Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifvets väg. - En trogen flicka. Af Jussu. - Ur Gustaf Wasas riddarsaga. Af Birger Schöldström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Verlden skall vara till långt efter det vi hafva gått
derur. Vägen skall trampas äfven sedan vara fotsteg
hunnit blifva helt och hållet utplånade.
Således, Walter, min son, låt oss göra marken så
mjuk vi kunna. Hvarje god gerning är en blomma, som
skall försköna vårt sista hem. Hvarje ärlig handling
är ett alltid grönskande träd, som skall utmärka
vår hviloplats. Hvarje godt uppsåt är en fågel,
som skall sjunga sånger af kärlek och harmoni öfver
våra grafvar. Hvarje vacker önskan skall blifva oss
en skärm mot smädelsen, och hvarje, trohet bevisad,
vän skall blifva oss ett godt vittne i den stund vi
åberopa honom.
Uppehåll dig icke, min son, för att tillegna dig den
krokiga käppen vid vägkanten. Klif öfver den. Låt
den ligga. Det är en smutsig, ful käpp, som ingalunda
passar dig. Låt den blifva der den är, och snart skall
det gröna gräset växa omkring den. Violblomman och
smörblomstret skola skjuta upp vid dess sida och
den vilda rosenbusken utsträcka sina magra armar
öfver den och genom sin andedrägt fylla luften med
oskuldens vällukt. Låt den ligga, säger jag. Somligt
folk upptager och flyttar från en plats till en annan
gamla stakar och dylikt, icke för att hålla vägen fri,
utan fast hellre för att narra andra att snafva. Att
rycka något dylikt undan dess till hälften förborgade
plats är det samma som att rycka upp de plantor, som
skola väfva glömskans mantel öfver dess vanskaplighet,
och dervid lemna ett fult märke på den gröna matta,
i närheten af hvilken vi snart måste stanna. Kasta det
hvart du vill – i floden, och det flyter alltid i land
någonstädes. Slunga det åt höger eller åt venster, det
faller dock till marken, förderfvande oskyldigt gräs,
stympande späda blommor och förstörande mycket annat
som kunde blifvit till stor nytta. Låt de mindre
rättrådiga handlingarna – de knöliga stakarne –
ligga der de en gång fallit, Walter. Växterna skola
snart dölja dem. Allt, som på den ena sidan af vägen
sticker fram mellan grässtråen, är stakar, qvistar
och afbrutna grenar m. m. d. Klif på eller öfver dem,
Walter. Har någon snafvat och fallit, hjelp honom
vänligt upp och aflägsna dig, innan folksamling
uppstått.
Öppna dina ögon och ditt hjerta; gif dina idéer en
friare utsträckning och blif en man. Var trogen ditt
ord – och dig sjelf. Bemöt andra så, som du sjelf
önskar blifva bemött, och lycka till på din vandring,
min son!
En trogen flicka.
Hvar en i verlden har sitt eget mål,
Det älskar han och sträfvar att det hinna.
Den ene hyllar mest en bräddad bål,
Den andre svärmar för en vacker qvinna.
Parole d’honneur! För qvinnan töm en skål,
Hon är det bästa som man här kan vinna,
Ty skulle ödet dig en motgång skicka
Du finner trösten hos en trogen flicka.
De lärda männen sitta vid sin bok
Och kritisera härs och tvärs, men ingen
Af dem kan bli’ på lifvets gåta klok
Och ingen kan förklara "dolda tingen".
När så du hör dem prata idel tok
Och mäta upp den vida stjerneringen,
Så skynda du i dina stjernor blicka,
I ögats stjernor hos din trogna flicka.
Vid bålens rand en broder glömmer lätt,
Att vin och kärlek hand i hand bör vandra;
Hvar en på jorden har sitt eget sätt
Och icke vill jag detta sättet klandra,
Ty om det der är orätt eller rätt,
Den gåtans lösning lemnar jag åt andra,
Men jag, för min del, säger: skall jag dricka
Så vill jag klinga med en trogen flicka.
En mammons träl har öra blott för gull
(Hur många såd’na finnas ej i verlden!)
Han vill ej tro att gull är bara mull,
Men att han får det med på sista färden.
Jo pytt! Der uppe gäller annan tull,
Om du skall få en plats vid himlahärden.
Den tull’n är kärlek, – annat allt skall klicka,
Och derför, älska högt din trogna flicka!
Ja, flickan är allt bäst på jordens ring.
Den stige fram, som annat domslut fäller.
I hennes famn man hör ej glasens "kling",
Ej lumpenheten, som omkring oss gnäller.
Af verldens skatter ser man ingenting
Förutom perlan som i ögat qväller.
Bland alla gåfvor himlen vill oss skicka,
Den bästa är och blir en trogen flicka.
Jussu.
Ur Gustaf Wasas riddarsaga.
Herr Sten, den tappre Sture,
höll slag vid Brännkyrka by,
och om mig så vingar bure
dit ville väl nu jag fly:
"Här gäller stå eller falla,
hvem är mig en man för alla
och bär vår fana i dag?"
Då trädde der fram gullhårig
en yngling, en tjuguårig,
och svarade: "Det gör jag!"
Edvard Bäckström.
Få af världshistoriens främste män hafva väl haft
en mera omvexlande lefnadssaga än Gustaf Eriksson
Wasa. Det romantiska skimmer som ligger öfver
denna saga lyste i sin första glans då den unge
ädlingen förde svenska riksbaneret under striden för
fosterjordens frihet.
Det var mot slutet af Kalmare-unionen och dess många
olyckliga fejder mellan de nordiska folken. Den
danske konungen Christiern Johansson hade börjat
krig mot Sverige, der Sten Sture den yngre förde
regeringen. År 1517
landsteg den danska hären nära Stockholm, på
n. v. Ladugårdslandet, men anfölls vid Wädla af herr
Sten och led ett fullständigt nederlag. Året derpå
kom kung Christiern åter till svenska skären, lade
danska flottan vid Södermalm och besköt hufvudstaden
och dess södra torn, men steg i land samt förde
sin här till Brännkyrka, när han förnam, att
riksföreståndaren med sin bondehär genom Södermanland
nalkades till Stockholms undsättning. Vid det ställe
i Brännkyrka, som sedan fått namnet Hofmanslägret,
stötte härarne mot hvarandra tidigt på morgonen den
22 Juli. Danskarne voro väl utrustade, krigsvane och
tappre, men svenska bönderna stredo för hem och härd
och följde modigt det svenska blå riksbaneret med
invirkade tre gyllene kronor, hvilket segerstolt
höjde sig öfver stridens tummel, hållet af Gustaf
Wasas tjuguåriga arm. Segern blef ock svenskarnes;
större delen af kung Christierns här flydde i oordning
till skeppen, en annan del jagades ned i ett träsk
och gaf sig der på nåd och onåd, och på aftonen samma
dag svajade svenska riksbaneret i spetsen för herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
