- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
357

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina Nilsson.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och påhittade redan små naiva konststycken,
hvilka gjorde framgången fullkomlig.

illustration placeholder

Christina Nilsson.



På en marknad i Ljungby blef en förmögen musikvän
uppmärksam på hennes sällsynta gåfvor: hon var då 13
år och sattes till en början i pension nära Halmstad
samt började sina studier under friherrinnan Adelaide
Leuhusens erfarna ledning. Derefter sändes hon till
Stockholm, för att hos Franz Berwald fortsätta sina
öfningar, men denne utmärkte konstnär hade ej sin
styrka i den tekniska sångundervisningen, och den i
början af 1860-talet för henne arrangerade konsert
visade betydande men ännu outvecklade anlag. Genom
sin gynnarinnas, friherrinnan L:s bemödanden erhöll
hon nu medel till att i Paris studera vidare. Men
efter ett års förlopp tröto medlen och hon var nära
att få anträda återtåget då konung Carl XV, som förut
hört henne, erbjöd sig att bekosta hennes fortfarande
vistande i Paris, ehuru man drog i betänkande att
utan vidare begagna sig af det ädla och frikostiga
anbudet. "Låt det icke bekymra er", sade en konstvän
i Göteborg, "jag skall draga försorg om saken." Han
höll sitt löfte och Christina fortsatte i 4 år sitt
arbete, i början hos Massé sedan hos Wartel under de
lyckligaste omständigheter.

Den tafatta bondflickans
framsteg i den dramatiska sångkonsten, i scenisk
säkerhet och elegans gränsar till det otroliga. Innan
kort hade hon nått den punkt, der den öfverförfinade
franska smaken ovilkorligen vill se konstnären,
och på samma gång hennes modersmål var och förblef
den hederliga smålandsdialekten, talade hon franska
med den finaste pariseraccent. Nu debuterade hon på
Théâtre lyrique i Violetta (La Traviata), under det
Adeline Patti i samma parti glänste
på Italienska operan. Vågspelet var stort, men
lyckades dock. Parisarne hyllade ej den hos oss så
förderfliga åsigten, att af
tvenne talanger med samma riktning endera måste
falla; man gjorde båda full rättvisa, och den
italienska sångerskan bemötte den svenska debutanten
med det vänligaste erkännande. Derpå följde Nattens
drottning, Elvira (Don Juan), Martha o. s. v. Såsom
Ophelia i Hamlet (A. Thomas’ opera) har hon gjort
mesta lyckan, förnämligast genom sitt föredrag af
Neckens visa i vansinnighetsscenen. Dessutom har
hon äfven i London haft stor framgång, bland annat
med sitt föredrag af Händels arier, hvilka derstädes
värderas så högt.

Efter sitt triumftåg i nya verlden har hon
återvändt till den gamla för att i Petersburg börja ett nytt
triumftåg genom Europa.

Christina Nilsson har denna sommar förmält sig med
en herr Rouzeaud.

Sångerskans stämma utmärker sig mindre genom
styrka, än genom sin sköna och rena klang; sin
förnämsta effekt har den i höjden, som hos henne är
en utomordentlig specialitet; mellantonerna äro
svagare. I koloraturen har hon ernått en sällsynt
färdighet och säkerhet. Men dessa medel äro ej så
sällsynta; hon har egentligen förtrollat publiken
genom det fina, stundom drömmande uttrycket i sin
sång, hvilket meddelar sig åt hennes spel och sprider
sig öfver hennes hela apparition. Dermed förstår hon
ock att förena den franska konstens elegans, men utan
den djerfva drastik, som är parisersångerskorna
egen. Den poesi som hvilar öfver det hela har derföre
må hända äfven genom sin egendomliga nyhet för den
franska publiken i så hög grad förmått fängsla dess
intresse.

Den svenska svärdsklangen har sålunda efterträdts
af tonklangen, örnen af näktergalen; segrarne
äro oblodiga, att döma efter effekten ej stort
mindre ärofulla och framför allt betydligen
fördelaktigare för dem som vinna de samma.

W. B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:13:42 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1872/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free