Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runohällen. Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen. -th- - Något om växternas rotbildning. Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog lampan i handen och ilade snabbt men tyst utför
trappan, dragande Vibjörn efter sig.
»Hvem har sagt dig, att Harald dväljes i dessa
hålor?» frågade Vibjörn sakta.
»Den helige Olaf», hviskade Maria och lade derefter
fingret på sina läppar till tecken åt väringen att
vara tyst.
Då de nu vandrat en stund, stannade Maria, vecklade
hastigt upp ett starkt rep, som hon burit på sig,
lindadt om lifvet, satte lampan på golfvet och kastade
sig sökande ned bredvid den. Då hon funnit hvad hon
sökte, framdrog hon en nyckel, öppnade en lucka
i golfvet och tillsade Vibjörn att vara redo med
repet. Hon lutade sig ned genom luckan och utstötte
ett sakta rop: »helig Olaf!»
Derpå nedsläpptes repet, och Haralds tvenne följesmän
blefvo hvar efter annan upphissade. Slutligen skulle
Harald upphämtas; men nu rann det Vibjörn i hugen,
att han må hända vore i färd med att befria kejsarens
farligaste fiende, och han släppte åter sitt tag och
sade: »Svär mig vid helig
Olaf, att du icke, skall stå min herre efter lifvet,
då du kommer upp ur detta fängelse!»
»Narr», svarade honom Haralds stämma ur djupet, »är
det väl nu tid till eder?» och hans båda följesmän,
som först kommit upp ur hålan, lupo fram och drogo
honom upp, hvarefter alla skyndade uppför trappan
och Vibjörn åter intog sin plats vid det kejserliga
sofgemaket. I staden rådde ej längre samma tystnad
söm nyss. Från palatsets förgårdar trängde sig
dofva rop; folket hördes störta in på borggården,
likt böljorna af ett stormande haf. Den yttre vakten
var öfvermannad, folkhafvets böljor slogo redan mot
porten. Vibjörn hörde kommandorop på norräna-tunga,
han såg väringar kämpa mot egna landsmän i vestibulen
och trappan, och hän igenkände Harald Sigurdssons
starka stämma öfverröstande tusendens:
»Ännu ett Polota-Svarf[1], mine män, innan vi lemna
Miklegård!»
Harald kämpade sig framåt. Snart stod han öga mot öga
med Vibjörn. »Motstånd båtar föga!» ropade han och
sprang in på väringen, men denne svarade honom ej,
utan sänkte blott spjutyxan mot hans bröst.
Nu fäktade de länge man mot man. Harald sökte till en
början blott afväpna Vibjörn; striden blef allt hetare
och tiden förgick. Vibjörn hade sin spjutyxa, men
Harald var starkare och långt mera vapenöfvad. I en
oförmodad vändning slog han med sitt svärd spjutyxan
åt sidan, trängde in på Vibjörn och sänkte sin dolk
i dennes bröst under orden: »Ingen undgår sitt öde!»
Det var just samma dolk, som han sjelf en gång förut
skänkt Vibjörns fader, såsom en tacksamhetsgärd
för åtnjuten gästvänskap, samma dolk, som fadern
återsände till honom, såsom ett järtecken, då sonen
drog till Miklegård.
»Tag icke hans lif!» mumlade Vibjörn bedjande,
då han ej mera förmådde strida och föll död ned
framför dörren. Öfver hans lik gick vägen till
kejsaren. Harald ryckte den
gamle ur sängen och skymfade honom, plundrade palatset
och skyndade derpå med Maria och sina skatter till
skeppen.
Upploppet var stilladt. Bestört genomvandrade
Constantin sitt sköflade palats och såg sina väringar
liggande radvis i vestibuler och trappor. Slutligen
kom han äfven till Vibjörns lik. Med dolken
i bröstet låg ynglingen lugn och leende på det
porfyrinlagda golfvet, som han färgat purpurrödt med
sitt hjerteblod. »Han var blott en barbar, men han
var trogen», hviskade kejsaren och sönderklämde
en tår i sitt öga ...
Men min tanke återvände till det hem, som Vibjörn
lemnat. Våren är kommen, våren i norden. Liksom
tvekande smälter isen från sjöarne och pilarnes
hängen titta fram. Palmsöndagen är inne. Vibjörns
fromma moder tänder ljusen framför Marie-bilden, ett
för hvarje af familjens medlemmar. Alla brinna klart,
blott det för Vibjörn vill icke mera brinna,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
