- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
303

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wäinämöinen, spelande Kantele. (Basrelief af Carl Sjöstrand.) E. v. Qvanten. - Wiks mur. S.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Elgen lemnar svedjelunden,
Vargen vandrar vida sträckor,
Björnen bryter fram ur idet,
Klifver upp i granens grenar,
Slår sig ned i tallens krona.
Ödemarkens vana värdfolk,
Skogens mör med blåa slöjor,
Furans konung, koppargördlad,
Ljungens drottning, blekrödmantlad,
Höra upp med sina sysslor,
Stöda sig mot trädens stammar,
För att kantele få höra,
Att till harpospelet lyssna.

Icke fins ett enda väsen,
Ej en varelse i vattnet
Simmande med tre par fenor,
Som ej vaggar nu mot vassen,
Lägger stilla sig vid stranden.
Böljans tärnor, syskonparen,
Sina lockars lek förgäta,
Tappa gyllne kam ur handen
Då de höra sällsamt välljud.
Hafvets herre, vassbeskäggad,
Smyger fram bland näckrosbladen,
Vattnets moder, vågvärdinnan,
Med den säfbetäckta barmen,
Stiger ur sin blåa boning,
Stöder armen mot en klippa
Och sitt hufvud emot armen,
För att höra sångens toner,
Wäinämöinens spel förnimma.

Äfven luftens skaror alla,
Vingförsedda sångarslägtet
Ilar fram med största snabbhet.
Örnen yr med dån från berget,
Höken måttar ned ur molnen,
Allan dyker upp ur djupet,
Svanen sväfvar fram från kärret.
Hvarje trast med silfverstämma,
Hundratal af glada siskor,
Tusental afsätta lärkor
Fröjda sig åt Soumisången,
Jubla vid det ljufva spelet.
Sjelfva himlens hulda väsen,
Rymdens undersköna döttrar,
Solens tärna vid sin guldväf,
Månens mö, som silfver spinner,
Undra öfver glädjeljuden,
Bryta af sitt värf och lyssna,
Stiga ned från blåa bågen!
Sätta sig på rosig skykant,
På en rand af purpurmolnet,
Der de, tjusta, herrligt stråla,
Skimra öfver skog och sjöar,
Suomis sund och gröna öar.

Men den vise Wäinämöinen
Sjunger en dag, sjunger tvenne,
Sjunger in på tredje dagen.
Icke ges det någon hjelte,
Ej en man med modigt hjerta,
Ej en yngling, djerf och eldig,
Ej en moder, ej en maka,
Ej en mö med lena lockar,
Ej ett barn med blida ögon,
Som ej röres djupt i hjertat,
Som ej fäller sälla tårar
Vid de gamla, höga runor,
Vid den alltför ljufva sången,
Alltför sköna strängaspelet.

Sjelfva vise Wäinämöinen
Börjar slutligt stilla gråta.
Stora, klara droppar falla
På den gamles sköna anlet’,
Från den gamles sköna anlet’
Ned uppå det breda bröstet
Och ifrån det breda bröstet
Under fötterna på marken,
Derifrån hans tårar tillra
Ned i blåa hafvets boning,
Under vattnets klara spegel.

Gamle, vise Wäinämöinen
Höjer då sin röst och säger:
"Finnes väl bland detta slägte,
Denna ädla, stora skara
Någon som ur helga hafvet
Hämtar mina tårar åter?"

Detta hör den blåa knipan.
Ofta knipan, täcka tärnan,
Doppar näbben ned i vågen,
Badar silkesbröst i böljan.
Knipan skyndar sig att söka
Wäinämöinens tusen tårar,
Letar rätt på dem i hafvet,
Samlar dem från dolda djupen,
Bringar dem uti hans händer.
Men förvandlade de blifvit,
Herrligt äro de förbytta,
Omgestaltade till perlor,
Perlor, skimrande och klara,
Oskattbara, underbara.

Någon annan utläggning af Sjöstrands basrelief, än den
som här ofvan meddelats efter urtexten i Kalevala,
torde icke behöfvas. En hvar finner lätt, att
hufvudfiguren är den på kantele spelande Wäinämöinen,
närmast omgifven af Ilmarinen och Lemminkäinen samt
dernäst, i allt vidare omkrets, af talrika skaror,
menniskor och naturmakter, hvilka skyndat till stället
från land, sjö och luft.

Det bör ännu endast tilläggas, att Wäinämöinen på
hemvägen från Pohjola förlorar sin gäddbenskantele,
förfärdigar derefter en annan af masurbjörk, hvartill
han erhåller strängar från en fager jungfrus lockar,
och anställer sedan en ny sångfest, knappast mindre
storartad än den föregående. Man kan ock tänka sig
lika väl den sednare som den förre såsom ämnet för
Sjöstrands storartade komposition.

E. v. Qvanten.

Wiks mur.



I Balingsta socken af Uplands län höjer en af vårt
lands märkligaste adliga borgar sina stolta tinnar –
vi mena det af Familj-Journalens artist detta års
sommar aftecknade Wiks slott, eller Wiks mur såsom
det af folket deromkring sedan ålder kallats.

Liksom förhållandet är med flera andra af våra
gamla adliga egendomar, spårar man förgäfves i nu
befintliga häfder Wiks första ursprung. Helt visst
har stället varit ett af de först bebyggda i det
uppodlade Svealand. Godsets förste kände ägare var
Anders And. Från honom öfvergick egendomen till
hans svåger, lagmannen i Tihundra härad Israël
Andersson, af Änglaslägten. Denne var gift med en
Folkunga-dotter, Ramfrid, och hade med henne en dotter
vid namn Ramborg. Denna – vi följa nu i vår text
till någon del en för fyra år sedan offentliggjord
beskrifning öfver Wik –, nämligen Ramborg, vardt
glit med Arnvid Göstafsson (Sparre), hvilken år 1317
dödades i Nyköping vid hertigarne Eriks och Waldemars
fängslande; och det var denna Ramborg, som efter sin
mans död uppförde »Wiks mur». Hon valde en vacker
plats vid en inskärning i Mälaren; grunden lades vid
en klippa vid stranden och slottet höjde sig inom
kort – man vill veta ända till elfte våningen. Porten
lades ett stycke uppe på muren, såsom då för det mesta
brukades, så att man endast på en vindbro kunde komma
dit in. Från slottets öfversta våning kunde man se
vidt öfver sjö och land, något som i dessa oroliga
tider väl behöfdes, på det man i tid måtte kunna
förbereda sig på en annalkande fiendes anfall.

Fru Ramborg till Wik var en ståtlig, mäktig
och rik fru, hvilken ej blott använde sin stora
förmögenhet till uppbyggandet af Wik och till
utvecklandet af det öfverflöd och den prakt, som
voro sedvanliga följeslagare till borglifvet på
hennes tid, utan ock till hjelp åt fattiga samt andra
barmhertighetsverk. I Åkers kyrka ses ännu hennes
graf, täckt med en gjuten metallplatt med insänkta
bilder och inskrift,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free