Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Saltet.
- Kämpalekar i Medeltiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finner sin like. Tjugu millioner centner utkokas
årligen på ett enda ställe! Winsford har fyrtio,
Northwich tjugunio saliner.
Saltet är en af dessa
märkvärdiga kryddor, hvars bruk stiger med den
växande kulturen. De oerhörda naturliga förråderna, af
hafvet städse förnyade, ligga dock så ojemnt utbredda
öfver jorden, att priset blir mycket vexlande. Vid
Guldkusten i Guineaviken köper man t. ex. ett par
slafvar för en näfve salt – näst guldet är saltet der
den förnämsta varan! I Abyssinien går bergsaltet som
mynt och der säljer brodern sin syster och modern
sitt barn för några nypor af denna krydda. I det
gamla kulturlandet China finnas milsvida områden med
ofantliga salthålor. Ur dessa saltlager
frambryta äfven ofta brännbara gaser med ofantlig
våldsamhet. Med denna gas icke blott upplyser man
bostäderna, utan man leder den äfven genom bamburör
direkte under saltkittlarne.
Ehuru de kompakta saltlagren i tidernas längd skola
tömmas ut, behöfver man dock ej frukta att någon
saltbrist skall uppstå: hafvet blir ändå qvar och
detta är en saltkittel som tål vid att ösa ur. Man
kan derföre ej annat än beundra den visa anordning,
som i så ofantliga förråder hopat det ämne, hvilket
spelar en så stor roll icke blott i det materiela
lifvet, så väl djurens som växternas, utan äfven i
hela kulturlifvets utveckling.
Kämpalekar i Medeltiden.
På borgens gård de riddare och kungar,
Hvar för sin sköna, lans och klinga bröt.
Bernh. v. Beskow.
Före eldvapnens uppfinnande och deraf föranledda
ändringar i stridssätt och manövrer var personlig
skicklighet i vapenföring naturligtvis den
vigtigaste egenskapen hos krigaren, och det
var särskilt rytteriet, på hvars vapenfärdighet
nästan alltid striden på öppet fält berodde. Och
i dessa de oupphörliga stridernas tidehvarf måste
således synnerligt vinn läggas vid rytteriets,
d. v. s. riddarnes, öfvande i vapnens bruk. Redan
i den unge ädlingens barnaår öfvades han i
bågskjutning, fäktning och lanskastning.
Riddarväsendets utveckling gjorde, att furstar eller
föreningar af riddare och länsherrar föranstaltade
stora, mer eller mindre offentliga, stridslekar. Dessa
hade till mål att öfva riddarne för allvarligare
strider samt locka till täflan och lust att sköta
olika slags vapen samt tumla om med stridshästarne;
men derjemte blefvo dessa lekar en uppmuntring till
öfvande af ridderliga dygder och höfviskt skick,
synnerligast mot damerna. Slutligen voro riddarlekarne
ämnade att höja riddarståndet öfver de andra stånden
samt gifva glans och storhet åt furstehofven. Med
riddarväsendets uppblomstring börja äfven kämpalekarne
eller tornerspelen, och vid riddarväldets undergång,
inemot slutet af femtonde århundradet, voro de ännu
detta väldes sista stöd.
Deras egentliga ursprung förlorar sig i tidernas
natt. Visst är emellertid, att på tyske kejsaren
Henrik I:s tid ägde sådana vapenlekar rum, hvilka af
krönikeförfattarne på den tidens förderfvade latin
kallades torneamenta. Vid tiden för korstågen erhöllo
dessa lekar sin systematiska utveckling bland de
romanska folken, synnerligast i Provence. Genom
korstågen blefvo de äfven bekanta i andra länder:
i Tyskland under Fredrik Barbarossa, i England under
Richard Lejonhjerta. Tornerspel under den sistnämdes
tid finnas med de lifligaste färger tecknade i
Walter Scotts berättelse »Ivanhoe».
Tornerspel.
Första vilkoren för att få deltaga i ett tornerspel
voro adlig börd, i strid vunnet riddarslag och
ett visst antal anor. Den som ville deltaga i en
ränning eller tornering måste på bestämd tid och
plats uppställa sköld och hjelm och låta pröfva
sin tornerrätt af tornerdomare eller härolder,
som derefter genom offentligt upprop förkunnade resultatet
af pröfningen och afvisade de som befunnits
ovärdiga. Flera dagar före torneringen blefvo
stridsvilkoren kungjorda samt de täflandes hästar,
rustningar och vapen noggrannt undersökta i det så
kallade vapenprofvet. Rännarebanan, en aflång,
utstakad plats, omgafs af dubbla skrankor, bakom
hvilka befunnos upphöjda platser för de förnäma
åskådarne, damer och hedersgäster. Ordningea
upprätthölls af väpnade vaktare, som skulle hålla
de stridande inom skrankorna och, i fall leken blef
blodig, kunde träda emellan kämparne, stifta fred
och skydda de sårade eller störtade.
Dagen före torneringen drogo kämparne under krigisk
musik parvis omkring med sina banerförare och öfrigt
följe, och stridsvilkoren blefvo nu ännu en gång
utropade af härolden. En trumpetstöt gaf derpå tecken
åt ett par kämpar eller åt båda partierna i massa
att träda inom skranket, och nu började förspelet,
en kort strid med trälansar, hvilket på ett tecken
af trumpeten måste upphöra. Kämparne, vare sig nu de
voro två eller många, grepo då till svärden – som högst
sällan voro skarpslipade – och stredo man mot man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0144.html
