Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 8 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolin till sjös. Med teckningar af C. S. Hallbeck. Birger Schöldström.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– konstnären tyckes vid deras utarbetande haft i
tanken Titians "Ecce homo" – som ock de på fotstyckena
anbragta, med lagrar omkransade korslagda benkotorna
och dödskallarne äro verkliga mästerstycken.

På Gathenhielms kista läses, på öfra sidan:

        Kongl: Maits: til Swerige etc:
        Wälförordnade Commendeur til Sjös
        Den välborne Herren
        Herr Lars Gathenhielm
        Född 1689 D: 30 Nov: i Onsala på gården Gatha Afle-
        Den i Götheborg 1718 D: 25 April Uti sit 29 Ålders Åhr.

På lockets sidor:

        Mortem moriturus Morte
        Devincit Mortem Morte morituro
        Condigna. Döden är upsvolgen
        uti segren. I Cor: XV: 55

        Med afwundsögon må min grift ej ansed blifwa
        Af dig som ej kan få den lyckan som jag nått
        Min flit på iorden blef välsignadt med alt gådt
        Men tänk hvad glädie gud min siäl har velat gifva

        Dat Vitam Mortis Vita
        Mater: in Christo vivit vitam exul
        Mortis vita. Ock thet lifvet är i hans son I Joh: V: 11.

        Till wärldsligt nöje har min möda vida hunnit
        Men hos min Gud iag nu fullkomlig glädie har
        Säg da om Gathenhielm ej nogsamt lycklig war
        Som på så lycklig tid så salig ända funnit

På fotstycket:

                O ignaros
                Malorum Suorum
                Qvibus non Mors ut optimum
                Inventum Naturæ laudatur

På fru Gathenhielms kista läses, på öfra sidan:

                Den wälborne fruen
                Fru Ingela Gathenhielm
                Herr commendeurens Gathenhielms
                älskeliga fru maka född i Onsala på
                gården Hammarkulla 1692 d: 11 Septemb:
                Afliden 1729 d: 29 April uti sit 87 ålders
                åhr.

På lockets sidor:

                Connubium qvi sanxit
                Mysterium sibi addixit. Tu skall
                öfvergifva fader ock moder: Then
                na hemlighet är stor. Eph: V: 32

        Min maka trogen var sin Kong ock fäders lande
        Men fåfäng lyckan ej af hålla kunnat mig
        Från trygga griften den han gjordt för mig ock sig
        Fast iag här drifvit har hans wärk i siö ock strande.

                Corpora qvi condidit.
                cadavera sibi condixit, thet tu
                såår, Thet får icke lif: utan thet
                blifver dödt. I Cor: XV: 36.

        Et kiärligt äckta band du död aldels ej rifwer
        emellan wänner dem du skilier sorgsne åt
        Ty de i döden dock sig samla utan gråt
        Fast du i werlden här dit spel så hastigt drifver

På fotstycket:

                Natura non
                habitandi lo
                cum sed commorandi
                diversorium nobis hic dedit.

Helt visst har all denna latinsk-svenska grannlåt
inhuggits på kistorna efter makarnes död; må hända
genom försorg af sonen, sekreteraren Gathenhielm,
hvilken vid sin död, i Stockholm 1769, slöt ätten på
svärdssidan.

Gathenhielms fädernehem.

Emellertid vill folksägnen veta, att Lars Gathenhielm
ej ligger i sin marmorkista, och denna sägen lärer
ej vara utan grund. Han kunde – berättar man – ej
finna ro i sin
kapade marmorkista, utan ställde till ett anskrämligt
spökeri, så att man fann sig, redan under
hustruns lifstid, nödsakad flytta hans döda ben
ut till Härterna, en af småholmarne vid
Wärölandet, der dock ej heller hans nya kista kunde
ligga orubbad, förrän man fästat den samma med ett
jernband vid klippan. Der – fortsätter sägnen –
förde hans vålnad ett förfärligt väsen med gastar
och sjötroll; en natt sände han bud till
sin hustru, att hon skulle skicka honom en
bundt dugtiga hasselkäppar, att han der med måtte
kunna försvara sig. Länge dröjde det, innan
frun kunde förmå någon till utförandet af detta
uppdrag; ändtligen fick hon en af Gathenhielms
gamla äntergastar, hvilken efter kriget slagit sig
ned i sin hemsocken som fiskare, att våga kuppen.
Han for ut med det begärda vapenförrådet till sin
fordne kaptens uppehållsort, oaktadt gastarne
rörde upp en sjustickande storm. Han lyckades
nå Härterna så nära, att han kunde kasta
bundten i land, då han omedelbart derefter fick
böra käpprapp hvina genom luften och gastarne
skrika och jämra sig samt bland allt detta buller
en sedan fordom väl bekant röst, som ropade: "helsa
hem till min hustru och säg, att äfven här
har jag segrat!" Ännu i dag förmenar man, att
"det ej står rätt till" der ute på Härterna,
och fiskare, som försökt lägga till der

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>