Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 300.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbisågo och sist skulle brytt sig om att anförtro
något: Sven Wandring. Och Sven hade gillat hennes
val och mer än en gång sökt upp den unge presten,
der han gick den lilla skogsstigen i djupa tankar, och
bringat honom en helsning från hans hjertans kär. Och
detta hade han gjort för att tjena lilla Vivan, ty han
begrep nog att hon skulle blifva glad öfver att en
gång se den kära systern i så godt beskydd, som den
unge prestens. – Han var en Guds man, sade Sven, som
hört honom predika och som under sina många och långa
vandringar kring bygden samvetsgrannt tagit reda på
hans både förflutna och närvarande lif. Dervid lådde
ingen fläck; han hade varit en god son och broder,
en nitisk utöfvare af sitt kall: han skulle säkert
äfven blifva en god make.
Det var således vid tanken på honom och på den
älskade systern som Gerda i dag var så särdeles lätt
och glad till sinnes, att hon ej ens lät sig retas
af det retfullaste på jorden, mamsell Ulle-Katrine
Borck. Också, när denna märkte att hon ingenting kunde
uträtta i den vägen, förständigade hon bara Gerda att
"genast på eviga momangen" komma ned och hjelpa henne
att packa in matsäcken. Hon "behöfde väl inte släpa
ihjel sig heller, fast somliga inte gjorde annat än
foro land och rike omkring och sjöngo, och andra,
icke stort bättre, reste efter, för att höra på!"
"Men tant följer ju med sjelf", invände Gerda.
"För att hålla reda på allting, ja, inte för
annat. Om jag stannade hemma, tycker jag just hur
både du och din far skulle se ut. Ordentlig är väl
det minsta man bör vara bland en sådan hop underligt
folk som kommer dit."
"Tant tycks då evigt tro, att jag ej är mer än fyra år."
"I ordningsväg lär du åtminstone aldrig hinna öfver
det femte; är det deremot fråga om att stå på dig
och bjebba emot gammalt folk, kunde man tro dig vara
trettiotvå år, så visst som sexton ... Men skynda
dig nu bara, så att vi komma af i tid! Sex mil är
ingen småsak, i synnerhet när man besinnar att Polle
ännu haltar efter spiken, som Petter, det nötet,
lät honom få i foten när han var till qvarns. Men
jag sa’ förut att det skulle gå på det viset, fast
ingen ville tro det."
Och mumlande en hel rad smått och godt om det usla
tjenstfolket i allmänhet och Petter i synnerhet
försvann tant Ulle-Katrine ändtligen i trappan,
till Gerdas stora lättnad.
Inom mindre än en qvart var Gerda klädd och nere i
köket, och så flink var hon att hjelpa, ställa och
ordna, att tant Ulle-Katrine till sin tysta harm fann
ingenting att anmärka.
"Det ser nästan ut som tant vore nöjd med mig",
log Gerda.
"Tag dig inga höga tankar, kära du! En fluga gör
ingen sommar."
"Se der är den", nickade Gerda och slog till locket
på den lilla smörbyttan, som skulle stufvas in i matkorgen.
"Så du handskas med en bytta!" utropade tant
Ulle-Katrine förargad; "om hon inte spricker, är det
lycka mer än konst."
"Låt det vara lycka, lilla tant! Jag är så lycklig
förut, att litet mer eller mindre gör ingenting!" och
härvid tog hon den trumpna gumman om lifvet och
svängde henne flera slag rundt omkring i det hon helt
lätt kysste henne på kinden.
Men mamsell Ulle-Katrine slog ikring sig med båda
händerna, som om hon haft en svärm getingar att
freda sig för, och undanbad sig alla upptåg samt
beskyllde Gerda för att nu hafva så tillskrynklat
hennes renstrukna förkläde, att det såg ut som en
disktrasa och fick tvättas och strykas om för att
kunna begagnas. "Men", slöt hon, "så är det: genom
slarf kan man förstöra en hel verld."
Och så försvann gumman i dörren till sin lilla
kammare, dock ej fortare, än att Gerda hann observera
en sak, som tant Ulle-Katrine för ingen del velat
hvarken visa eller tillstå: ett småleende.
Det finnes ingen jordmån så torr, att icke ett grässtrå kan
spira upp derur.
Genom Gerdas själ flög en god tanke:
"Kunde jag alltid vara så der vänlig och glad,
vore nog tant bättre. Men hennes vana att
klandra och anmärka allt retar mig mer än skäligt.
Jag skall försöka blifva annorlunda."
En timma derefter stod gamla kaleschen utanför dörren
och Petter med nya vadmalskläder i sommarvärmen och
ljusgul tvärklippt lugg satt på kuskbocken.
Prosten i damrock och kaschett samt med sin tända
pipa i handen klef upp till höger, mamsell
Ulle-Katrine till venster och Gerda
midt emot. Korg och ölbuteljer voro redan
instufvade och ingenting glömdt, minst mamsell
Ulle-Katrines förmaningar till tjenstfolket.
Men det hindrade icke att hon i sista
minuten hade att tillägga en hotelse till Bolla,
om hon glömde kalfvarne, en för nittonde gången
upprepad tillsägelse till Lotta, att akta på elden,
en befallning till lill-Olle att hafva rensat
ordentligt i trädgården tills hon kom hem, annars –
"du vet ..."
Ja bevars, Olle visste mer än väl hvad honom förestod,
i fall han skulle fördrista sig att glömma hvad
han borde minnas. Pigorna visste också hvad de
visste, och hvilket inspirerade dem att, i det samma
kaleschen rullade bort, taga hvarandra i famn och i
vild glädjeyra utföra en ringdans, hvilken slutades
med en af dem samtidigt och med stor färdighet utförd
gest efter den bortrullande vagnen, hvilken gest var
mamsell Ulle-Katrine tillegnad, men som det för hennes
lynnes jemnvigt var väl att hon icke såg.
Hvad lill-Olle beträffade, skrattade han åt detta
trefliga efterspel så grundligt, att segelgarnet,
som tjenstgjorde som hängsle, brast tvärt af,
men han hade haft så roligt, att han icke lade
förlusten på sinnet, utan skyndsamt förfogade sig
till trädgården, fast besluten att taga tiden i
akt, så att han sedan på qvällen kunde få vara med
pigorna nere i folkstugan, då spå-Greta skulle
komma, hvilket alltid var en gifven följd när
Borckan någon gång lemnade sitt regeringsdistrikt.
Petter körde till en början helt sakta. Man hade
lång väg och fick icke uttrötta kreaturen. Prosten såg,
dagen till ära, ovanligt blid ut och bolmade ur sin
pipa väldiga moln, hvilka den friska
morgonvinden åtog sig att vidare föra ut
i verlden och förströ. Han talade om att det
i dag var en glädjedag, så stor, att
den uppvägde tio års saknad och uppoffringar,
och derpå svarade mamsell Ulle-Katrine, att
det var för eländigt med den gemena blåklinten, som
alldeles förstörde rågen och att det var uselt af
kyrkovärden, som ville vara en sådan storkaxe, att
hålla så gropiga vägar midt i sommaren, att man
kunde bryta benen af både kreaturen och sig sjelf.
Prosten såg på henne och undrade, om hon var skapad
utan hjerta, men det samma hade hon en tid undrat om
honom, hvarföre hon ej brydde sig stort om hvad han
tänkte, utan satt der och borrade sina blickar i den
gemena blåklinten, som anade intet ondt, utan lyste
i all sin fägring. Gerda deremot instämde af
allt hjerta med prosten och talade om alla de
lysande recensioner Vivan fått och som Gerda klippt
ur tidningarne och gömt i en liten ask med förgylda
kanter, och under det hon talade kunde hon knappast
sitta stilla. Omedvetet gungade hon upp och ned
som en ros på sin stängel och hennes ögon glittrade
som qvällens stjernor i ett djupt och mörkt vatten.
Slutligen kunde hon icke afhålla sig från en
fråga, som redan flera gånger sväfvat på hennes
läppar.
Hon vände sig alltså till mamsell Ulle-Katrine och
sade: "Är det verkligen möjligt, att tant icke det
ringaste intresserar sig för vår lycka och för att
återse Olivia? Nu slipper tant inte undan, utan måste
besvara min fråga."
Prosten såg ut att tycka om, det ämnet blifvit väckt
utan att han sjelf sagt något.
"Åh", sade mamsell Ulle-Katrine, "det lär ingen bry sig
om hvad jag tycker eller inte tycker."
"Frågade man väl annars?" invände Gerda.
"Nå ja, bevars, det förstås, att det kan vara roligt nog",
medgaf mamsell Ulle-Katrine, förargad att man bragt
henne i detta trångmål, "men jag står vid hvad jag
alltid sagt, att det är ett onyttigt lif, och att ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
