Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 300.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Men då är det äfven onyttigt att fåglarna sjunga", invände
Gerda, "och dock har Gud gifvit dem sångens gåfva –
vill då tant klandra Gud?"
Prosten såg förtjust ut.
"Klandra Gud?" upprepade mamsell Ulle-Katrine argt.
"Så dumt du talar! Jag klandrar ingen, och inte är jag
mycket hemma i mytologien, men så mycket vet jag, att
fåglar äta insekter, och om de se’n sjunga på maten, så är
det en bisak. För resten har jag ingen lust att lägga mig i
skapelsen, men inte begriper jag hvarföre menniskor finna
någon ära i att härma djuren. Om en fågel sjunger, skall
jag strax sjunga med för den skull?"
"Men om en fågel äter", menade Gerda, "då äter tant med?"
"Det gör jag utan att begära lof af fåglarna eller taga
dem till mönster; det är en helt annan sak; man äter för att
uppehålla lifvet."
"Och sjunger för att uppehålla humöret", påstod Gerda.
"För resten är jag mer än säker på att tant ej kan annat
än hålla af de små fåglarna, om tant förnekar det aldrig så
mycket."
"Jag förnekar inte mina tycken, när jag har några",
påstod med stolthet mamsell Ulle-Katrine, "men jag rår inte
för, att jag alltid funnit fåglar vara ena tanklösa varelser."
"Ändå de äta insekter?" invände Gerda näbbigt.
"Jag vill inte tala med dig vidare, min kära Gerda",
afgjorde mamsell Ulle-Katrine, som alltid, då hon ej längre
kunde reda sig, insvepte sig i sin värdighets styfva mantel.
"Se bara efter", fortfor hon med en blick åt sidan, "att
inte din sommarkappa släpar på hjulet. Det vore dig likt."
Prostens min sade lika tydligt, som hans ord skulle sagt
det: "hon skall vara en sådan ordningsmenniska, som hon är,
för att man skall kunna stå ut med henne".
En tystnad uppstod och varade länge. Under andra förhållanden
skulle dessa tre så olika personer hafva tagit sitt
parti och sofvit bort en god del af vägens längd, helst som
dagen var varm, men nu hade hvar och en för mycket att tänka
på. Faderskärleken och fadersstoltheten höllo prosten vaken;
tanken på den älskade systern och på ännu någon annan
sysselsatte Gerda, och alla möjliga förtretligheter mamsell
Ulle-Katrine. Hvad rättighet hade andra menniskor att blifva firade
och skörda rykte och guld? Hade hon någonsin blifvit firad?
Hade hon samlat penningar eller ära? Hade man någonsin
brytt sig om henne för annat än den nytta hon kunnat göra,
de besparingar hon kunnat åstadkomma och den ordning hon
vetat hålla? Hade väl han, den gamle midt emot, velat begripa,
att hon som hans hustru skulle blifvit mycket bättre
och blidare, än som hans hushållerska? Nej, och tusen gånger
nej. Och vid tanken på alla dessa oförrätter blef mamsell
Ulle-Katrine så vredgad, att hon måste resa sig och slå Petter
i ryggen med sin parasollkrycka, så att han nära nog ramlat
af kuskbocken:
"Håll raka vägen, menniska! du sitter ju och sofver som
en stock", påstod mamsellen.
"Sofver jag?" frågade Petter med oskuldens hela förvåning
och vände sitt breda ansigte inåt kaleschen.
"Ja, visst sofver du", vidhöll mamsell Ulle-Katrine
ett par toner lägre, ty hon märkte af ett visst litet
uppstigande moln på prostens panna, att hon gått något för långt
i sin ifver för familjens välfärd. Och hon hade rätt i sin
förmodan, ty prostens ton var ej synnerligen blid, då han bad
henne öfverlemna åt honom att tillrättavisa Petter, när så
behöfdes, samt åtnöja sig med att sköta de husliga tömmarne,
dem han erkände att hon behandlade med sällspord skicklighet.
Det var sällan prosten tog den tonen mot sin respekterade
hushållerska, men när det någon gång skedde, bragte
det henne alltid till tystnad och till bättre humör äfven,
förunderligt nog. Antingen var detta till följe af den aktning hon
egnade den, som hade det modet att våga en dust med henne,
eller flög genom hennes själ den tanken, att det kunde gifvas
för henne en möjlighet att förlora sin plats, och det ville hon
för ingen del. Liksom ett egensinnigt barn blir snällt och
gladt till sinnes efter en undfången risbastu,
då denna sällan vankas, så äfven med mamsell
Ulle-Katrine. Hon tittade en stund på hängbjörkarne
vid vägen och en annan på de fredligt betande
hjordarne på ängen, försökte några oartikulerade
ljud, som skulle föreställa sång, och förskansade
sig slutligen bakom sitt stora grå lärftsparasoll och
sjönk djupare ned i vagnshörnet i akt och mening att
somna, hvilket också lyckades henne till den grad,
att hon vaknade först vid det att vagnen stannade
vid den plats, der det var beramadt att man skulle
äta middag.
Denna blef riktigt treflig i gröngräset. Mamsell
Ulle-Katrine var, jemförelsevis mot vanligt, sjelfva
älskvärdheten, klingade med prosten med sitt ölglas
och gaf Petter på smörgåsen en ostskifva så tjock,
att han blott med tillhjelp af sin förvåning mäktade
gapa öfver henne och nu först började tro, att han
verkligen sof och i alla händelser att han drömde.
Sedan lemningarne efter middagen blifvit ordentligt
nedpackade och hästarne fått tillräcklig hvila
och vatten, satte man sig åter upp, denna gång i
allmänt godt lynne, och så rullade kaleschen vidare
mot staden. Mamsell Ulle-Katrine började nu sjelf så
vackert leda samtalet på det väntade stora nöjet och
förmodade att hon ej skulle kunna undgå att blifva
litet rörd vid att återse lilla Vivan, "fast sången
i och för sig sjelf ..."
"Nej, se så, lilla snälla tant", utbrast Gerda halft
förskräckt, "börja inte nu igen, utan säg hellre,
att sången är förträfflig, liksom Vivan, och Vivan
liksom sången, och låt oss så alla vara glada och
tacka Gud, att vi fått upplefva en sådan dag."
Mamsell Ulle-Katrine svarade med att peka på en grön
fläck, som gräset qvarlemnat på Gerdas ljusgråa
sommarkappa, men hon yttrade ingenting vidare om
hvarken fläcken eller sången. I denna hennes blidare
sinnesstämning var det henne nog att hafva påpekat
den förra och litet naggat på den sednare.
Solen började bränna mindre hett och dammet
kändes icke så besvärligt på den skogsväg man nu
passerade. En sakta vind satte trädens grenar i
rörelse. Vagnens hjul, väl smorda, bullrade blott
obetydligt. Man närmade sig allt mer och mer sitt
mål. En nästan högtidlig stämning intog allas sinnen
och Gerdas på morgonen så sprittande glädje upplöste
sig i ett ljuft vemod. Hon var alltjemt lycklig,
men tyckte nästan att denna lycka kräfde en tår i
stället för ett leende.
En liten bäck porlade derinnanför gärdet, och vid dess
rand växte stora klasar förgät-mig-ej. Om hon vågat,
skulle hon bedt prosten att Petter fått hålla, så att
hon kunnat gå ur och plocka en hand full att hafva med
sig till dagens drottning, men vagnen rullade vidare
och Gerda fick blott i tanken plocka sina älsklingar.
Man svängde nu om en krökning af vägen och på något
afstånd på andra sidan om diket syntes en enslig
vandrare i landtlig drägt och med kroppen starkt
framåtlutad styra sina fjät åt samma håll som vagnen
for fram. På ryggen bar han en liten rensel och på
en käpp, hållen öfver ena axeln, hängde hans stöflar,
dem han troligen mera tagit af sig af sparsamhetsskäl
än derföre att de generade honom. Det var en liten
och spenslig figur, någonting midt emellan yngling
och tomte, och gråklädd var han äfven. Då han hörde
vagnens rullande stannade han, torkade svetten af
pannan, lade stöflarne och käppen på marken och
framtog ur bröstfickan något litet osynligt föremål,
som han förde till munnen. Plötsligt ljödo klara
toner öfver vägen; det var en glad och liflig polska,
men den som blåste den, såg ännu icke upp. Han hade
blottat sitt hufvud och stod der nu med mössan i
hand, tydligen i afsigt att begära något för sin
vackra polska.
"Nå så Gud förlåte mig", utbrast mamsell Ulle-Katrine
och reste sig till hälften från sitt vagnshörn,
"tror jag icke det är den odågan Sven Wandring!"
"Ja, verkligen", sade prosten med ovilja. "Har han
nu kommit derhän att han tigger till på köpet; det
har han dock aldrig gjort förut."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
