Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Herr majoren får ej vittna i egen sak – lagen ..."
"Jag ber er lag, lilla råd – som jag, om jag ville,
skulle ’sätta upp på taket att soltorkas’ – jag
ber er lag dra’ så långt som dit der pepparn växer;
men det finnes lag och rätt i landet – och ..."
"Och det är just detta jag för min del stödjer mig vid."
"Här finnes advokater som äro lika slängda som
enkefru storfurstinnan och kalmuckskans ombud herr
kammarrådet Skummer. Hoo! hoo! hysch – hoo! – om jag
ej hade rättvisan på min sida, så skulle jag icke
kunna afhandla saken med lugn och sans, men – rätt
har jag och rätt skall jag få, om jag också skall gå
ända till Kongl. Majestät och sjelf begära audiens
hos kungen och säga honom huru det går till i Sverige;
men Gud ske lof – jag kan lugna mig och ..."
"Ja, herr majoren har lyckliga naturanlag för en lugn
diskussion", sade rådet. "Var det ingenting vidare?"
"Nej, aldrig ett ord mera, när man inte vill tro en
hederlig mans ord – så ..."
"Men lagen, herr major!"
"Lagen, ja lagen skall skilja oss emellan. I min
juridiska handbok står tydligen att läsa, att hvarje
välfrejdad man är vittnesgill. Är kanske major Nils
Sölfverfält icke välfrejdad? – Jag styr hela vår
socken, och de tro på mig som på påfve, biskopar
och kaplaner, – ja, så är jag känd, herr råd. –
Lundqvist!" ropade majoren ut genom fönstret, fastän
det var obehöfligt, emedan ingen gång Lundqvist fått
köra ned åt stallet, utan stod qvar.
"Herr majoren har således ingenting vidare att befalla
– ödmjukaste tjenare", sade rådet artigt och med en
inställsam grinmin.
"Mjuka tjenare, herr råd", svarade majoren och
bockade sig styft och stelt. Majoren hade, som man
plägar säga, hvarken fått vått eller torrt när han
satte sig i vagnen. Betjenterna skrattade högt då
majorens tjocka figur kröp in i den gamla droskan
och var nära att fastna på fotsackskrokarna. "Kör,
Lundqvist – kör i karrier."
Lundqvist körde och det gick så fort Svarten och
Bläsen orkade, ända till dess de hade passerat grinden
med vapnet. Då saktade han farten, i synnerhet som
det bar uppföre.
"Det måtte vara ett sällskap", sade Lundqvist,
vändande på hufvudet. "Betjenterna voro näsvisa –
’Är det majorens orrkoja den der gamla hönsburen’,
sade den ena om suffletten. ’Äro de der på reserven
på Rippekulla.’ – Det är ingen gästgifvargård sa’
jag. – ’Ja så’, sa’ di – ’Hur mycket gaf din major för
de der hudkrakarna. De bli’ bra till åtel för varg
till vintern – ha, ha, ha! – Har du någon lön du –
det ser ut, som din major skulle äta upp hela äringen
på åttingen, ha, ha, ha!’ – och så skrattade de –
ja det var ett kanaljefölje."
Majoren blef genom detta, om möjligt, ännu mera retad
och kände sig illamående; han hann likväl lyckligen
hem och omtalade för sin gumma, huru expeditionen
aflupit; "men Gudi lof – jag har lagen på min sida
och är en hederlig och rättänkande man; men du må tro,
att det var en lycka att jag var lugn som en filbunke
och sade bara ’mjuka tjenare’ åt den der lilla kråkan,
kalmuckskan skickade på mig."
Hur det var med lugnet, så insjuknade den hederlige
majoren ej långt derefter och dog hastigt af slag
då han fick svar från häradshöfdingen, att den
ifrågavarande fullmakten saknade all laglig kraft
och verkan.
"Således har Julia ingen vän – den sista hon hade
dör nu", suckade han och dignade tillbaka.
"Majoren på Rippekulla dog förliden fredag, står det i
bladet – åtta da’r sedan han var här" – sade rådet. –
"Der ser man Guds finger."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
