Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Arnos perla." - En scen i Australien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämligen der icke mindre än 170 sådana, bland hvilka
domkyrkan Santa Maria del Fiore är den förnämsta. Hon
är 500 fot lång med en kupol af 380 fots höjd och har
ett fristående, med talrika bildstoder och reliefer
orneradt 290 fot högt torn.
Det ökade lif, som tillfördes Florens med dess
förvandling till hufvudstad, den föryngring,
som stadem af denna
anledning undergick, de otaliga lockelser Florens
äger för främlingen, dels i sin egen skönhet och sina
förtjusande omgifningar, dels i sina rika samlingar
af ovärderliga konstalster – allt detta skall länge
tillförsäkra Florens företrädet framför de flesta
andra platser i Italien, dit alla länders turister
styra sin kosa och der konstvännen har så mycket att
se, lära och beundra.
En scen i Australien.
Vid en af de många vetenskapliga expeditioner, som
England utsändt för att vinna närmare kännedom
om den af Stora Oceanen omgifna femte verldsdelens
kontinent, Australien, som af England delvis
koloniserats, blefvo två af deltagarne i expeditionen
utsatta för ett äfventyr, för dem ganska kritiskt,
men hvilket för den långt ifrån stående betraktaren
har en i hög grad komisk anstrykning. Den ene
af dem, Fitzmaurice, styrman å korvetten Beagle,
som uppehöll sig vid nordkusten, för att undersöka
trakten kring Carpentariaviken, var en kunnig och
orädd man, som med framgång företagit flera resor
inåt landet och hvilken man har att tacka for första
underrättelserna om det vattendrag, hvilket utgjuter
sig i Clarencesundet, nedanför ön Mellevillc. Han hade
vid dessa undersökningar ofta varit utsatt för faror,
hufvudsakligen orsakade af sammanträffande med de
ytterst vildsinta och fiendtligt stämda infödingarne,
det stora landets svarta herrar, hvilka naturligtvis,
såsom ur stånd att uppskatta välsignelsen af de
civiliserade engelsmännens bosättning derstädes,
med oblida ögon sågo de hvita inkräktarne, hvilka
icke heller, sanningen att säga, gjorde mycket för att
vinna förtroende hos den befolkning, som de afsigtligt
kommit för att undantränga och förgöra. Men med en
rådighet, lika beundransvärd som den var väl behöflig,
hade Fitzmaurice redt sig ur alla svårigheter och
aldrig varit så illa i klämman, som i det äfventyr,
hvarom vi nu skola berätta.
En dag, under vistelsen i nyss nämda trakter, hade
han, tillika med en annan deltagare i expeditionen,
hr Keys, i en båt uppsökt stranden af en liten vik,
för att der jemföra kompasserna och anteckna deras
afvikelser. Han hade tillika med Keys träget arbetat
under flera timmar; natten nalkades, månen uppgick,
det blef nödvändigt att tänka på återresan. Keys
hade aflägsnat sig några hundra steg, för att
transportera ett af instrumenterna till båten, då
han plötsligen bakom sig fick höra högljudda rop. Då
han vände sig om, varseblef han på bergshöjden öfver
den af dem valda platsen en talrik trupp australier,
beväpnade med kastspjut och beredda att anfalla hans
landsman. Keys skulle kunnat fly och sätta sig i
säkerhet; men icke ett enda ögonblick hyste han denna
tanke. Han skyndade att återvända till Fitzmaurice,
besluten att fäkta och dö tillsammans med honom. Ju
mer han närmade sig, desto större syntes honom
faran. En inföding, med vildt utseende, talade under
lifliga åtbörder till sina kamrater. Dessa eldades
allt mer och mer. De stampade häftigt med fötterna på
marken, rullade de vilda ögonen, liksom vredgade barn,
och tillkännagåfvo sin fiendtlighet med alla till
buds stående medel. De befunno sig blott på ett kort
afstånd från de båda engelsmännen. I betraktande af
deras stora antal och välbekanta träffsäkerhet var det
otvifvelaktigt att de skulle angripa och lyckas döda
dem. Om vildarne ännu tvekade, så var det blott af
fruktan för repressalier af den engelska besättningen;
men deras rop fördubblades, under det de svängde med
armarne.
»Låtom oss löpa till storms, låtom oss strida eller
fly!» sade Keys hastigt.
»Nej, tvärtom, låtom oss dansa och visa oss lustiga!»
svarade Fitzmaurice och började verkligen att dansa,
sjunga och utstöta gapskratt. Han öfverlemnade
sig åt en af de lifligaste och mest fantastiska
karaktersdansar, som äro gängse bland de engelska
matroserna.
»Dansa, dansa då!» upprepade han till Keys.
På vinst och förlust följde Keys hans exempel: äfven
han började hoppa så godt han kunde; men hvad skratta
eller sjunga beträffade, så var detta honom omöjligt.
Det oväntade skådespelet öfverraskade
australierna. Några sänkte sina vapen, andra
lutade sig framåt för att se på. De, som voro mest
uppretade, fortforo dock att knota och riktade spetsen
af sina kastspjut mot de begge européerna; men de
andra hörde dem ej vidare.
Australiens vildar äro som stora barn. Så voro
dessa ock. De sökte göra sig saken begriplig. Hvad
gjorde engelsmännen der? Hvad betydde dessa hopp,
dessa stampningar, dessa rörelser med benen, dessa
Fitzmaurice’s bisarra sånger? De tillkännagåfvo för
hvarandra sin förvåning och nyfikenhet genom dämpade
läten; omsider började de sjelfve att skratta, och
några satte sig på klippan. Australierna äro ganska
begifna på dans, och denna hade för dem nyhetens hela
behag. Under det att deras uppmärksamhet sålunda
var fängslad, framkastade Fitzmaurice, som ej ett
ögonblick förlorade sin kallblodighet, i sin sång
några frågande ord till Keys:
»Hvar äro våra bössor?»
»Trettio steg till venster.»
»Så mycket värre, det är i motsatt riktning till båten.»
»Skall jag gå och hämta dem?»
»Gör icke det. Dansa fortfarande. Vi böra
småningom nalkas våra bössor. Icke så hastigt: var
försigtig! Låtom oss försöka en svängning åt det
hållet!»
Så snart engelsmännen aflägsnade sig några steg,
syntes infödingarne misstänka deras afsigt. Deras
sorl varnade Fitzmaurice.
»Låtom oss återvända till våra instrumenter!» sade
han. »Tålamod!»
Keys var genomvåt af svett.
»Keys, om vi nu, helskinnade, draga oss ur spelet,
är jag säker på att ni skall minnas vår dans!»
»Det kan jag svära på; ett sådant divertissement! Men
vi kunna ej draga oss undan. Jag är alldeles
uttröttad.»
»Ännu något mod! Har ni icke lemnat en fästmö i
Newport, Keys? Dansa för er fästmö! Och drottningen,
dansa för drottningen! Och vårt älskade fädernesland,
dansa, dansa för det gamla England!»
I detta ögonblick hörde man på afstånd en dof
knall. Det var en officer, som, på tre till fyra
tusen fots afstånd derifrån, befann sig på jagt. Detta
framkallade någon oro bland vildarne. Fitzmaurice och
Keys begagnade sig häraf, skyndade efter sina bössor
och sprungo till båten. Tre eller fyra kastspjut
hveno efter dem. De förföljdes af vildarne, men ilade
bort med kraftiga årtag. Keys hade haft god lust att
med en kula helsa de åskådare, han emot sin vilja så
mycket roat. Fitzmaurice afrådde honom dock derifrån:
det hade kanske blifvit början till fiendtligheter,
menliga för hela expeditionen, men isynnerhet för de
arbeten, han hade att utföra.
Så slutade, genom en mans kallblodighet, lyckligt
ett äfventyr, som kunnat kosta två menniskor
lifvet. Fitzmaurice blef genom sin dans lika mycket
omtalad och populär bland sina landsmän, som genom
de stora tjenster han gjorde expeditionen, och en
tecknare förevigade, på sätt närstående illustration
utvisar, den scen, hvari han »dansade med döden i
hjertat».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
