- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
302

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riseberga kloster. -g. - England i Norge

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

qvarstående vestra gafvelmuren, hvilken i det närmaste
torde hafva samma höjd som kyrkan en gång hade. Denna
mur, med en höjd af nära 50 fot och en bredd af
jemt 60, har på midten haft ett fönster, hvars
höga och smala dagöppning på längden är afdelad
af en smal murad post och omgifvet af ett murband
i spetsbågsform. På ömse sidor om detta fönster
förstärkes muren, såväl på yttre som inre sidan,
af tvenne stödjepelare (contreforts), af hvilka de
på murens insida småningom vidgas för att öfvergå i
kyrkans hvalf, som varit uppburet af åtta fristående
pelare, fyra på hvardera sidan om midtelskeppet.

Hufvudingången till kyrkan är midt på södra väggen.

Högkoret, som, i förhållande till kyrkan, är skäligen
obetydligt – bredden är nemligen 25 och djupet
endast 12 och en half fot – har haft formen af en
half liksidig åttahörning, med runda halfpelare i
hvarje hörn. Trenne breda trappsteg ledde från kyrkan
upp till koret.

Då man utkom ur kyrkan genom hufvudporten, hade man
strax på höger hand en liten smal stentrappa, utför
hvilken man kom in i de gångar och korridorer, som
ledde till boningsrummen och klostercellerna. Till
tvenne sådana celler, den ena innanför den andra,
äro grundmurarna ännu bibehållna.

Till Riseberga kloster knyter sig hågkomsten af
skön Elisifs sorgliga kärlekshistoria. Dotter af
riksmarsken Erik Kettilsson Vase och hans husfru af
norska Gyllenrothska eller konung Harald Gylles ätt,
blef Elisif som barn af sin fader insatt i Riseberga
kloster. Uppvuxen till jungfru hade den vackra nunnan
ådragit sig en ung tysk riddares, Bernhard den
långes blickar, vid ett tillfälle då han jemte sin
höge gynnare konung Albrekt af Mecklenburg bivistade
en messa i Riseberga. Konungen, som sökte skaffa
sina tyska gunstlingar giften inom de
förnäma slägterna i Sverige, ofta med dessa senares
största missnöje, understödde riddarens frieri
hos nunnans mäktige fader, och då denne kort och
bestämdt afslog detsamma, var konungen sjelf riddaren
behjelplig att bortföra bruden, hvilket skedde vid
hennes utgående ur kyrkan. Denna händelse hade till
följd att Elisifs fader afföll från konung Albrekt
och, såsom anförare för drottning Margarethas här,
vid Falköping i grund nedgjorde Albrekts trupper
och tog både honom och hans son till fånga. Riddar
Bernhard flydde med sitt sköna byte öfver hafvet,
men drunknade sjelf under öfverfarten till Gotland,
der Elisif först upptogs af en fiskare och sedan af
biskop Nils i Linköping, som förde henne tillbaka
till Riseberga kloster, der hon afled några få dagar
efter återkomsten. Biskop Nils (död 1391) har besjungit
hennes äfventyr i en af de vackraste visor, som från
medeltiden öfvergått till våra dagar.

Skön Elisif har förvisso icke varit den enda
svenska romanhjeltinnan i nunnedok. Hvilka fängslande
skildringar ur klosterlifvet skulle icke de förfallna
och öfvervuxna cellmurarna både vid Riseberga och
på andra ställen inom vårt land ha att förtälja, om
de kunde tala! Hvilka rika ämnen för rörande qväden
skulle icke våra skalder kunna hemta ur de förvittrade
stenarna, om dessa förmådde yppa de ömma förtroenden,
som för århundraden tillbaka blifvit dem meddelade!

        Hur qvald den sjuttonåra himlabrud!
        Af älskarns kyssar i dess själ hvad minnen;
        Dess tankar sträfvade med makt till Gud,
        Men ack! till jorden sträfvade dess sinnen.

        Hon täljer ut och täljer om igen
        Sitt radband, suckande sitt Ave stammar,
        Men under doket trånar ögat än,
        Och samma hjerta under slöjan flammar.

                                        –g.


England i Norge.

Den som vill studera de brusande vattnens romantik –
säger en tysk skildrare – hafvets skiffergrå böljor,
de ljusblå klara sjöarna, i dag leende med sin
klara spegel, i morgon upprörda och vilda, de med
väldiga stormsteg mot hafvet hastande floderna, de
majestätiska vattenfallen, som i hundratal störta
utför bergen – han bör genomvandra Skandinavien
från söder till norr, från öster till vester, och i
sanning! han skall då förstå, hvarför den nordiska
sagan är så rik på gestalter, som dansa i det
daggbestänkta gräset vid källans rand, som bada sig
i floderna och som, än vänliga, milda och tjusande,
än hotande, förrädiska och olycksbringande, dyka
upp ur sjöarnas djup. Nordbons poesi knyter sig med
förkärlek till vattnet; utan detta förefaller honom
hvarje landskap dystert och öde.

Ur denna vattnets poesi låter äfven förklara sig en
stor del af den dragningskraft, som Norge utöfvar
på den resande allmänheten, enkannerligen den
engelska. De flitiga besök, som Albions söner och
döttrar aflägga i Norge, hafva väl till stor del sin
orsak i landets närhet; men till en öfvervägande
del ligger dock anledningen dertill i Norges
naturbeskaffenhet. Engelsmannen är såsom turist
en helt annan menniska än andra europeer. Reser
han ensam, så tråkar han ut sig sjelf och andra;
men uppträder han flockvis, så tinar han snart upp;
af sju eller åtta personer tala då åtminstone tre
på samma gång, under det flertalet af sällskapet
fnissar och skrattar. Att genomvandra sköna landskap,
att skynda från utsigt till utsigt, att fråssa i
åskådandet af en herrlig natur är icke engelsmannens
resesätt. Han försmår icke vackra trakter; men det
groteska skattar han högre än det täcka, och lyckas
han påträffa det förra, så lägger han sig för ankar
och njuter af landets behag på sitt egna vis, i det
han inrättar sig ett litet »stilleben». Men äfven
det groteska förlorar för honom sitt behag, om han
icke finner sin räkning dervid jemväl på annat sätt.

Engelsmannen besitter nemligen i hög grad passionen
för fiske och innehar tillräckligt mycken flegma
för att i timtal kunna sitta med ögonen fästa
på sitt flöte. Norge är mer än något annat land
egnadt att tillfredsställa denna passion, ty det har
utomordentligt goda fiskvatten, hvari företrädesvis
fångas foreller. I det söndenfjeldske Norge t. ex. i
Sireaa finnas sådana i stor mängd. Imsaa och andra
vatten, floder såväl som sjöar norr om Hedemarken,
hafva stor rikedom; den som från Röraas begifver
sig norrut genom Stuedalen, finner rikt byte. Norr
om Dovrefjeld och synnerligast i trakten af Aune
lemnar forellfisket en god vinst. Dock, hvarföre nämna
orter? Hvarje liten fjällsjö hvimlar af foreller och
i hvarje bäck eller flod ser man de vackra fiskarna
tumla och leka. På Dovres högsta station, i Hjerkin,
som ligger mer än tre tusen fot högt, såg författaren
ute i köket ett fotshögt berg af rensade foreller,
som skulle framsättas till middagsmåltid åt de talrika
jägare och botanister, som här hafva sitt ståndqvarter
och från Hjerkin genomströfva hela fjelltrakten
kring Dovre. I Skäggestad i Gudbrandsdalen, der han
några dagar senare spisade middag i temligen talrikt
sällskap, serverade man gästerna de präktigaste
foreller och sammalunda på flere andra ställen.

Det bör icke förundra oss att Norge, forellfiskrarnes
Eldorado, öfversvämmas af metande engelsmän. Man
finner dem vid de små sjöarna, i högtrakterna, vid
foten af vattenfall, men helst i sådana trakter, der
de kunna uppehålla sig, utan att behöfva uteslutande
existera på »oarm oand» och »tea», hvilket senare
han för med sig hvart han kommer. Derför träffas de
i hvarje norsk stad, derifrån de kunna göra sina
utflygter till fisklägena. Bland Norges dalar är
Gudbrandsdalen en af deras käraste vistelseorter, och
då företrädesvis den öfre dalen liksom den ojemförligt
sköna dalen vid Otta-elf. Gudbrandsdalen är tjugoen
mil lång och genomflytes af Lougen. För den som från
Fogstuen stiger nedåt dalen, erbjuder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:51 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free