Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIV. Rutger von Ascheberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fäste vid sig uppmärksamheten, såsom i träffningen
vid Zobtenberg 1642, men ännu mera i slaget vid
Leipzig samma år, då han blef sårad, afklädd, fången,
men åter befriad af svenskarne. Efter att nu hafva
tjenat i sex år som page och fyra år som menig ryttare,
började han omsider att befordras, och utnämdes,
under Tortensons fälttåg på den jutländska halfön
i kriget mot Danmark, till kornett vid landtgrefve
Fredriks af Hessen regemente. Han erhöll nu flera
tillfällen till personlig utmärkelse i de djerfva
ströftåg han företog med sitt kompani ryttare,
hvilkas antal skulle vara minst 35 man, fastän han
förstärkte det till 164 man, utan att derför erhålla
den ringaste ersättning af kronan: det härjade landet
fick i stället betala. I slaget vid Jankowitz förde
han sin sqvadron nio särskilta gånger i elden och
lyckades taga en kejserlig general, Zaratetschi, till
fånga. Han befordrades nu till löjtnant och året derpå
till ryttmästare. Då Torstenson bröt in i Österrike,
var Ascheberg af svenska armén den förste, som red
öfver gränsen och företog med sitt folk enskilta
ströftåg, hvilka kunde vara ända till sexton veckor,
hvarunder han undsatte och försåg med lifsmedel
fästningar, som sväfvade i fara. I drabbningen vid
Augsburg mottog han i förtruppen med sådan styrka
det kejserliga kavalleriets första angrepp, att
med sjelfva slagets början äfven fiendens nederlag
begyntes. Han bidrog sålunda ej ringa till denna
ärorika seger, som egentligen krönte svenska vapnens
framgångar i trettioåriga kriget. Dessa Aschebergs
förtjenster gjorde ock, att, när oroligheterna i
Tyskland lade sig, freden följde och regementena
aftackades, Aschebergs sqvadron var den sista som
afskedades.
Nu tycktes ett längre fredstillstånd skola följa
i det under så lång tid upprörda Europa, och då
landtgrefven af Hessen-Darmstadt erbjöd Ascheberg
posten som öfveramtman i herrskapen Itter och Wehl,
beslöt denne att emottaga anbudet och bortlägga
värjan. Han tillvann sig i denna befattning sin
herres stora förtroende och ingick äktenskap med en
fröken Magdalena Eleonora von Busseck, hvilken i ett
lyckligt förbund förärade honom ej mindre än tjugufem
barn. Men det stilla lif, som här utbredde för honom
sina idyller, var icke i hans smak, som mera älskade
bardalek och bragder. När derför Christina afsade
sig regeringen i Sverige och i stället krigaren Carl
Gustaf besteg tronen, samt denne genast började
umgås med planer på ett krig med Polen, för att
befästa Sveriges nyskapade stormaktsvälde i Norden,
och derföre önskade att omgifva sig med krigare,
hvilka voro väl bevandrade i krigets yrke, tvekade
Ascheberg icke om att emottaga Carl Gustafs anbud, att
taga ny anställning vid svenska armén. Han fick plats
som öfverstlöjtnant vid rytteriet, utan att behöfva stå
under någon öfverstes befäl, och värfvade trupper,
med hvilka han i början af December 1655 anlände
till Preussen, der han genast började med sina
ströftåg, hvilka voro hans lust och motsvarade hans
vågsamma lynne. Svenskarne oroades mest af den polske
fältherren Czarnecki, som med sitt lätta kavalleri
var framme öfverallt och ingenstädes. Carl Gustaf
ville hafva Czarnecki sysselsatt, för att kunna
sjelf utföra sina hufvudoperationer, och befallde
derföre Ascheberg att skynda förut, upprätta magasin
i Radom och iakttaga fiendens rörelser mot Sendomir
till. Ascheberg skyndade att efterkomma befallningen
och tog natten till den 1 Februari 1656 med 240 man
qvarter å det nära Radom belägna polska adelsgodset
Zakroff. När han om morgonen skulle bryta upp, var
gården omringad af 1,500 man polackar under woiwoden
Zendomirski. Dessa rusade genast emot svenskarne,
men blefvo tillbakakastade. Tio gånger förnyades
försöket, men förgäfves. Fienden antände byggnaderna,
men Ascheberg försvarade sig med sitt folk bakom
en gärdesgård och ett par smärre qvarstående
hus. Polackarne erbjödo fred, så framt Ascheberg ville
med sitt folk öfvergå till deras konung. Men Ascheberg
svarade: »Vi svenskar hafva svurit konung Carl Gustaf
trohet och ämna hålla den. Och om vi också än en
gång angripas, skola vi möta hvarje edsbrytare så,
att man skall se, huru högt svenskarne afsky och huru
strängt Gud straffar ett så nedrigt brott, som mened.»
Det var svar på
tal till dessa polackar, som kort förut svurit Carl
Gustaf trohetsed och nu brutit den. Underhandlingarne
blefvo naturligtvis afbrutna. Men striden hade nu
varat från morgonen till klockan fyra eftermiddagen,
och det var i det närmaste slut med svenskarnes
krut. Ascheberg sammankallade derför sitt folk och
underrättade det, att blott en utväg fanns till
räddning, nämligen att genom ett tappert utfall bana
sig väg till svenska hufvudhären. Försöket kunde
lyckas, men äfven misslyckas, och skulle sannolikt
kräfva stor manspillan. Polackarne stormade i det
samma för elfte gången gården, men möttes af de
derifrån utrusande svenskarne, hvilka utvecklade den
kraft, att polackarne kastades med blodiga hufvuden
tillbaka, och lyckades uppnå hufvudhären med en
förlust af blott fjorton döda och aderton sårade,
men med vida flera polska fångar. Denna bragd
spred åter stor glans öfver den svenske soldaten
och höjde på nytt hans anseende för hjeltemod och
kraft. Ascheberg erhöll af den tacksamme konungen
i förläning ett vackert gods i Preussen, de andre
ofticerarne fingo en half månads sold och svenska
soldaterna lifstidsbref på sina torp och boställen.
Han gick vidare framför konungen, som kort
derefter segrade öfver Czarnecki vid Columb,
hvarest Ascheberg anförde tre sqvadroner på högra
flygeln. Tåget fullföljdes åter mot Lublin, der
Ascheberg fick befallning att begifva sig till
Jaroslaw, för att med värjan i hand taga ett der
beläget, vigtigt pass i besittning. Så skedde ock;
han fördref fienden, slog en brygga öfver Sanströmmen
och bemäktigade sig staden, dit konungen med armén
genast anlände. Ascheberg blef nu utnämd till öfverste
öfver sitt eget regemente.
Carl Gustaf ville tränga in i hjertat af Polen,
för att i grund krossa den makt, som konung Johan
Casimir sammandrog emot honom. Ascheberg, som alltjemt
hade till åliggande att bana väg för sin konung genom
rekognosceringar och ströftåg, var äfven nu i förväg,
slog en öfverlägsen fiende vid floden Wischlag,
utforskade polackarnes rörelser mot Krakau till, intog
passet vid Ortska, slog, under fiendens eld, en bro
öfver Wibrisfloden och kunde derifrån med berättigad
stolthet, åtföljd af sitt djerfva regemente, i hvilket
hvarje soldat var en modig buss, beledsaga konungen
ända fram till Warschau.
I det väldiga slag, som här stod och hvilket ändade
med en sådan triumf för Sveriges vapen, stod Ascheberg
med sitt regemente på den af Carl Gustaf sjelf
kommenderade flygeln och gaf nya prof på tapperhet
och mod; och så snart Czarnecki hunnit att i Preussen
samla spillrorna af den sprängda armén, till en styrka
af 10,000 man, skyndade Ascheberg dit, för att oroa
fienden, som der sökte att i valda vinterqvarter –
i staden Konitz med byarne deromkring – reorganisera
sig. Planen lyckades öfver all förmodan. Den 24
December, således på sjelfva julaftonen år 1656, bröt
Ascheberg upp ifrån Kussow och gjorde en oafbruten
marsch till klockan två efter midnatt, då han kom
fram till närheten af Konitz, ifrån hvilken stad
han endast skildes af Bromfloden. För att kunna
öfverrumpla den efter helgaftonens förplägning i
säkerhetssömn varande fienden, lät han belägga bron
med halm, så att hästfötterna icke skulle göra något
buller. Derpå red han öfver den samma och begaf sig
till närmsta by, der Wiesnowieskis regemente låg
och julade. Husen omringades genast och antändes,
och de yrvakna polackarne blefvo, då de rusade ut,
nedhuggna, så att af regementets 1,400 till 1,600
man knappast 150 undkommo – en bragd, som vittnar
om den hänsynslösa vildhet, hvarmed den tidens krig
fördes. Derefter delade Ascheberg sin trupp i ett
par afdelningar, hvilka på samma sätt angrepo ett
par andra byar. Genom stridsgnyet hade emellertid
polackarne blifvit varskodda, hvarföre Ascheberg
icke vågade dröja längre med sin lilla styrka, utan
skyndade att draga sig undan mot Schlockau till.
Czarnecki trodde sig vara angripen af hela den svenska
hären och lät derföre sina först ordnade trupper
uppställa sig utanför Konitz, hvarest den flyktande
polska drottningen då just befann sig. Då Czarnecki
emellertid fick kunskap om svenskarnes verkliga ringa
styrka, ryckte han genast ut till deras förföljande,
men valde en oriktig väg, i det han tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
