Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Walakiet. - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 223.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfverallt de skarpaste motsatser, nästan utan alla
motiverade öfvergångar, bredvid hvarandra! Tiggarens
armod och eländiga trasor bredvid en öfverdrifvet
raffinerad lyx. Trånga, krokiga, smutsiga gator,
gytjiga platser, fuktiga kojor på sumpig grund, och
de rikas eleganta byggnader och prydliga landthus
der bredvid! Det hela förefaller som någonting
ofullbordadt, något brustet och utan sammanhang,
och detta gäller icke endast om stadens yttre, utan
äfven om de särskilta samhällsklasserna.
I stadens medelpunkt ligger handelsqvarteret med
sina fyra hufvudgator, teatern, furstliga palatset,
handelsbutiker, i hvilka alla fabriks- och lyxartiklar
från Europas industriidkande länder och från Orienten
äro uppställda, och kaffehus i mängd. Här har man ännu
europeisk omgifning och befinner sig mellan hus, som
till en del se ganska betydliga ut. Men utanför detta
qvarter känner man sig strax vara i Walakiet; der
ligga kojor och hus oregelbundet bredvid hvarandra,
och det hela förefaller som ett antal byar, med
hvarandra förenade genom några vägar.
Man skulle kunna vänta, att de »moderna idéerna»
i Walakiet borde omgestalta det praktiska lifvet;
men detta är en tom förhoppning, så länge bojarer
och prester spela hufvudrollen. De sednare vilja
ej veta af sådana idéer och de förre äro mer än
fullproppade med dem, utan att hyfsningen derigenom
blifvit förd ett steg längre framåt. Baler, ett
par offentliga trädgårdar, konserter, ekipager,
illuminationer med brokiga kinesiska lampor äro ju
blott ganska obetydande bihang till civilisationen;
gatuläggning och gatubelysning skulle gagna mer. Till
och med vägen, på hvilken den förnäma verlden visar
sig i parad, är eländig; de ännu unga trädraderna
lemna intet skydd mot sol eller dam, och anblicken
af staden derifrån är oangenäm. Der ser man halft
infallna murar och bredvid dem några zigenartält,
långa rader af vagnar, förspända med magra oxar,
hvilka ligga i brokig oordning, ett förhållande
som äger rum äfven med formännen. Der bredvid fara
bojarernas praktkalescher med galonerade kuskar och
livréklädda betjenter!
För ethnologer och målare erbjuder Bukarest ämnen till
iakttagelser och bilder i rik mängd. Lifvet i dess
helhet är brokigt och särdeles färgrikt. Med Lancelot
taga vi in på ett walakiskt »hotell», som han skildrar
sålunda: Frun i huset, en liten, utomordentligt mager
gestalt, var ytterst osnyggt klädd, men behängd med
hvarjehanda prydnader och grannlåt. Hon bar en fransk
krinolin, ett kort walakiskt snörlif, en serbisk
mössa, nedkippade skor och hade det med perlband
genomflätade håret upplagdt kring hufvudet. Tvenne
flickor voro så lätt klädda, att man i andra länder
skulle tagit anstöt deraf, och ett halft dussin barn
tumlade om på golfvet. Lancelot spisade
tillsammans med en bekant engelsman i en så kallad
sommarsalong, hvilken var öppen åt den sidan som
vette mot gårdsplanen.
Plötsligen hör han ett genomträngande skrik från
den stora salongen. Gästerna springa upp från
bordet och skynda dit. En yngling af omkring
tjugu år låg tjutande och gråtande på golfvet och
höll begge händerna för ansigtet; ett halft dussin
uppassare stodo omkring honom och alla hade händerna
knutna. De ville prygla honom, men värdshusvärden
lade sig emellan; exekutionen skulle försiggå
regelrätt. Missdådaren hade uppbrutit en sekretär och
tillegnat sig penningar; uppassarne, hvilka derigenom
blifvit misstänkta, skipade nu öflig rätt. Den ene
efter den andre öfverföll tjufven och tilldelade
honom först ett antal örfilar, derpå åtskilliga hårda
slag i hufvudet och såsom dessert några sparkar. Der
bredvid stod en man i bojardrägt med ytterst värdig
teatralisk hållning; man skulle kunnat taga honom
för en polisman, men han var blott den ifrågavarande
betjentens herre och bodde i hotellet. Efter förrättadt
ärende tog han den illa blåslagne med sig – och denne
qvarstannade i hans tjenst, som om ingenting vidare
förefallit.
På äfventyrare från åtskilliga länder är det i
Bukarest ingalunda någon brist. Der finnas en mängd
tvetydiga varelser, som äro egendomliga för Walakiet
och svårligen äga något motstycke annorstädes. Solid
uppfostran är i många förnäma hus obekant, ty man
fäster sig företrädesvis blott vid yttre politur på
franskt manér. Många unga män hängifva sig sedan
uteslutande åt de nobla passionerna, enligt öflig
sed i Walakiet, och duka dervid under. Qvinnor,
champagne och spel förtära förmögenheten, och den unge
ädlingen griper till förvärfsmedel, som hafva alls
ingenting att göra med arbete. Han kan tala franska,
uppträder med stor dristighet och en betydlig portion
sjelfförtroende, har en ytterst smidig hållning,
en svart frack, glacéhandskar och – ej ett spår af
moralitet. Skrupler känner han öfver hufvud icke,
men hela hans äflan går derpå ut, att hafva en
inflytelserik man till gynnare och, om möjligt, genom
honom erhålla en anställning. Han tänker lyckliggöra
stat och folk med sina tjenster, men tills detta
lyckas honom, uppträder han som affärsman. Helst
fäster han sig vid förmögna främlingar, åt hvilka
han gifver hvarje möjlig upplysning. Han emottager
gerna goda cigarrer. Men han spelar också mäklare
i handelsaffärer, han vill sälja hästar, erbjuder
sig att införa utlänningarne i den tongifvande
societeten, säljer silkeskokonger och erbjuder sig
också att arrangera goda giftermålspartier eller
förskaffa audiens hos fursten med mera. Det faller
af sig sjelft, att man gör väl uti, att ej ens på
det aflägsnaste inlåta sig med sådana menniskor.
(Forts.)
Från flydda dagar.
Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 223.)
Skulder och uppgörelser.
Omkring fyra år efter den tid vi träffade Adolf
Segerhjelm i trädgården vid Fredriksborg, återfinna
vi honom i Paris. Denna stad var då, under Ludvigs
lysande dagar, liksom nu, den europeiska brännpunkten
för lyxen, lättsinnet och nöjena, men också för
lärdom, kunskaper och upplysning. Lycksökare och
bokmalar, unga män, som ville förstöra sina seder och
sina penningar, vetenskapsidkare och charlataner,
folk af alla bildningsgrader, som ville upp- eller
utför i verlden, funno der en valplats för sina
idrotter. Efter att hafva besökt Englands och
åtskilliga af Tysklands märkligare universitets-städer
hade Adolf begifvit sig hit, för att öka sitt förråd
af kunskaper och vetande med nya skördar från detta
bildningens experimentalfält. Han hade inhyrt sig i en
tyst och anspråkslös stadsdel och lefde uteslutande
för sina studier, oberörd af den yttre verldens
förströelser. Nattlampan lyste ofta hans tysta flit, och för honom
voro alla andra tidsfördrif främmande, än dem, han
hämtade genom en daglig rörelse i det fria, under
ensliga vandringar i den stora stadens landtliga
omgifningar.
En vårmorgon hade han tidigare än vanligt af solens
klara sken lockats ut från sin trånga kammares qvafva
luft och vändt sina steg mot Boulognerskogen – icke
detta konststycke af lustpark, som i dag så kallas,
utan ett naturligt stycke skog, hittills skonadt från
den ödeläggelse, som för stadens utvidgning tid efter
annan af yxan föröfvats i dess omnejd, och hvilken
plats just från dessa sin tids ociviliserade dagar
räknar sin romantiska period af kärleksäfventyr och
chevalereska envigen. – Då han tanklöst fördjupade
sig i skuggorna under de lummiga trädkronorna och
hunnit långt in på en föga besökt biväg, träffades
hans öra af ljudet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
