- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
204

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lejonjagt - Kung Jans port. J. R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kung Jans port i Upsala.
(Teckning af C. S. Hallbeck. Tillhör art. sid. 206.)


»I fredags,» så inleder han beskrifningen af detta
äfventyr, »erhöll jag ett besök af den gamle höfdingen
för masaranerna; han hade sett ett lejon på vägen
och lemnat qvar en del af sitt folk för att observera
det. Jag hade alltifrån morgonen arbetat i solbaddet
med att förfärdiga en vagnstistel; jag förmådde
ingenting mer, jag hade skadat min fot, handen
var darrande och jag kände mig icke disponerad att
göra något lyckligt skott. Icke desto mindre gaf jag
befallning att låta sadla Férus, som, äfven han, icke
var synnerligen uthvilad, emedan han hela morgonen
fått springa i sträckt galopp efter en mager hjort.

Jag fick snart sigte på tjugo eller tjugofem
masaraner, som, beväpnade med sina spjut och sköldar,
hukat sig ned på marken; i samma ögonblick fängslades
min blick af en mennisko-dödskalle. Dess åsyn träffade
mig såsom ett dystert förebud; det förekom mig som
om äfven min kunde vara bestämd att hvitna på samma
ställe; emellertid tillät jag icke denna tanke
inverka på mina nerver utan fortsatte min väg. Lejonet
hade begifvit sig bort; masaranerna följde dess spår,
och upptäckte det på vid pass två tusen stegs afstånd
från den punkt, der man först varsnat djuret. Jag
kunde i början icke se det; men då jag följde den
riktning, som infödingarna utpekade, dröjde det icke
länge förrän jag fick syn på det. Det fortfor att
låta förfölja sig närmare tusen alnar, ty det var
ännu på betydligt afstånd; derefter stannade det i
ett tjockt snår. Jag steg af, ty afståndet emellan
oss var icke mera än sextio steg, och sköt; jag
såg icke mera än öfra konturen af lejonets kropp,
och det föll så ögonblickligt, att jag trodde mig
ha dödat det på fläcken. Jag kastade mig åter upp
på hästen, sporrade honom, beskref en halfcirkel och
reste mig i stigbyglarna för att se hvad det blifvit
af lejonet. Jag hade skjutit bom; djurets ögon lyste
med en sådan glans, det hade
lagt sig så naturligt, utan att räta upp något annat
än de i spetsen svarta öronen, att det icke fanns
minsta tvifvel om att så var fallet.

Jag befann mig på åttio fots afstånd från lejonet,
en ofantlig myrstack låg femton alnar ifrån mig; jag
öfverlade hvilka fördelar denna höjd kunde erbjuda
mig, och sporrade just min häst för att skynda dit,
då lejonet, rytande i raseri och beredt till språng,
kom Férus att stegra sig och derpå i fullt språng
sätta af åt fria fältet.

Min häst var en ypperlig springare, men lejonets
snabbhet var fruktansvärd.

Framåtlutad, med sporrarna intryckta i sidorna på
hästen, som nästan flög fram öfver den fasta och släta
marken, kastade jag ögonen bakom mig. Lejonet närmade
sig: två språng för hvart och ett af mina; jag har
aldrig sett något dylikt, och önskar att aldrig mer
få se det. Det rann mig i sinnet att jag borde kunna
vända mig om i sadeln och skjuta. Tre språng
skilde oss åt. Då jag lade fingret på trycket erhöll
jag en våldsam stöt i högra axeln, samtidigt med
att jag sänkte sporren i hästens högra sida. Férus
gjorde en våldsam sats och lejonet flög öfver mig,
stötande till min axel med sådan våldsamhet, att jag
nödgades fatta tag i sadelknappen för att kunna hålla
mig qvar på hästryggen.

Lejonet saktade omedelbart sitt lopp. Så snart jag
kunde få makt öfver Férus, hvilket var svårt nog med
anledning af hans uppskrämda tillstånd, hoppade jag
af och gjorde på stående fot ett skott, som minst
sagdt var ypperligt. Det passar mig icke att säga
det; men vackert var det, då man ihågkommer den fara,
hvari jag befann mig; på hundrafemtio stegs afstånd
krossade jag lejonets venstra tass just vid leden.

Jag fruktade att gå miste om bytet – masaranerna
flydde med skölden på nacken och för ingenting
i verlden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free