Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarstudier. SKiss af Fale Bure. - Populära föredrag i naturkunnighet. Hvad prismat berättar oss om himlakropparne. An.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under denna monolog smög han sig så nära som möjligt
till bersån, hvarifrån rösten låtit höra sig. Men han
blef strax afväpnad, ty gubben såg icke alls mordisk
ut, der han satt framför kaffebordet i filtnattrock
och marokängstofflor. Han hindrades just att slå i
sin kaffekopp, derigenom att flickan skyndade fram
och med mildt våld tog kaffekannan af honom för att
servera. Delling iakttog en afvaktande hållning, men
kastade förtviflade blickar på sin derangerade habit.
Gubben hade just satt bort sin kaffekopp och valt
det beqvämaste läget, för att i rätta ögonblicket
kunna somna ifrån en artikel i grundskattefrågan, och
den unga damen träffade förberedelser att tyst och
omärkligt smyga sig ut, då ett groft hundskall ljöd
utifrån parken. Drängen hade i sällskap med hunden
varit ute på ägorna och nyss upptäckt Delling, som i
sin spejande ställning och illa tilltygade beklädnad
föreföll dem begge misstänkt.
»Mulpus!» röt den gamle herrn med dundrande röst.
Men Mulpus lät ej hejda sig af några tillrop,
än mindre lät han inverka på sig af Delling, som
gjorde de mest bevekande åtbörder för att få honom
att tystna. Förgäfves; dessa hvita tandrader och
gläfsande käftar voro omutliga.
»Det är bestämdt någon främmande», ropade flickan
och såg sig omkring. I samma ögonblick hördes ett
ursinnigt tjut och Mulpus tumlade utåt sandgången,
träffad af Dellings knytnäfve. Drängen, som med
åtskilliga eder öfver landstrykare och pack skyndat
Mulpus till hjelp, fick dela samma öde, och gamle
herrn kom i rättan tid, för att få se sin hederlige
Petter göra en kullerbytta i luften och bli sittande
midt i en krusbärsbuske.
»Hvad svedda millioner står på?» röt han. »Man tränger
sig icke in i främmande hus på det sättet.»
»Nej, mycket riktigt», svarade Delling, »men man ta’r
heller icke alltid emot främmande så gästfritt. Jag
var nyss nära deran att bli spetsad af er stora tjur
...»
»Ah, nu har Patron varit lös igen», utbrast flickan,
med den tydligaste förskräckelse i sina vackra
ögon. Men vid åsynen af Dellings glada ansigte drog
hon sig rodnande några steg tillbaka.
Delling gjorde en bugning, så sirlig som
omständigheterna kunde medgifva, men råkade i en
mållös förvirring, när han skulle förklara, att om
han råkade vara helskinnad, så härrörde detta deraf,
att han icke befann sig i kläderna när katastrofen
inträffade. I stället vände han sig till den gamle,
i det han med tillfredsställelse fann, att han i den
fryntlige, fastän nu temmeligen uppretade gubben, icke
hade framför sig upphofvet till de fasansfulla scener,
som drängens skildring framkallat i hans inbillning.
»Major Örnström? – som jag förmodar, efter hvad er
dräng sagt mig», yttrade Delling i det han pekade på
Petter, som med en olycklig uppsyn arbetade sig fram
ur krusbärsbusken.
»Hvad jag heter hör inte hit!» svarade majoren med
stigande hetta. »Man behandlar ej mitt folk på dylikt
sätt! Antingen aflägsnar ni er på ögonblicket eller
låter jag köra bort er.»
»Det skall ni inte göra, förr än jag fått gifva en
förklaring och bedt om ursäkt att jag ... att ...»
Den unge mannen tystnade helt tvärt med en förvirrad
blick på sina nedre ledamöter. Men plötsligt blickade
han upp, som om han hade fattat ett djerft beslut.
»Nå, hvad har herrn att tillägga?» sporde majoren i
det han trädde ett par steg närmare.
Den unge mannen beslöt att använda sitt sista medel.
»Min bästa major», svarade han med en
aktningsfull bugning, »om jag icke bedrar mig,
så lär min far vara er bekant, han har mycket ofta
nämt namnet Örnström.»
»Särdeles smickrad, hvad heter ni då, min herre?»
sporde majoren, i det han med en mönstrande blick
öfverför artistens gestalt.
»Mitt namn är Delling.»
»Huru?» ropade gubben, i det han fattade
den unge mannen i armen. »Er far bor väl inte
i Norrland?»
»Jo, herr major.»
»Apotekare?»
»Äfven det.»
Majoren blef idel solsken.
»Hjertandes pojke!» röt han, »kom hit, hit i famn
på mig, säger jag ... Riktigt, Dellingen opp i dagen
... hut, Mulpus!... Om jag känner far din, lita på
det, vi som gjort så många streck med hvarann’, både
i skolan och i Upsala ... Anamma den Patron, han
måtte väl inte ha knäckt något ben i pojken heller ...»
Det dröjde länge innan Delling fick tillfälle
att förklara sammanhanget med sitt missöde. Majoren
trodde ändå, att han kommit för att helsa på hos
sin farbror och Delling lät honom stanna i denna
öfvertygelse. Bekantskapen var snart gjord äfven
med majorens dotter, fröken Ebba, och innan aftonen
hade Per blifvit varm i kläderna, åtminstone hade
han blifvit förflyttad i majorens egna filttofflor
och präktiga nattrock,
medan den uppfläkta sammetsrocken lagades af frökens
egna händer. Nu var den färdig, och hon lemnade den
med ett småleende, som försatte vår vän i sjunde
himmelen.
Gud vet hur det var, men i förtjusningen måtte han ha
kysst skön Ebbas hand, hvilket var en mycket opassande
frihet.
»Bästa herr Delling», hade fröken sagt, »ni glömmer er.»
Delling medgaf detta, men med det tillägg, att om han
glömde sig sjelf, så skulle han bestämdt inte glömma
henne, hvars hand han höll och fortfor att hålla i
sin.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
