Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I spelsalen. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I spelsalen.
Jag sitter nedsjunken i en sammetsfåtölj i en af
dessa praktfulla salar, der man lättare än på något
annat ställe i verlden öfvertygas om kapitalets
rörlighet. Framför mig hvälfver oupphörligt en
väldig ström af menniskor, idel främmande ansigten,
representerande nästan alla åldrar och alla racers
typer. De komma, skynda fram till spelborden, dröja
der en stund och försvinna derefter lika okända som de
kommit. Andra skaror följa dem i spåren, för att åter
i sin ordning försvinna. Så går det utan uppehåll
dag efter dag, vecka efter vecka. Men trots denna
eviga vexling råder här en märklig tystnad. Endast
någon gång höres ett doft brus, såsom af ett aflägset
vattenfall eller såsom af hafvets dyningar, hörda
i fjerran. Hörde jag icke krupierens monotona
utrop, angifvande spellyckans vexlingar – utrop,
hvilka i sin likgiltighet bilda en slående motsats
till de feberglödande ansigtena rundt omkring –
hörde jag icke dessa aldrig höjda, aldrig sänkta,
aldrig sinnesrörelse förrådande utrop, skulle jag
kunna tro mig vara omgifven af andar, men andar med
alla menskliga attributer och framför allt med den
vildaste af alla menskliga passioner. Nu befinner jag
mig helt enkelt midt i den fashionabla societeten vid
en tysk badort och just i societetslifvets centrum:
spelsalen.
Hvilken öfverdådig lyx rundt omkring mig! Tapeterna
i hvitt och guld, som betäcka väggarne, äro
utomordentligt praktfulla och utomordentligt dyrbara;
golfvet är en sällsynthet i sitt slag. Freskobilderna
i taket måste räknas till en mästares verk,
och kostnaden för alla dessa stora kandelabrar
skulle, ensamt den, hafva spolierat mången furstes
årsinkomst. Ensamt dessa i skarlakansröda eller
himmelsblåa livréer klädda tjenare, hvilka med utsökt
elegans och en förbindlighet utan like uppfylla
er minsta önskan, innan den ännu hunnit uttalas,
gifva en stämpel åt dessa salar, som väcker häpnad
och en känsla af försagdhet hos den första gången
dit inträdande. Man kan då knappt förmå sig tro,
att det är verkliga tjenare som här passa upp; långt
förr öfvertygar man sig om, att det är gentlemen,
som visa en gentleman en tjenst, och det är med den
största förlägenhet man lemnar dem drickspenningar,
hvilka de likväl mottaga utan några protester, dock
icke såsom man mottager en gåfva, hvilken kan komma
till nytta, utan såsom man efterkommer en annans
önskan, blott för att ej synas oartig. De mottaga,
med ett ord, presenten på ett sätt, som om de offrade
sjelfkänslan åt höfligheten.
Öfverlemnar man sig på ett sådant rum, som en spelsal,
till några allvarliga reflektioner, så kan man ej
gerna undgå att tänka på, i huru onaturliga former
det konventionela lifvet blifvit inpressadt och huru
ihärdiga och långvariga de bemödanden måtte hafva
varit, hvilka slutligen till den grad, som skett,
lyckats förvrida menniskornas förstånd och omdöme
och muta deras känsla och samvete. Ty nog måste det
väl medgifvas, att en spelsal är den minst lämpliga
samlingsplats för bildadt folk och för folk af "god
ton"!
Och likväl behöfver man icke länge uppehålla sig vid
en af Tysklands mera besökta badorter för att finna,
att spelsalen, mer än badet, lockat flertalet dit och
att det just är denna anstalt, som utgör medelpunkten
för den fåfängans marknad, till hvilken det tyska
badortslifvet urartat.
Der samlas de, som genom börd eller lycka innehafva
samhällets högsta värdigheter, vid sidan af
äfventyraren, som ej har någonting mer att förlora,
– det ena ögonblicket stoppande hans penningar i sin
ficka, det andra seende sina försvinna i hans.
Der ser man lättsinnets viljelösa offer, dessa
stundens fjärilar, som ej kunna sträcka tanken öfver
till morgondagen, på ett ovärdigt sätt förslösa sina
tillgångar.
Der infinner sig den af salongssegrar öfvermodiga,
af smicker bortskämda damen, balernas drottning
och operapublikens ögonfägnad, för att låta fängsla
sig af en passion, den sista som återstår och den
förfärligaste af alla: spelpassionen.
Der gör man bekantskap med fäder och mödrar, hvilka, ryckta från
hemlifvets skyddande makter och glömska af de mödor,
hvilkas frukter de samlat, glömska af sin pligt
som menniskor och af sin pligt mot familj och barn,
gripas af passionens svindel och sätta sin och de
sinas lycka på spel, för att sedan, plundrade och
utfattiga, bära den tunga bördan af blygd och aldrig
tystade samvetsqval.
Dit komma vanartiga eller illa uppfostrade söner,
för att på några dagar eller på några veckor spela bort
hvad deras fäder genom ärligt, träget, tungt och mångårigt arbete
förmått samla, i tanke, sannolikt, att kunna
bereda sonen ett mindre mödosamt, ett mera sorgfritt lif,
än de sjelfva upplefvat.
Der församla sig, liksom roffåglar omkring åtelen,
skaror af dessa samvetslösa personer, hvilka, sedan
de i grund förstört sin egen existens, ej hafva annan
diktan och traktan än att neddraga andra till samma
elände, hvari de störtat sig sjelfva.
Der är lyxens, fåfängans och lättjans utvalda,
man kan säga dagliga, tummelplats; der göra koketteriet,
förslagenheten, listen och förderfvet sina stora
fiskafängen, utan att någonsin behöfva utlägga sina nät förgäfves.
På intet annat ställe framstår menniskan i en så
förbländande glans och i en så djup moralisk förnedring,
som der; aldrig annorstädes sväfvar hon i så ständig fara
att fastna i frestelsens fint gillrade snaror.
Allt, som ger menniskan ett naturligt och säkert fotfäste
på jorden, saknar hon der. På hennes väg till spelbordet
har hon förlorat stödet af arbetets sedliga
kraft, och hon tager dermed – kanske för alltid – afsked
af den sinnesro, som är flitens bästa gåfva.
Spelborden äro en slukande Moloch, som aldrig blir mätt,
aldrig tillfredsställd. Det är tusenden och åter tusenden,
som offra åt honom sin förmögenhet och sitt lifs lycka;
och de "lyckans särskilta gunstlingar", som gå ifrån honom
utan förlust, äro så få, att de knappt kunna sägas bilda
ett afsevärdt undantag från den allmänn regeln.
Att sådana institutioner tolererats och legaliserats,
det är, om något, en skamfläck för vår civilisation, om
hvilken vi så ofta höra ett skrytsamt tal. Men deras tid
är nu snart ute. Den stora politiska omgestaltning,
som de särskilta tyska staterna i följd af sednaste kriget
undergått, i det de blifvit förenade till ett gemensamt helt,
har äfven medfört ett regeringsbeslut, som bestämmer, att
alla spelbanker i Tyskland skola upphöra med utgången af 1872.
Detta beslut, ehuru tillkommet allt för sent, har väckt
en känsla af obeskriflig tillfredsställelse i hvarje bröst,
der ett för mensklighetens väl ömmande hjerta klappar; och
ur rättskänslans, sedlighetens och den allmänna moralens
synpunkter måste alla prisa bortrödjandet af dessa kräftsår,
dessa hvitmenade och förgyllda grifter, fulla af de dödas ben.
Dessa antydningar äro framställda för Familj-Journalens läsare,
icke för att i dess rätta dager framhålla den sak, som här
vidröres, ty till en naturtrogen skildring af en spelbanks
mysterier fordras större utrymme, än här kan medgifvas, och
starkare nerver, än vi hos våra läsarinnor våga förutsätta; –
utan vår afsigt har endast varit att lemna ett litet företal till
den gripande skildring af en spelsal och dess societet, som en
af våra mest genialiska konstnärer, den för några år sedan
aflidne d’Unker, i mästerliga drag fästat på duken, och hvilken
här (sid. 16) i bild återgifves.
Denna skildring med penseln uttrycker mycket mer, än
hvad med ord skulle kunna sägas i volymer.
A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
