- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
335

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett Christushufvud af Correggio - Näsbo slott på Visingsö. Herm. Hofberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

min uppbyggelse deraf. Er är en kostbar gåfva
förlänad, och den skall blifva ännu kostbarare,
om ni begagnar de sorgliga erfarenheter, som Gud
skickar er, på det ni må fördjupa er i det sanna, inre
lifvet. Verlden med dess prakt och herrlighet förgår;
ju mera vi fördjupa oss i den eviga frälsningens
sanningar, desto herrligare förefalla de oss. Det är
Herren som manar er att söka det oförgängliga; det
är lätt att finna, om man blott allvarligt vill. Till
korset, käre mästare, till korset! Med ert hjerta
och med er konst! <i>Ubi crux, ibi lux!» [1]

»Edra ord äro sanna,» sade Correggio, »och göra
mig godt; i er närhet andas en fläkt af fridens
ande. Låt mig stanna här ett par dagar, jag längtar
efter ro; unna mig att få stanna i ert kloster öfver
påskhelgen.»

»Gerna, käre mästare,» svarade priorn, »ni är
hjertligt välkommen; Gud välsigne denna tid af tysta
betraktelser och göre den gagnelig. Jag får icke
sjelf tid att mycket vara hos er; fastedagarna äro
arbetsdagar för klerken, men så ofta jag kan, skall
jag gerna göra er sällskap.»

Och Antonio Allegri blef under flere dagar klostrets
gäst. De blefvo för honom lugna, välsignelsebringande
dagar; han njöt nu omsider af den frid, som hans
lidelsefulla, glödande hjerta hittills icke låtit
honom finna. I den lilla klosterkyrkan, under ljuden
af Salve caput cruentatum uppgick för honom den
kristliga försoningslärans trösteliga djup; och den
gode priorn använde hvarje ledig stund för att under
kärleksfulla samtal föra sin gäst in på den väg, på
hvilken en böjd och bruten själ allena kommer till
ro. Han glömde för en tid verlden med dess lockelser,
dess berusande njutningar och äran, han lefde sig in
i det stora frälsningsmysteriet, hvilket blott för
den öppnar sina djup, som tröst- och hjelpbehöfvande
träder fram till korset. Efter några dagar skildes
han från det fridfulla stället. Full af tacksamhet
tryckte han den åldrige priorn till sitt hjerta och
skänkte honom vid
skilsmessan en tafla, som han målat under sina
ensamma stunder.

I korridoren utanför främlingscellen hade han funnit
en gammal processionsfana och ur denna skurit ett
stycke siden, på hvilket han målat svetteduken
med Christi tornekrönta hufvud
, visserligen med den
färgrikedom som karakteriserar hans konst, men med ett
allvar och en kyskhet, sådan som man icke återfinner
hos någon annan målning af hans hand. På den underbara
ljuseffekten, på den förtrollande clair-obscuren, på
de genomskinliga skuggorna igenkänner man mästarens
egendomligheter; men detta manér att låta lifvet
gladt spela in till och med i helighetens allvar,
som man med rätta plägar beteckna såsom Correggiskt,
de ljusare färgernas allt öfverstrålande prakt
saknas här.

Den gode priorn skildes med tårar i ögonen från sin
gäst, för hvilken han fattat tycke, emedan han så
innerligt hjelpsökande slutit sig till honom mot
strömmen af egna tankar. Han lät sätta täflan i ram
och upphänga den i klosterkyrkan såsom ett minne af
den store Correggios besök.

Taflan stannade i det tysta klostret och betraktades
der såsom en dyrbar skatt. Munkarna sålde den
icke för snöda penningar såsom många kloster och
städer, till och med mästarens fädernestad, hafva
åt alla verldens kanter bortschackrat de perlor,
för hvilka de haft hans hand att tacka. Men det
stora franska revolutionskriget hemsökte äfven det
lilla tysta klostret; hvad soldaterna röfvade såldes
och skingrades. Svetteduken med det törnekrönta
Christushufvudet kom till en antiqvitetshandlare
i Milano. Här köptes det af en tysk fältmarskalk
och skänktes af honom till Fredrik Wilhelm III af
Preussen, som lät uppsätta täflan ofvanför altaret
i sitt slottskapell. Hans efterträdare skänkte det
sedermera till galleriet i Berlin, der det ännu
befinner sig. Målningen har lossats från sidenet
och öfverflyttats på väf. Efter denna tafla är det
träsnitt utfördt, som vi lemna våra läsare.


Näsby slott på Visingsö.

Det händer ej sällan, att strandbyggarne vid Vettern se
ett underbart landskap med lundar, åkerfält och ruiner
sväfva i luften öfver den vida vattenytan, och sedan
det en stund vexlat skepnad och form, såsom figurerna
i en kosmorama, lösa upp sig i en lätt dimma och
försvinna vid synkretsens slut. – Det är Visingsö,
Vetterns drottning, som på detta sätt speglar sig
i molnen och åstadkommer den förvillande hägring,
af hvilken seglaren och strandbon spå väder för den
följande dagen och derefter ställa sina företag.

Ungefär på samma vis förhåller sig ön till den
äldsta historiska tiden. Hon träder oss redan till
mötes i historiens morgon; men till följd af de
sneda skuggorna i soluppgången kan forskaren ej
med tillbörlig säkerhet bestämma föremålens storlek
och afstånd, hvadan berättelsen om en del af hennes
tidigare öden är att anse mer som en vacker hägring
än en historisk verklighet.

*



För seglaren, som nalkas Visingsö, vare sig från
östgöta- eller vestgöta-sidan, framställer sig ön som
ett utsträckt, temligen flackt högland, från alla
sidor sluttande mot sjön, i hvars klara böljor den
tvärbranta stranden stupar, likt en lodrät jordvall
af tolf till femton fots höjd.

Det inre af landet är en bördig slättbygd, der
åkerfält och ängar omvexla med byar, gårdar, samt
här och der en skogspark med ekar eller andra ädlare
trädslag. Hvad som genast öfverraskar vid en vandring
inåt ön, är den förvånande mängden af grafhögar,
hvilka antyda att Visingsö i forntiden antingen
varit ovanligt tätt befolkad, eller, såsom några
velat påstå, utgjort en gemensam begrafningsplats
för invånarne på angränsande fastland.

Tvifvelsutan hade ön sin mest lysande period under
Brahe-ättens dagar, då Visingsborg var hjertat i
det vidsträckta grefskapet. Men redan långt förut, ända
tillbaka på elfva- och tolfhundratalen, spelte
Visingsö en icke obetydlig historisk roll, såsom ett
slags kungligt residens, der konungarna af Sverkerska
och Erikska husen ofta hade sin uppehållsort.

Så väl Borga slott, vid öns nordvestra sida,
som Näsbo på öns sydliga spets, lära varit
konunga-residenser. Det förra har Vettern, genom
årliga inkräktningar på den lösa strandbädden,
för flere århundraden sedan slutit i sin famn,
och säkert är den tid ej så aflägsen, då det senare
undergår samma öde. Vi hafva derför, medan tid är,
velat lemna en afbildning af Näsbo konungaborg och
med detsamma förtälja det gamla slottets saga.

Den äldsta sägen, som lefver på folkets läppar,
omtalar, att i fordomtima tvenne konungar funnits
på ön, den ene på Borga och den andre på Näsbo. Då
oenighet en gång uppkom dem emellan, beslöt
Näsbokonungen att skifta ön i tvenne hälfter och
skilja dem åt genom en djup graf. För detta ändamål
vidtalade han en trollkarl Gilbertil i Ölmestads
socken på östgöta-landet, hvilken åtog sig arbetet
och började gräfva nära Näsbo, der djupa hålor ännu
leda under jorden.

Detta behagade icke Borgakonungen, som först i
godo sökte förmå Gilbertil att afstå från sitt
förehafvande; men när detta icke hjelpte, vände han
sig till en annan beryktad trollkarl, Kettil Runske
i Habo socken af Vestergötland. Denne lofvade sitt
biträde. När han anlände till Visingsö, hade Gilbertil
redan hunnit med sitt arbete öfver halfva ön och
gräfde som bäst strax norr om Kumlaby. Kettil Runske
befallde honom upphöra; men tillsägelsen upptogs
med hån och förolämpningar. Då kastade Kettil mot
honom sin med runor besatta trollkafvel. Gilbertil
fångade kaflen i luften med begge händerna; men dessa
fastnade, så att han ej kunde komma lös. Han försökte
då bryta sönder stafven med fötterna;

[1] Vid korset är ljus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:26 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free