Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVII. Carl Gustaf Rehnsköld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den andre som fältherre: Carl Piper och Rehnsköld,
samt utbrast: "Köpenhamn är ju nu från sjösidan
innestängdt (af en förenad holländsk-engelsk
flotta)? Låtom oss begagna tillfället, våga en
landstigning och angripa det äfven från andra
sidan." Rehnsköld svarade: "Allernådigste herre, den
store konung Gustaf skulle efter femtonårig erfarenhet
icke kunnat göra något bättre förslag." Beslutet var
dermed fattadt.
Vid den berömda landstigningen den 25 Juli, då Carl
XII enligt sägnen första gången hörde kulornas musik,
anförde Rehnsköld venstra flygeln, hvilken först
sprang ur båtarne och vadade mot land, ännu i vattnet
med framgång angripande det danska kavalleriet och
sålunda inledande en seger, som tvang Danmark till
hastig fred.
Nu gällde det Ryssland, hvars trupper visade sig samma
år den 19 Sept. utanför Narva, hvilken befästade stad
de började belägra den 1 Okt. Belägringen drog ut på
tiden, och czar Peter uppfordrade kommendanten Horn
att gifva sig; men denne, som fått underrättelse om,
att kung Carl nalkades, svarade spotskt: "Jag skall i
morgon svara ur det stora bläckhornet" – och mången
kanonkula plumpade äfven dagen derefter i czarens
armérullor. Den 1 Okt. afseglade Carl XII, åtföljd
af Rehnsköld, från Carlshamn med sin här. Kommen
till inloppet utanför Pernau, måste konungen lemna
örlogsfartyget och med sina närmaste gå om bord på
en jakt "Sofia", för att kunna komma i land. Jakten
blef dock för hårdt lastad och var nära att sjunka, då
Rehnsköld kastade sig på sin häst och sporrade denne
till ett språng ut i sjön, så att jakten höjde sig
tillräckligt på vågen – ett vågstycke för konungens
lif, som var nära att kosta Rehnsköld hans eget.
Den 20 Nov. stod svenska hären utanför Narva, och
nu uppgjordes efter Rehnskölds förslag planen till
anfall på de belägrande ryssarne. Rehnsköld anförde
jemte Maidel på norra flygeln och gjorde, såsom för
öfrigt hela hären, under af tapperhet. Ryssarne
utgjorde en styrka af 68,000 man, svenskarne af
8,000. De förras numeriska öfvermakt skulle väl
ändock till sist hejdat det svenska lejonsprånget,
om icke oenighet uppstått inom sjelfva den ryska
hären. Tyskar innehade då, såsom ännu, inom den
samma till stor del befälsposterna och hade äfven
slagit förvaltningen under sig. Då, som nu, kände
ryssarne ett bittert agg häröfver mot främlingarne;
och det spred sig som en löpeld genom ryska lederna,
att den oväntade motgången kom "från tyskarnes
förräderi, från dessa främlingar som czaren dragit
sina landsmän öfver hufvudet". I sitt raseri
började ryssarne nedhugga alla de "främlingar"
inom egna leder, de kunde komma öfver. Sjelfve
öfverbefälhafvaren de Croi var nära att blifva offer
för denna förbittring, hvarföre han med några andra
generaler och svit hellre sprängde öfver till svenska
hären, der de gåfvo sig fångna åt Magnus Stenbock.
Denna seger gjorde den unge kungen förtjust och fyllde
hela Europa med förvåning och beundran. Rehnsköld
grundlade här genom sin tapperhet och den
skicklighet, hvarmed han ledde allt, de stora
förhoppningar, hvilka sedan skulle vid olika
tillfällen genom lysande vapenbragder bekräftas,
"Han är", yttrade Stenbock, "en redlig och trogen
vän, älskad af hela hären", och den franske
ministern skref: "Han har lugn och förmåga att
uppgöra och verkställa en plan, och anses allmänt
för en hederlig och rättrådig man."
Konung August af Polen, den tredje i triumviratet, som
ville nedbryta Sveriges stormaktsställning,
hade mot tro och lofven inbrutit i
Lifland och der härjat. Efter underrättelsen
om slaget vid Narva erbjöd han en ödmjuk
fred. Flere rådde Carl att emottaga anbudet,
bland andra Rehnsköld, för att han skulle
kunna använda hela sin makt mot Ryssland. Till
en början böjd derför, beslöt dock Carl att
taga vinterqvarter i Lifland och derifrån på våren
anfalla den menediske August. Detta beslut har
mycket klandrats af sednare historieskrifvare,
men Svedelius anmärker med rätta: "Förbundet
mellan konungen i Polen och ryske czaren var en
hufvudsak vid den sednares angrepp emot Sverige;
detta förbund måste tillintetgöras på ett sätt,
som uteslöt all möjlighet, att det skulle
kunna återknytas; då först,
men icke förr, ansåg Carl, att tiden vore kommen
för Sverige att med all sin makt försöka vapnens
lycka mot moskoviterna. Kriget emot konung August
var blott en egen sida af det ryska kriget, och
denna sida så beskaffad, att ingen säkerhet för
Sverige fanns så länge Rysslands anhang uti Polen,
konung August med hans parti, ej var fullkomligt
kastadt ut af vägen. Men deremot, om detta skedde,
då kunde ett med Sverige emot Ryssland förbundet
Polen bilda ett bröstvärn och ett stöd, oumbärligt
i den stora strid, som förestod, och starkare än
det, som eljest kunde vinnas, vore det ock genom
ett förnyadt Narvaslag. Huru vigtigt detta var, att
förbinda Polen med Sverige emot Ryssland, visade sig
bäst af den förbindelse, som Ryssland hade knutit
med samma Polen emot Sverige."
Denna mening var tydligen äfven kung Carls, och han
fullföljde den med kraft. Den 7 Juli 1701 stod han
med sin här utanför Riga, gick öfver Dünafloden och
slog den förenade ryska och sachsiska hären, genom
hvilken seger beundran för hjeltekonungen stegrades
till entusiasm, och en tysk diktare sjöng:
"På rättvis Gud och rättvis sak kung Carl den unge tröstar;
ty slå hans trogna svenskar lätt trolösa folk och förstar."
Kung Carl tog med sin armé vinterqvarter i Kurland,
der hans beslut mognade att afsätta August från Polens
tron, och i stället få en nära allierad på den samma.
För detta stora måls vinnande anträdde han i April
månad 1702 marschen mot Warschau med en här af blott
12,000 man, fastän Rehnsköld bestämdt uppreste sig
deremot. Polackarne gjorde ej något försök till
motstånd, och den svenska hären höll den 14 Maj sitt
intåg i den polska hufvudstaden, der Carl förberedde
sin af Frankrike understödda plan.
Fruktande för den allvarsamma vändning sakerna togo,
samlade August en här af polackar och sachsare och
nalkades Warschau. Carl XII skyndade emot honom,
och den 9 Juli stod slaget vid Clissow, i hvilket
Rehnsköld hade befäl på högra flygeln. Denna hade
i den heta striden en svår ställning, och endast
befälhafvarnes skicklighet gjorde, att den kunde hålla
stånd mot sachsarne. Dagen slöt emellertid med en ny
seger för svenskarne, hvartill äfven mycket bidrog,
att, liksom ryssarne gjorde vid Narva, polackarne
misstrodde tyskarne (sachsarne) och ansågo dem spela
under täcke med svenskarne för att underkufva Polen.
Det skulle föra oss för långt, att här i någon
detalj följa de mot hvarandra fiendtliga arméernas
marscher och sammandrabbningar. Adeln i Stor-Polen,
der familjen Leczinski ägde stort inflytande, hade
emellertid bildat en konfederation mot August, hvilken
i harm deröfver lät härja en mängd egendomar. Man
klagade häröfver hos Carl, som genast skickade
Rehnsköld med en betydlig truppstyrka till Stor-Polen
för att skydda konfederationen. Han förjagade Augusts
trupper och intog provinsens förnämsta stad Posen,
hvarigenom konfederationen eller sammansvärjningen
vann ökad styrka. Härtill bidrog äfven den skicklighet
Rehnsköld visade vid underhandlingarne. Han uppträdde
med mycken klokhet och oegennytta, och eftersom han
var en munter herre, som kunde i ett gladt sällskap
både tala latin, polackarnes dåvarande förnäma
språk, och tömma sin bägare, var han med nöje sedd
i den njutningslystna adelns kretsar. Det säges, att
August, som ville göra sig qvitt honom, legt tvenne
lönnmördare, hvilka dock upptäcktes och straffades.
Nu fordrade Carl XII öppet Augusts afsättning och
förklarade sig vilja med all sin makt skydda
de sammansvurna i Stor-Polen samt dem som ville
sluta sig till de samma. I ett bref till den polska
republiken föreslog han till och med prins Jacob
Sobieski till Polens konung och lofvade att, om
han valdes, understödja honom. Carls anhängare,
kardinal Radziejowski, sammankallade i Januari
1704 ett riksmöte i Warschau, "för att skaffa fred
med Sverige", eftersom svenske kungen ej ville
underhandla med August, utan blott med republiken
Polen. Förbittringen mot August var å detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
