Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logogryf. Av A--st - Charader. Nr 1, av And. Er. S. Nr. 2, av Erana Kilbuper - Schack-gåta, av --ie - Gåta, av Wilhelmina - Rebus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Logogryf.
Jag är luftig och lätt,
det är nog mycket rätt,
men mitt mål är: mot himlen den blå!
Min kostym är legèr,
det är sant, men jag är
ingen strålande Venus ändå.
Uti månget kafé
kan man ofta mig se,
fast jag merendels är till besvär;
inte rår jag för det,
jag vill ingen förtret:
tala vid den, som orsaken är!
Jag har lukt, om ej smak;
jag går upp, om ej rak,
så likväl mycket ledigt på sned,
ligger ingen till last,
hakar aldrig mig fast:
– Käre vän, om du kan, gör så med! –
Uti ofredens tid
man i brinnande strid,
der den hetast var, säkrast mig fann;
efter slagtningens slut
ifrån kulor och krut
lika oskadd och tyst jag försvann.
Filosofen ibland
aldrig ringaste grand
tycks mig akta, när han kör mig bort;
jag vet inte hvarför,
men en dag, när han dör,
– ty besinna: "vår tid är så kort!" –
skall han sansa sig visst,
det jag säger till sist –
Och nu har jag förklarat mig ju;
men, om du det så vill,
kan jag här foga till:
att af typer presterar jag sju.
Till du nu titta på,
hvad du häraf kan få,
så följ med mig så tåligt du kan:
Hvad som lätt brytes af;
hvad man nämner en graf;
hvad sig höjer mot "frihetens sfer";
hvad hos kräftan såväl
som hos tuppen, med skäl.
jag vill tro, helt naturligt ju är;
hvad vi älska en hvar,
helst i ungdomens dar,
och ju alla ha’ ägt äfvenså;
hvad en ungersven plär
hålla hjertligen kär,
det är allsinte svårt att förstå;
hvad som alltid är bra
för ett fartyg att ha;
hvad rätt ofta i lifvet man gör;
hvad man aldrig kan få,
hur långt än man vill gå,
när man sjelf för sig lugnet förstör;
hvad man lägger på lax;
– det begriper du strax! –
och en "sjelfständig" del af vår jord;
sa en interjektion;
och en preposition,
just ibland ett förargeligt ord;
en förtjusande stad
uti södern; och hvad
hvarje sjöbuss plär njuta med smak;
hvad man ställer sig i
för att komma förbi,
som de andre, båd’ framtill och bak;
hvad en skicklig markör
framför andra väl bör
känna till och förstå sig uppå;
så ett tryckande ting;
och ett djur, som i ring
mången gång man betrakta kan få;
hvad man plär, när en vän
låter vänta sig än,
honom bjuda med bud eller bref;
och hvad ut, som sig bör,
med sin ovän man gör,
när för långt han sitt vrångsinne dref
utan blygd, men också,
hvad man lyssnar uppå
mycket gerna, om blott den är god;
hvad som ofta, Gudnås!
– men vårt "täcka", förstås –
göra spak mången hjelte förstod;
något, som på var jord,
enligt skriftenes ord,
man "församlar" – men huru och hvar?
och en slöja så grå;
hvad den ärligt bör få,
som ock redligt förtjenat det har;
hvad en stek på ett fat,
om den är delikat,
väl bör vara, när man den förtär;
och en bit af ett land,
som ej odlarens hand,
eller spade och plog kommit när;
hvad man lätt kan få se,
om man vill sig bege
till en kyrka och der stiga in;
hvad, helst ulfvens, den nog
har respekt för med fog,
som helt enkelt är rädd om sitt skinn;
en idyllisk figur
i "Guds fria natur";
och en annan sådan ... hvad befalls!
är det inte ett djur
också det, eller hur?
Jag ta’r inte tillbaks – inte alls!
Men att inte till slut
trötta läsaren ut,
är väl bäst att burdus sätta punkt.
Håll tillgodo, jag ber,
med det lilla, jag ger,
annars skulle det kännas mig tungt.
A-st.
Charader.
No 1.
Vill man mitt första bakvändt skrifva,
Så kan ett karlanamn det blifva;
Mitt andra ej den snåle gör,
Ty det till hans natur ej hör.
Ett slags mitt tredje är mitt hela blott.
Tillräckligt bör du nu ha veta fått.
And. Er. S.
No 2.
Lägg s till mitt första – gladt ungmön sig svingar
I den, när musiken i balsalen klingar;
Med purprade kinder och lågande barm
Hon fladdrar omkring vid sin riddares arm.
Två s till mitt andra – en läckerhet vorden
Är den, men kan icke serveras på borden.
Att få den på handen gör mången förnöjd,
Men lika mot lika är såtaste fröjd.
Ett s till mitt tredje – man deraf tillagar
På mångfaldigt vis, uti högtidens dagar,
En rätt, som är omtyckt och allmän i nord,
Såväl på den rikes, som fattiges bord.
Ett s till mitt fjerde – det luften förpestar,
Men roffågelns matlust rätt kraftigt det frestar.
Min hela – i Nordlandens strider mång’ gång
Red "frustande hästar" i dikt och i sång.
Erana Kilbuper.</i>
Schack-gåta.
Efter springarens gång.
| dan | och | äd | han | lar | de | ti | glö |
| last | dan | Li | tigt | u | dens | hand | barm. |
| tyst: | det | ten | det | hvi | mäk | dan | skal |
| me | då | kla | ti | le | tyst | Äd | och |
| gar - | dik | ken | lar | ej | get | sjun | Re |
| han | Skö | och | kär | ger: | last | sjelf | dygd, |
| är | ti | ta | in | dör. | som | nast | be |
| lar: | nan | nast | get | är | ej | är | sig |
-ie.
Gåta.
Hög min plats är här i verlden, afundsvärd den icke är;
Af min vida, fria utsigt jag just icke njuta plär;
Merendels jag brukar gnälla; Jemt min ställning ändrar sig:
Hundratal af men’skor finnas, som till lynnet likna mig.
Wilhelmina.
Rebus.
 |
| (Rebus.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
