Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 93.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag är visserligen tacksam för hans majestäts
nåd, men det är i alla händelser ledsamt att gå
förbi förtjenta kamrater, det är så många gamla
krigare hemkomna, som få stanna på expektansstat,
och dessutom förtretar mig en sak», svarade den nyss
utnämde majoren, som i sjelfva verket såg ännu mer
tankfull och melankolisk ut, än sommaren förut.
»Att ifrån löjtnant befordras till kapten och strax
derefter till major inom ett par månader tycks mig
annars icke vara något att förtretas öfver ...»
»Det var en anmärkning derom jag menade ... man
förmodar att jag är en favorit hos general Schwerin
och att jag har hans förord att tacka för denna
lycka.»
»Nå, än sedan?»
»Det är falskt, jag har icke den äran att ens vara
igenkänd af generalen, och oss emellan sagdt är han en
äfventyrlig person, hvars vänskap jag icke affekterar
...»
»Du menar hans sqvaller och anklagelser mot
gardesofficerarne inför kungen?»
»Ja, och detta är icke det enda drag af opålitlighet
jag hört om honom ...»
»Bah, man får icke vara så nogräknad, han är
dessutom kungens gunstling; men jag har äfven hört
att du sjelf är känd af hans majestät sedan norska
fälttåget.»
»Ja, jag hade den lyckan att strida under hans befäl
vid Höland.»
»Och du har nu som major fått transport till
dragonerna här uppe?»
»Ja, jag trifs icke mera i Skåne ...»
»Det gläder mig emellertid att återse dig, men du
ser icke sjelf belåten ut?»
»Jo, jag skulle annars vara otacksam ...»
»Hur är det, Arvid, jag fruktar att du ännu icke
glömt den vackra rymmerskan der nere?»
»Tala icke derom, Ove», sade Hahne, med en min och
ton, som för hans vän fullkomligt väl vittnade om
hans hjertas känslor.
»Fan till otur, att de hederligaste och bästa män
oftast skola råka ut för qvinnor som ...»
»Tyst, jag ber dig ... Min syster, Susanna, försäkrar
dessutom, att hon fått förtroende af Cecilias
flykt och att i hennes handlingssätt låg ingenting
brottsligt.»
»Hm, det låter sällsamt ...»
Arvid svarade ingenting, han vände hufvudet åt andra
sidan, med ett utseende som ännu en gång antydde att
ämnet var honom plågsamt.
»Hvart ämnar du dig? Du är ju i full parad.»
»Jag tänkte gå hem, jag har varit på uppvaktning hos
kungen, för att tacka.»
»Och hur fann du hans majestät?»
»Utomordentligt nådig ... hofintendenten Tessin
var hos honom och Düben ...»
»Nå, då har väl den stackars Düben fått sig en skrapa
igen, förmodar jag ... han sköter hofvets ekonomi
och han är den största slarfver som fins ... I går
fingo vi fågel som luktade fisk och fisk som luktade
fågel och konfekten hade säkert blifvit gömd sedan
högtsalig hans majestät kung Carls begrafning.»
»Men jag mins, sedan vi sist voro tillsammans, att
det icke är lätt att göra en ungherre vid hofvet till
lags med mat och vin», sade Arvid skrattande.
»Vi hafva också en god föresyn i kungen sjelf. Han
kastade i går qväll en hel låda med tobak i elden och
underrättade oss vid bordet att vi godt kunde nyttja
vinet till handvatten ...»
»Ah, i det fallet vill jag icke hafva Dübens
befattning ...»
»Och ännu mindre Tessins; kungen är en äkta
goddagspilt och ständerna äro sparsamma och hålla
hårdt i penningpåsarne.»
»Ni hafva ledsamma saker här uppe under riksdagen
att prata om; ryktet derom har till och med hunnit
ned till oss.»
»Den ena intrigen korsar den andra, det är ordningen
för dagen, och oss emellan sagdt har kungen nu knäckt
de sista fjäderpennorna i sina vingar, han flyger icke
högt hädanefter ...»
»Det är oförsvarligt likväl, att nedsätta majestätet
så som ständerna göra; vi alla officerare vid
regementet desavouera ett dylikt beteende», inföll
Arvid med hetta.
»Åh ja, det är naturligt, hans gamla krigskamrater
hålla ännu fast vid de gamla traditionerna ... men
ni känna icke förhållandena.»
»Hur som helst bör man alltid akta kungamanteln för
fläckar ...»
»Men detta tillhör väl i första rummet den som bär
den, och kungen har allt för mycket komprometterat
sig i båda rättegångarne mot öfverste Stobé och grefve
Wellingk, vid general Lejonhufvuds hastiga död och nu
sednast vid krigsrätten emot gardesofficerarne och
befallningen till deras chef öfverste Törneflyckt
att dementera grefve Tessin, som upprepat kungens
egen befallning.»
»Om hvad?»
»Om ridderskapets och adelns placering på
rikssalen. Det höll på att komma till en duell emellan
grefven och öfversten; och hur tror du väl att kungens
anseende, under allt detta, skall kunna uppehållas;
’il n’y a plus que la robe qu’on salut’, som Lafontaine
säger.»
»För fan, Ove, jag fruktar du är holsteinare»,
utropade Hahne och stannade.
»Och du är despotismens och enväldets blinda kämpe,
min hederlige major ...»
»Jag är soldat och kungens man ... Hans ära är min
och Sveriges ...»
»Både du och Sverige ha då en förb– dålig och tvetydig
ära ... tro mig, min vän, vi göra bäst uti att, om
icke lagligen, åtminstone till säng och säte skilja
Fredrik af Hessen och gamla Svea åt.»
»Ove! tänk på hvad du säger ...», inföll majoren
och slog hårdt på fästet af sin tunga sabel.
»Se så, min vän, föreställ dig icke, att jag är någon
partiman, eller en förrädare som vill pröfva din
ärliga bondtro», afbröt Ramel skrattande och räckte
Arvid sin hand. »Vi äro vänner och stallbröder, som
vi varit ifrån vår barndom, och politiken ger jag fan,
den är icke min sak.»
»Jag tror dig, men ...»
»Nå, hvad?»
»Det smärtar mig att en pojke, som du, på öppen gata
vågar uttala sådana saker ... det visar mig hvad
klockan är slagen här uppe.»
»Det är just för att visa dig detta, som jag nu varit
litet lösmunt; ännu en gång: du känner mig, jag har
nog vett att hålla tand för tunga, när det behöfs.»
Arvid teg och gick tankfull och dyster vid sin
väns sida och denne, som icke mera tänkte på deras
ordvexling, lät sina glada och qvicka ögon spela
rundt omkring på den illa upplysta gatan, der mer än
ett tvetydigt möte kunnat gifva de båda unga männen
anledning till äfventyr.
»Klockan är elfva slagen! Guds herrliga, milda och
mäktiga hand bevare vår stad från eld och brand!»
ropade nattväktaren, i det samma han, med sin långa
båtshake och sina sällsamma attributer, stannade midt
för dem i gathörnet.
Ȁr klockan redan elfva, min hedersman? Jag tror du
skriker i sömnen, eller åtminstone i nattmössan»,
utbrast kornetten skämtande och grep den ovige och
påpelsade väktaren bakifrån i axlarne och sökte sätta
krokben framför honom.
»Se så, låt karlen vara i fred, annars lemnar
jag dig i sticket om han gör alarm och du får
stryk. Kom ihåg att jag är i uniform» sade Hahne
allvarsamt till sin pojkaktiga vän, som likt alla sina
kamrater omöjligt kunde motstå den öfvermenskliga
frestelsen, att öfverfalla och gyckla med de
sömniga brandvakterna, hvilka ständigt rönte mer och
mindre kännbara obehag af hofvets och stadens unga
nattsvärmare, som emot ordningens representanter
voro det naturliga, evigt outrotliga rabulist- och
skrikhalspartiet; de stackars väktarne öfver stadens
nattro liknade derföre i sina raggiga pelsar, med
skramlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
