Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXIV. De två konungarne på Kymmenegård. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska bilder.
LXXXIV.
De två konungarne på Kymmenegård.
Vester ut från Fredrikshamn och helt nära utloppet
af Kymmeneelf ligger Kymmenegård, en gammal kungsgård,
hvars namn möter oss långt tillbaka i
medeltiden. Bo Jonsson (Grip), den rike drotsen, ägde
på sin tid gården, som han skänkte till Wadstena
kloster, men ett halft århundrade derefter
indrogs gården till kronan och förvandlades
till kungsgård. Skärgården utanför är
äfven minnesvärd genom Svensksund.
De minnen, som äro fastade vid Kymmenegård, bjuda
oss icke rosor. Modlöshet, sorg, försagdhet,
förtviflan, ja feghet och förräderi, – se der
namnen på länkarne i den kedja, hvilken i våra häfder
omsluter Kymmenegård. Midt ur detta dödsmörker för
den svenska äran framglänsa dock tvenne namn, hvilka
lockat oss att för ett ögonblick föra läsaren med
oss till denna trakt. De äro Gustaf II Adolf och
Gustaf III. Men äfven de tillbragte mången mörk och
dyster stund på det gamla Kymmenegård.
Det var på Kymmenegård, som Gustaf Adolf diktade en
af dessa visor, hvilka höra till historien
om hans kärlekshandel med Ebba Brahe. Men den
af dessa visor, som har till öfverskrift: "En vijsa
hvilken H. K. Majt gjordht haffuer den 15 Januarij
anno 1616, på Kymmenegårdh utij Finlandh", tillhör
icke början af denna kärlekshandel, då hoppet log
och mod och krafter växte, ju större de hinder
voro, hvilka upprestes mot de älskandes
förening, utan slutet, sedan dessa hinder visat
sig oöfvervinneliga, och den store konungen
måste sluta sin sköna ungdomsdröm inom sitt eget
bröst.
Det är allmänt bekant, huru Gustaf Adolf redan som
gosse såg den sköna Ebba Brahe vid sin moders hof
och huru hos båda kärleken slog rot redan i deras
unga år, bidragande hos honom att tidigt rikta
sinnet till det höga och ädla, liksom han vida
förr än andra vid samma ålder invigdes i mannens
värf och verksamhet, eftersom tiden kräfde kraft
och duglighet, – och hos henne att utveckla den
själens spänstighet och kraft, som satte henne i
stånd att följa konungasonens djerfva ande på hans
svärmiska flygt att bygga fosterlandets lycka. Ty
om något annat drömde icke den unge Gustaf
Adolf, om hvilken samtiden sade, att han aldrig
varit barn eller yngling, utan ständigt konung.
Med lif och själ och på fullt allvar egnade han sig
också åt sitt konungsarbete, men de första stegen
framåt, när han visste med sig, att han för alltid
af sagt sig hemmets lycka och sjelf måhända brutit
i grund med sin ungdoms brud, – de
voro bittra, och det var här på Kymmenegård, som han
först i lugn kunde öfvertänka sin ställning sa väl i
förhållande till det förflutna, som till framtiden,
så väl sina pligter som konung, som sina rättigheter
som menniska. Han hade återkommit från sitt sista
ryska fälttåg, hvarunder ban förgäfves belägrat
Pleskow från den 30 Juli till den 17 Oktober, och
hade rest landvägen omkring Finska Viken. Men i samma
mån som han aflägsnade sig från krigsskådeplatsen,
desto mer öppnade sig utsigterna till den verld af
frid och lycka, som han hoppats finna vid sidan af
Ebba Brahe. Och det tysta, ensliga Kymmenegård var
liksom bestäldt för att i sitt sköte upptaga den
sörjande konungen.
Det är dock icke rätt att tänka sig denne konung
hängifvande sig åt sorgen. Hans hjerta var fullt
deraf, men han redde den ifrån sig. Han kämpade
sig som en man till segren öfver sig sjelf och lade
sin ungdomskärlek som ett offer på fosterlandets
altare. Det är en hvar bekant, huru alla de, som stodo
den unge konungen närmast och voro honom kärast, hans
moder, Axel Oxenstjerna, arbetade på och till slut
äfven lyckades öfvertyga honom om nödvändigheten att
afstå från Ebba Brahe, tills han slutligen sjelf, just
under belägringen af Pleskow och under inflytandet
af sin uppgifna ungdomskärlek lockades till en
kärlekshandel med den sköna Margareta Cabeljou,
hvarigenom han liksom sjelf utestängde för sig all
möjlighet att återknyta förbindelsen med fröken Ebba,
hvars jungfruliga stolthet blifvit på det djupaste
sårad. Det var medvetandet härom jemte känslan af
att han likväl uppfyllt sin pligt, som fyllde Gustaf
Adolfs hjerta under hans vistande på Kymmenegård, och
som gaf sig ett utlopp i den visa, han här diktade:
"Medan man lefver i verlden här,
Måste man det betänka,
att lycka och olycka tiden bär,
hon månde ej annat skänka.
Så börjar han, och framställer i fortsättningen
dygden, såsom den, hvilken ensam, näst Gud, kan
förhjelpa menniskan att rätt begynna och ända denna
verldens lopp. Mot dygden kan ingen olycka uträtta
mera "än töcknen mot solens klarhet". Dygden förer
till heder, när man henne följer.
"Deruti, så bevarar hon dig,
hvar du henne ej glömmer,
och beskyddar i all din lifstid,
hvad verlden ock om dig dömer."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
