- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
187

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Herr majoren får ej vittna i egen sak – lagen ..."

"Jag ber er lag, lilla råd – som jag, om jag ville,
skulle ’sätta upp på taket att soltorkas’ – jag
ber er lag dra’ så långt som dit der pepparn växer;
men det finnes lag och rätt i landet – och ..."

"Och det är just detta jag för min del stödjer mig vid."

"Här finnes advokater som äro lika slängda som
enkefru storfurstinnan och kalmuckskans ombud herr
kammarrådet Skummer. Hoo! hoo! hysch – hoo! – om jag
ej hade rättvisan på min sida, så skulle jag icke
kunna afhandla saken med lugn och sans, men – rätt
har jag och rätt skall jag få, om jag också skall gå
ända till Kongl. Majestät och sjelf begära audiens
hos kungen och säga honom huru det går till i Sverige;
men Gud ske lof – jag kan lugna mig och ..."

"Ja, herr majoren har lyckliga naturanlag för en lugn
diskussion", sade rådet. "Var det ingenting vidare?"

"Nej, aldrig ett ord mera, när man inte vill tro en
hederlig mans ord – så ..."

"Men lagen, herr major!"

"Lagen, ja lagen skall skilja oss emellan. I min
juridiska handbok står tydligen att läsa, att hvarje
välfrejdad man är vittnesgill. Är kanske major Nils
Sölfverfält icke välfrejdad? – Jag styr hela vår
socken, och de tro på mig som på påfve, biskopar
och kaplaner, – ja, så är jag känd, herr råd. –
Lundqvist!" ropade majoren ut genom fönstret, fastän
det var obehöfligt, emedan ingen gång Lundqvist fått
köra ned åt stallet, utan stod qvar.

"Herr majoren har således ingenting vidare att befalla
– ödmjukaste tjenare", sade rådet artigt och med en
inställsam grinmin.

"Mjuka tjenare, herr råd", svarade majoren och
bockade sig styft och stelt. Majoren hade, som man
plägar säga, hvarken fått vått eller torrt när han
satte sig i vagnen. Betjenterna skrattade högt då
majorens tjocka figur kröp in i den gamla droskan
och var nära att fastna på fotsackskrokarna. "Kör,
Lundqvist – kör i karrier."

Lundqvist körde och det gick så fort Svarten och
Bläsen orkade, ända till dess de hade passerat grinden
med vapnet. Då saktade han farten, i synnerhet som
det bar uppföre.

"Det måtte vara ett sällskap", sade Lundqvist,
vändande på hufvudet. "Betjenterna voro näsvisa –
’Är det majorens orrkoja den der gamla hönsburen’,
sade den ena om suffletten. ’Äro de der på reserven
på Rippekulla.’ – Det är ingen gästgifvargård sa’
jag. – ’Ja så’, sa’ di – ’Hur mycket gaf din major för
de der hudkrakarna. De bli’ bra till åtel för varg
till vintern – ha, ha, ha! – Har du någon lön du –
det ser ut, som din major skulle äta upp hela äringen
på åttingen, ha, ha, ha!’ – och så skrattade de –
ja det var ett kanaljefölje."

Majoren blef genom detta, om möjligt, ännu mera retad
och kände sig illamående; han hann likväl lyckligen
hem och omtalade för sin gumma, huru expeditionen
aflupit; "men Gudi lof – jag har lagen på min sida
och är en hederlig och rättänkande man; men du må tro,
att det var en lycka att jag var lugn som en filbunke
och sade bara ’mjuka tjenare’ åt den der lilla kråkan,
kalmuckskan skickade på mig."

Hur det var med lugnet, så insjuknade den hederlige
majoren ej långt derefter och dog hastigt af slag
då han fick svar från häradshöfdingen, att den
ifrågavarande fullmakten saknade all laglig kraft
och verkan.

"Således har Julia ingen vän – den sista hon hade
dör nu", suckade han och dignade tillbaka.

"Majoren på Rippekulla dog förliden fredag, står det i
bladet – åtta da’r sedan han var här" – sade rådet. –
"Der ser man Guds finger."

*



Alexander och Julia.

Icke rådet och ej heller friherrinnan förmådde lösa
den obegripliga förtrollning, som gjorde att de unga
snarare undveko än uppsökte hvarandra. Rådet hade tid
efter annan gått ut då Alexander kom in der Julia var;
men hade vanligen fått den förargelsen, att Alexander genast kom
efter och började prata med gubben om likgiltiga
ämnen, och när mamma sjelf ville höra på ett à quatre
mains
, som Alexander och Julia spelade så bra, så
hade antingen Alexander ej lust eller hade Julia
stuckit sig i pekfingret med brodernålen. Det var
som förgjordt, då Isabella på ett nätt och lätt,
fastän icke behagligt sätt bröt förgörningen.

Isabella är en ny person, som införes på scenen, och
jag måste således presentera henne. Isabella var ett
af de vackraste ston man kan tänka sig: Isabellfärgad
och tillika fint apelkastad. Alexander red helst
Isabella, som bar så lätt; men det sköna stoet hade
små karaktersegenheter, som man ej kunde förklara. Hon
blef ibland arg och lydde hvarken tygel eller sporre,
och då slutade ridten så att ryttaren blef afkastad.

Det var just detta, som hände löjtnant Alexander, som
till trots för mammas varningar icke ville rida hennes
favorithäst "The Nigger", af äkta engelskt fullblod,
utan gjorde sina lustridter med Isabella, hvars
opålitliga karakter stalldrängarne vetat och omtalat.

Kullridningen var svår: Alexander afbröt ena armen
och fick ett slag i hufvudet, så att han dånade,
och Isabella kom liksom segerdrucken hem med tomma
sadeln och sprang in i det öppna stallet, der hon
stannade vid sin krubba och gnäggade efter någon
sorts förfriskning eller belöning för sitt besvär.

Det blef en förtviflan, och Alexander hämtades med vagn.

Nyss hade baronen kommit så hem, och nu hans styfson.

Friherrinnan såg i detta en nemesis divina, derföre
att hon varit så kall mot sin salig man.

Julia åter var en af dessa, som ej störas i något,
då frågan är att uppfylla sin pligt – och nu ansåg
hon det vara hennes pligt att vårda den sjuke.

Skadan i hufvudet var ej så farlig, som man i början
fruktat; men armen var verkligen af, och läkaren,
som hämtades, menade på, att ingen kunde bättre ömsa
förbandet än fröken Julia.

Der satt nu Alexander fängslad i sitt rum. Han
fick god tid att kasta en återblick på sin
förflutna lefnad, och hvad han der fann var icke
uppmuntrande. Han behöfde många vänner och mycken
omvexling, för att glömma sig sjelf eller slippa
att vid skarp dager betrakta sina motiver, sina
handlingar och sina förströelser. Detta blef
fallet, då han dagarne i ända hörde det sakta
knäppandet i den gamla pendylen och de afmätta
timslagens eviga enahanda. Böcker var det ej godt
om på Hallstanäs. Baronen hade aldrig varit boksynt,
och några ströskrifter om hund- och hästdressyr samt
några jagtböcker voro snart slut.

Man har underskattat ett menniskan ensamt
tillhörigt företräde – det är förmågan af att hafva
tråkigt. Djuren hafva aldrig tråkigt, emedan de då
lägga sig att sofva – vi menniskor hålla oss vakna,
men hafva tråkigt ändå. Denna mäktiga egenskap
hos menniskan verkade oemotståndligt på Alexander,
under det att han satt fängslad på sitt rum, utan
sysselsättning och öfverlemnad åt sina egna tankar.

Modrens sällskap föreföll honom odrägligt, och rådet,
som emellanåt kom upp och såg "deltagande" ut, var
ej stort bättre.

Rådet skulle göra arfskiftet och var friherrinnans
trogne tjenare och kunde aldrig låta bli’ att tala
om det vackra Hallstanäs, då han kom att nämna den
vackra fröken Julia.

Det var ensamt Julia som hos den stackars sjuklingen
väckte någon behaglig känsla och söm förmådde kasta
någon liten stråle af morgonsol öfver en tafla af
ett redan i ungdomen förfeladt lif.

"Din hand är så lätt, snälla Julia", sade Alexander,
då flickans fina fingrar lade förbandet på hans arm –
"Du är den enda jag vill se hos mig – kom upp till
mig emellanåt – Du kan ej föreställa dig hvad jag
har tråkigt."

Det föreföll liksom skulle Julia vara utsedd att
göra honom till en annan menniska, eller just det,
han under dessa tunga dagar funnit vara mest behöfligt
af allt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free