Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Minne från ett studentmöte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tryckte mig till sitt hjerta, han kysste mig,
och så var han borta.
Om ett år skulle han komma åter.
*
Åter var allt sig likt i mitt föräldrahem.
Studentmötet utgjorde nu endast ett tjusande
minne. Jag tänkte derpå med saknad och med glädje.
Olof var mig kär och blef det allt mer för hvarje dag,
som gick. Han upptog alla mina tankar, och ju mera min
fantasi sysselsatte sig med honom, ju högre älskade
jag.
Första brefvet kom.
Mina händer darrade, mitt hjerta bultade och mina
kinder glödde, då jag höll det i min hand, nästan
rädd att bryta det. När jag slutligen hade det öppet
för mina ögon och uppfattade hvad der stod, var jag
bestämdt så lycklig ett menniskobarn kan blifva.
Dagen derpå inneslöt jag mig på min kammare och
skref.
Det var en vigtig handling, att på papper teckna,
hvad mitt hjerta kände.
Jag förmodar likväl, att mitt bref hvarken var roligt
eller snillrikt; det var en temmeligen enformig
variation af temat »jag älskar».
Då det var färdigt ville jag att min mor skulle läsa
det. Hon log, sköt det ifrån sig och sade:
»Jag önskar alldeles icke läsa ditt bref, mitt barn,
jag minnes allt för väl, huru föga intressanta mina
egna voro den tid jag var fästmö och skref till din
far. Det kan emellertid hända, att pappa anser sig
böra genomögna din utgjutelse.»
Men pappa var lika litet nyfiken, som mamma, och mitt
opus afsändes, utan att någon annan än jag kände till
innehållet; en sak som mycket fröjdade mig.
Sommaren gick, hösten nalkades och vår brefvexling
fortgick oafbrutet.
Olofs bref voro varma, innerliga och sådana, att de
ingåfvo mig den allra högsta tanke om hans förstånd,
hjerta och karakter.
Så kom Oktober månad med regn och storm och det hände
för första gången, att det dröjde flera veckor öfver
den vanliga tiden, innan jag fick underrättelser från
honom. Slutligen anlände ett bref. Tonen deruti var
fullkomligt olik den i hans föregående. Det låg något
sorgset och oroligt i den.
Han bad mig allvarligt öfvertänka, om jag begått en
öfverilning, då jag gaf honom de löften, som bundo
mig vid honom. Om jag endast hade följt ögonblickets
entusiasm och nu ångrade mig, så var det min pligt
att tala öppet och icke låta någon falsk pligtkänsla
hålla mig tillbaka. Hans högsta önskan var beredandet
af min lycka, ty han älskade mig högre än sin egen
sällhet.
Jag blef förskräckt vid läsningen häraf.
Hvad hade gifvit honom anledning att tvifla på mig?
Med brefvet i hand, ögonen fulla af tårar, rusade
jag in till min far och bad honom säga mig sin tanke
derom.
Min far läste och skakade på hufvudet, sägande:
»De kära äro sig alltid lika, orimliga, oroliga och
tvifvelaktiga. Karlen är en smula svartsjuk, intet
annat jag kan förstå, och bäst blir väl, att jag
skrifver några rader för att lugna honom.»
Det ena arket efter det andra fullklottrades af
mig. Icke ett bref, utan ett helt paket, afsände
jag till min älskling, såsom svar på hans sorgsna
utgjutelse.
Jag började genast att räkna dagarne, när jag kunde
hafva svar, men jag fick räkna i veckor och månader,
utan att något svar anlände.
Min glädje blef mindre och mindre för hvarje dag;
min sorg ökades. Till sist var jag idel tårar och
bedröfvelse. Jag älskade honom så högt, min tro på
honom var så stor, att jag icke ett enda ögonblick
förutsatte, att något annat än sjukdom vållade hans
långa tystnad.
Att dagligen se mig förgråten och nedslagen var mer
än min far uthärdade. Han skref derföre till Olof och
frågade om han inhändigat våra bref af den uppgifna
datum.
Icke heller nu kom något svar.
Min sorg blef ännu större.
Slutligen adresserade sig min far till professor X–
i Kristiania. Professorn var Olofs farbror. Hos honom
gjorde min far några förfrågningar om Olof fanns i
Kristiania och om han var vid god helsa. Härpå erhöllo
vi det svaret, att Olof anträdt en utrikes resa.
När min far lät mig läsa denna underrättelse, sade
han med mild och öm ton:
»Nanna, det är slut; du bör icke längre tänka
på honom; du ser tydligt, att ung Olof genom sin
tystnad och resa till utlandet slitit er barnsliga
förbindelse.»
Jag brast i gråt. Min far klappade mig på hufvudet.
»Gråt nu, mitt barn, gråt ut din sorg, men sedan
skall du åter blifva min lilla snälla Nanna, som
tänker på sina föräldrar och den oro hon gör dem,
om hon går och grämer sig öfver denna lilla motgång.»
»Lilla motgång», sade min far. Han anade icke, att
det var den svåraste, som kunde drabba hans stackars
Nanna.
Ack, mina goda föräldrar, huru öfverseende och
kärleksfulla voro de icke! Jag var länge, mycket länge
sorgsen, men jag började derefter åter hoppas. Olof
skulle komma på den bestämda årsdagen och då skulle
allt blifva förklaradt.
Med denna förhoppning återvände något af mitt glada
lynne och jag föreföll mina föräldrar som deras fordna
glada Nanna. Far och mor fröjdades deråt.
Den fjortonde Juni inföll. Jag klädde mig mycket
nätt; jag var säker, att han skulle komma, fast jag
ej sade det till någon. Qvällen inbröt utan att Olof
uppträdt.
Jag hade fästat mitt sista hopp vid denna dagen, jag
hade varit så säker att få återse honom, att jag kände
mig förkrossad och grymt olycklig, då jag på aftonen
satt ensam i min kammare. Efter denna vigtiga dag,
då mitt sista hopp var tillintetgjordt, nämde jag
aldrig mera Olofs namn. Min omgifning talade icke om
honom, eller ens något, som stod i samband med hans
eller min böjelse.
Det var slut. Min korta och leende kärleksdröm var
för alltid försvunnen.
Olofs fotografi och ett litet häfte norsk poesi,
några förvissnade blomsterbuketter, allt gåfvor af
honom, utgjorde mina dyrbaraste skatter. Hvarje afton
framtog jag dem, för att under tårar betrakta och
hölja dem med mina kyssar. De voro min tysta sorgs
enda förtrogna.
Tiden framskred emellertid, oberoende af min smärta. I
Upsala gick allt den vanliga gången. Professorerna
examinerade, studenterna togo sina examina,
lemnade akademien och andra kommo dit. Min far höll
sina föreläsningar, min bror, studenten, tog sin
hofrättsexamen och for till Stockholm, en annan bror
blef student och Carl Ringstedt promoverades till
medicine doktor.
Så blef det två år sedan studentmötet. Å nyo skref
man den fjortonde Juni, men utan att Olof eller några
underrättelser från honom hördes af.
En dag kallade min far mig in till sig.
»Nå, Nanna lilla, hvad säger du om, att jag återigen
blifvit hemsökt af en narr, som nödvändigt vill hafva
dig till hustru», sade han och drog mig ned på sitt
knä.
Jag kände att mina kinder blefvo hvita; det var liksom
allt mitt blod flytt från hufvudet och stockat sig
kring hjertat. Jag gömde ansigtet vid min fars skuldra
och stammade:
»För Guds skull, pappa lilla, säg icke något mera.»
»Ja så, barn, hänger det så ihop», mumlade min far,
»jag trodde, du kommit ifrån den der dårskapen; –
jag inbillade mig till och med, att du varit klok
nog att låta den gamla barndomsvänskapen till Carl
återvakna och antaga karakter af ...»
Min hand lades öfver pappas läppar, min arm lindades
om hans hals och jag hviskade:
»Om det är Carl, som begärt min hand, så svara,
att jag ämnar förblifva ogift.»
»Det svarar jag visst icke»; inföll min far, »men
väl att du ännu icke tänker på att förena ditt öde
med hans eller någon annans.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0354.html
