sjelf;
det tillkommer blott den tillgifna maka, som hvarken
utöfvar tvångsvälde öfver sin man, eller nedlåter sig
till rollen af hans smickrerska; det anstår slutligen
blott den förståndiga moder, som äger mod att för
sina barns framtida väl offra den för en enda dag
ofta dyrt köpta sällheten.
<b>Bilder från Walakiet.</v>
I sydöstra hörnet af Europa, nere mot europeiska
Turkiet, söder och öster om det österrikiska
kronlandet Siebenbürgen, ligga två af nära beslägtade
folkslag bebodda länder, Moldau och Walakiet,
hvilka nu äro förenade till ett land, under de fem
stormakternas protektion, och vanligast benämnas
»Donaufurstendömena». Lika välsignade, som dessa
länder af naturen äro – de naturliga och i myckenhet
förekommande produkterna bestå af ädla metaller, vin,
boskap, salt och vax –, lika olyckliga hafva dess
bebyggare varit och äro det ännu. Lugn och frid,
rätt och laglig ordning äro nästan som tillfälligt
besökande gäster inom Donaufurstendömenas gränser,
och våra dagars historia, som har en och annan blodig
fläck för detta lands räkning, visar att detta lilla
folk, uppgående i båda länderna till knappt fyra
millioner menniskor, gifvit den europeiska politiken
ganska mycket att fundera på. Härtill bidrager,
utom landets inre tillstånd, dess
läge mellan de tre rivaliserande makterna Ryssland,
Österrike och Turkiet, hvilka samtlige i sin mån
bidragit till att underhålla oron och misstänksamheten
hos den okunniga och förslafvade befolkningen –
okunnig genom ett tyranniserande prestvälde, viljelös
genom despotiska och sedeslösa adelsmäns förtryck.
Öfver detta folk, så rikt i afseende på materiela
hjelpmedel och dock så förslafvadt, så lyckligt
utrustadt i intellektuel begåfning och dock så
okunnigt, så framstående i politiskt afseende,
såsom innehafvande, så att säga, nyckeln till
den stora »Orientaliska frågan» och dock så föga
kändt – öfver detta folk, som, ännu till hälften
qvarstående i barbariets natt, endast förmått att
fatta skimret af civilisationens morgondager, utan
att förstå ljusets väsen, hvilar en slöja af mystik,
ett mytiskt täckelse, kan man säga, sådant som för
våra blickar höljer fornverldens folk. Ingen af dessa
stora allfartsvägar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
