- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
279

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hvit slafs öden. I. - Tårens naturalhistoria. Ett humoristiskt föredrag.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rötterna smakade mig icke och jag måste slutligen
beqväma mig att i likhet med patagonierne äta det råa,
blodiga hästköttet. Då jag förde köttet till munnen
kände jag mig nära att falla i vanmakt, men hvad
hjelpte detta! Jag måste vänja mig att förtära den
vämjeliga födan och ändock prisa mig lycklig om jag
fick äta i fred utan att behöfva slåss om köttstycket
med de hungriga hundarne, hvaraf patagonierne hade
hela skaror. Hur ofta tänkte jag icke härunder
på det civiliserade Europa, på familjebordet,
på en varm rock, på snyggt linne och på europeisk
renlighet! Motsatsen här var förskräcklig!

Under de dagar ’då solen aldrig gick ned’ i konungens
af Spanien länder, tillhörde dessa trakter La
Platas vicekungadöme. De flesta nomader som då
genomströfvade Pampas ödemarker voro fria, ännu
aldrig tyglade af något europeiskt ok. Nu hafva
de blifvit bortträngda från de rikare gräsfälten
och en bugtig linie från Rio Salado till Rio Negro
betecknar i våra dagar gränsen emellan argentinska
republiken och det fria Pampas. Söder om Rio Negro
begynner Patagonien. De vandrarefolk som genomströfva
Sydamerikas ödemarker föra olika lefnadssätt allt
efter som de olika regionernas klimat betingar. De
nordligare Pampas indianer stå i mer eller mindre
fredlig förbindelse med argentinare och chilener;
de hafva följaktligen tillegnat sig en del af de
hvites seder och oseder. De egentliga patagonierna
åter äro råa, vilda, kringströfvande nomader, utan
minsta civilisation. Patagonierna motsvara fullkomligt
det land, der de ströfva kring. Man kan icke tänka
sig något tröstlösare än dessa ändlösa öde slätter,
som blott då och då lifvas af en framsprängande
indianhord. Om dagen förnimmer man blott roffåglarnes
hesa skri, der de kretsa omkring något multnande
kadaver; om natten låter puman eller den hungriga
jaguaren höra sitt hemska tjut.

I detta förskräckliga land skulle jag nu tillbringa
långa år som en eländig slaf. Min belägenhet var så
mycket sämre, som jag icke förstod hvad de menniskor
sade, på hvilka mitt öde berodde. Jag behandlades
illa, emedan jag icke begrep dem; jag kunde icke taga
ett steg utan att bevakas. Visade jag mig sorgsnare
än vanligt, hotade de mig under vilda åtbörder och
öfveröste mig med skymford. Troligtvis misstänkte de
att jag ärnade rymma, ty till och med nattetid kommo
de för att öfvertyga sig om att jag var qvar.

När jag tillbragt någon tid ibland dem, skulle jag
börja arbeta, det vill säga sitta till häst dagen om
för att vakta boskapen. Jag måste alltid förblifva
vid hjorden och hvar afton föra hem boskapen till
patagonierna, hvilka då räknade den. Saknades något
kreatur blef jag alltid misshandlad och slagen. Då
jag efterhand lärt mig rida på indianskt sätt och att
handtera deras vapen, togo de mig med sig på jagt;
detta
var under min olyckliga belägenhet en mycket angenäm
förströelse.

Jagten är deras förnämsta för att icke säga
enda sysselsättning, om man deruti inbegriper
boskapsröfverierna och ströftågen mot de hvite. Det
förefaller dem nämligen beqvämare att stjäla eller
röfva boskap, än att sjelfva långsamt uppföda
hjordar. För öfrigt lefva de i oupphörlig fiendskap
med gränsborna, utom då de vilja tillhandla sig
rusdrycker, tobak och dylikt, då ett slags stillestånd
ingås, som vanligtvis ej räcker längre än till dess
de fått sin njutningslusta tillfredsställd. Så länge
förråderna räcka till, tillbringa de tiden med spel
eller under en sysslolöshet som är makalös. Alla
tyngre göromål lemnas åt qvinnorna, som måste släpa
och arbeta under det männen ligga utsträckta i solen
eller i det varma tältet. Det är endast under sina
ströftåg som de utveckla en olycksbringande ifver. De
nära ett outsläckligt hat emot de hvite och se i
hvarje sådan en fiende. Om de kunna, döda de honom
med barbarisk grymhet och skona blott barn eller
unga flickor och qvinnor; dem väntar då ett öde,
dystrare än döden.

Patagonierne fira årligen två religiösa fester, en för
den gode guden, en för djefvulen; den förra består
uti dans och en offerhandling, dervid man genom att
betrakta det nyss utskurna, ännu blödande hjertat af
en häst, öfvertygar sig om att guden är sina barn
bevågen och skall gifva många hvita kristna och mycken
boskap i deras händer. Huakuhuh, de onda andarnes
beherrskare, är föremål för en icke ringare hyllning,
ty om det är Vita uentru eller den gode guden som
skänker allt godt, så har djefvulen i sin makt att
afvända det onda. Nu drifves all boskapen tillsammans
i en hop, deromkring sluta de beridna indianerna en
dubbel krets, hvarefter de i hastigaste galopp rida
omkring, hvar krets åt sin led. Härunder anropa de
Huakuhuh, berusa sig med mjölkvin, som de hafva i
lädersäckar, och stänka deraf på boskapen, för att
skydda den emot allt ondt. Naturligtvis glömma de ej
att i stället nedkalla alla olyckor öfver de kristna.

Så var jag nu en slaf bland dessa vildar och måste
följa med på deras ströftåg. En lång tid vandrade vi
genom söderns kalla, dystra och ofruktbara slätter,
der stormen oupphörligt rasade och väderleken snabbt
vexlade om. Efter ett år såldes jag till en annan
ägare och kort derefter fick jag åter en ny herre. Så
gick jag ur hand i hand, såldes från en stam till
en annan och kom slutligen åter upp åt norden till
Coloradoflodens venstra strand. Men min sysselsättning
blef den samma och jag fick icke glädja mig åt någon
förbättring i mitt läge. Dagarne gingo långsamt och
bedröfligt. Tanken på flykt öfvergaf mig aldrig,
men huru skulle denna tanke kunna förverkligas, då
jag icke kände landet och oupphörligt bevakades med
misstänksamma blickar?

Tårens naturalhistoria.



Ett humoristiskt föredrag.

Tåren är en mycket utbredd naturprodukt. Den förekommer
i alla verldsdelar, i små och stora, i svarta och
bruna, i grå och blå ögon. Den är hemma öfverallt,
hela verlden är dess fädernesland, om den än icke
kan säga: Ubi bene ibi patria!

Telluriska och kulturiska inflytanden verka väl
bestämmande på tårarnas ymnighet, men på deras
form och yttre företeelse hafva de icke hittills
åstadkommit någon förändring. Tåren i våra dagar
är alldeles sådan, som den var för årtusenden
sedan. Ja, den moderna tåren liknar på ett hår den
antikaste af alla tårar historien vet att omtala,
den tår, som mor Eva fällde, när hon, jemte sin
civil-äkta man, utdrefs ur sin paradisiska bostad
af den himmelske värden, emedan de icke uppfyllt
hyreskontraktet. Och dock är den mycket varierande
till qvalitet och qvantitet efter ålder, kön och
andra egendomligheter. Huru olika är ej tåren hos
skolgossen, som måste sitta öfver i klassen, och hos
ungmön,
som väntar sin dröjande älskling; huru olika hos den
hysteriska qvinnan med tårvattusigtiga ögon och den
i lifvets eld härdade mannen, hvars tår glänser ensam
i ögat och födes blott för att förtryckas.

Till sitt ursprung härstammar tåren från smärtan. Han
är den upplösta smärtan, den distillerade och
kristalliserande smärtan, smärtan framställd på våta
vägen. Det finnes tre former af smärta; på visst sätt
tre aggregationstillstånd: den inre känslan, sucken
och tåren. De betinga och komplettera hvarandra
ömsesidigt, eller öfvergå i hvarandra. Sucken är
den förflygtigade, den afdunstande smärtan, tåren är
sucken i synlig, i plastisk form.

Med tåren tränger smärtan utåt, den blir
centrifugal. Den gör sig fri och stiger upp ur
hjertat, som lättas och afkyles, liksom äng och mark
efter ett sommarregn.

Det är endast smärtan, som af naturen fått monopolet
på ett dylikt yttringssätt. Glädjen har intet sådant
sinligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free