- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
71

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXVIII. Erik Gustaf Geijer. Rudolf Hjärne - Höga norden. Pyramus - Taormina. Bn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Geijers Samlade Skrifter, 13 band, utgåfvos 1849–56.
Häri ingå likväl ej – besynnerligt nog – de af Geijer
bearbetade och utgifna »Gustavianska Papperen» 1–3.1, ej
heller »Människans historia», utgifven af S. Ribbing. En ny
godtköpsupplaga af hans arbeten började utgifvas i slutet af
förlidet år.

Geijer gifte sig 1816 med Anna Elisabeth Lilljebjörn
(f. 1790 † 1861) och hade med denna intelligenta och
älskvärda maka fyra barn, tre söner och en dotter. Af dessa
lefva sonen Bengt Gustaf, kapten vid Skaraborgs regemente,
och dottern Johanna Ulrika Agnes, gift med landshöfdingen
öfver Upsala län, grefve A. L. Hamilton.

                                                 Rudolf Hjärne.

*



         Höga norden.

Du är mig kär, du höga norden,
Ty här jag först slog mitt öga opp.
Här vill jag ock sänkas ned i jorden,
När väl jag slutat mitt lefnadslopp.
Ty dina dalar
Och silfverbäckar
Och näktergalar
Och blomsterhäckar
Och fåglars klingande, friska kör,
Allt, allt mig tjusar och allt mig rör.

Du är mig kär, ty i alla tider
Bland dina fjellar det frihet fanns,
Och fadrens blodiga, sköna strider
Förvaras ännu i minnets krans.
När krigets vågor
Kring norden rulla,
Då tändas lågor
I kärleksfulla
Och varma hjertan, och nordens son
Drar ut i stridernas brak och dån.

Du är mig kär, ty det fins tillika
En trofast kärlek bland dina fjell.
Det fins en qvinna, som ej kan svika,
Men sprida glädje i hvarje tjäll.
Hon är den samma
Som fordomtimma:
Ur ögats flamma
Sågs alltid glimma
En trogen kärlek i lust och nöd,
En trogen kärlek i lif och död.

Du är mig kärast på jorderingen,
Mitt dyra, älskade fosterland.
För dig går sucken högt ofvan tingen,
För dig mitt hjerta står jemt i brand.
Fast mången önskar
Att bo i söder,
Der myrten grönskar
Och drufvan glöder,
Är jag dock lycklig och glad och säll
I dina skogar, på dina fjell.

                                                 Pyramus.


*




Taormina.

Tack vare nutidens trygga och beqväma fortkomstmedel
kan man i våra dagar göra en rundresa kring Sicilien
och bese dess skönheter eller fornlemningar utan att
derföre behöfva äfventyra lif och lemmar på halsbrytande stigar
eller istadiga borickor, beskattad af pockande tiggare och
stråtröfvare. Vi kunna således öfverlemna våra personer åt
jernvägen och efter ett par timmars snabb färd genom
gulbrända slätter och vackra orangelundar stanna vid ostkusten
af ön, som här verkligen öfverflödar på hvad naturen har att
bjuda stort och skönt.

Från jernvägsstationen Girardini, som ligger vid
hafsstranden, hafva vi en kort, fast något besvärlig väg upp till
en bergsplatå, hvarifrån man ser det väldiga Etna höja sin
rykande topp. På denna platå ligger den urgamla staden
Taormina, ryktbar för sitt åldriga klippfäste och den i
närheten befintliga gamla teatern, en bland de märkligaste af de
fornlemningar, hvarpå Sicilien är så rikt.

Staden är obetydlig. Den består numera af en enda
husrad, stående på en trång plattform mellan afgrunden och
den branta bergsluttningen; men den har i Siciliens historia
spelat en icke obetydlig roll. Det gamla Tauromenium fick
röna samma öde som andra städer, hvilka blifvit af naturen
gynnade med ett för försvar passande läge. Alla Siciliens
tyranner lade vigt på dess besittning och förstärkte dess
befästningar; redan på romarnas tid, under slafupproret, var
den för längre tid en tillflyktsort för de till förtviflan bragta
frihetskämparne. När försvararne hårdt belägrades, åto de
hellre menniskokött, än de gåfvo sig, och den romerske
fältherren Rupilius skulle icke ha funnit annat än skeletter i
staden, om han ej lyckats att genom förräderi bemäktiga sig
densamma. Långt senare, under medeltiden, blef Taormina
åter skådeplatsen för blodiga strider, ty den var en af de
platser som längst trotsade saracenernas anfall.

Från staden kan man följa den i många särskilda ryggar
brutna bergkammen till den klippudde, som lik en jättestor
lejontass slår ned i det Joniska hafvet. Här ligger, uthuggen
i sjelfva klippan, Taorminas största märkvärdighet, dess
oförgätliga amfiteater, i hvilken under lyckligare dagar tjugutusen
greker[1]
fingo plats och der de sågo de hvirflande
rökpelarne uppstiga ur den väldiga bergjättens gap, medan de
lyssnade till Eschylus’ tragedier. Härifrån blickar man ut
öfver den svängda kuststräckan vid Messina och det djupblå
Medelhafvet med hvita segel och snabbt framilande ångare,
åt motsatta sidan öfver gröna berg och trånga dalar – öfverallt
vexlande utsigter och scenerier, som synnerligast före och
efter solnedgången skifta i ett färgspel, som är öfver all
beskrifning rikt och förtrollande.

Mästerligt har Goethe skildrat intrycket af den
urgamla teaterns läge. »Sätter man sig der,» säger han, »hvarest
fordom de öfra åskådarne sutto, så måste man tillstå, att väl
aldrig någon publik på en teater haft sådana föremål framför
sig. På högra sidan reser sig den klippa, der bergfästet ligger,
längre ned har man staden, och fastän dess byggnader tillhöra
en nyare tid, så stodo säkert äfven fordom dylika på
samma plats. Låter man så blicken löpa utåt Etnas långa
bergsrygg, så har man till venster hafsstranden ända till
Catania, ja, till Syracusa, och så afslutar det ofantliga,
ångande eldberget den vida, breda bilden, men icke hotande,
ty den mildrande atmosferen visar berget mera aflägset och
blidare än det är. Vänder man sig från denna bild till
de bakom åskådarne anbragta gångarna, så har man till
venster de klippväggar, mellan hvilka och hafvet vägen
till Messina slingrar sig, klippgrupper och klippryggar i
sjelfva hafvet, och i aflägsnaste fjerran Calabriens berg, som
ögat endast med möda kan skilja från de sakta uppstigande
molnen.»


[1] Sicilien blef redan sjuhundra år före Kristus koloniseradt af greker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free