- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
358

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länderna vid Tschad - Det är jul! - Rapphönsungens iakttagelser. Teckning ur skogslifvet efter Alphonse Daudet. - För Svenska Familj-Journalen af W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hafva berberna, vesterifrån fulberna trängt sig
in och inskränkt den forna befolkningen till
helt små områden. Intressantast äro de så kallade
fulberna. Till sitt yttre mest liknande kaffrerna,
håller detta intelligenta folk medelvägen emellan
negern och berbern. Hudfärgen vexlar mellan brons och
koppar, ja hos vissa förekommer till och med en ljus
färg, som påminner om europeens. Synnerligen angenäm
visar sig denna del af befolkningen genom sin kärlek
till renlighet;
hvitt eller brokigt bomullstyg, som städse hålles rent
och fint, utgör klädedrägten. Fulberna äro ett mycket
krigiskt, rörligt herdefolk och ifriga bekännare
af Muhamed. De strida oafbrutet för att kufva och
omvända alla de öfriga stammarna till samma tro,
och att de skola lyckas deruti lider intet tvifvel,
såvida dessa ej dessförinnan hinna påverkas af en
högre intelligens eller af den småningom framträngande
europeiska civilisationen.


Det är jul!

Julen är gifvandets och emottagandets fest, och endast
den känner den sanna julfröjden, hvilken af egen
erfarenhet kan eftersäga dens ord, som alltid ånyo
skänker sig sjelf åt menskligheten, orden: »Det är
saligare gifva, än taga.» Årligen utdelas julklappar
i stor myckenhet; de lyckligt lottade i samhället
bespisa och bekläda de arma, hvar och en känner vid
denna glada högtid ett oafvisligt behof att dela
med sig af sitt goda; en ljusglimt inträder sålunda,
åtminstone för en afton, äfven i det torftigaste hem.

Det är ett vackert bruk hos våra sydliga grannar
och stamförvandter att på julafton utplantera med
hvarjehanda goda saker behängda och med ljus besatta
julgranar i fattigdomens boningar. Den förtjusande
genretafla af den berömda danska konstnärinnan
fru Baumann-Jerichau, af hvilken illustrationen på
nästföregående sida ger en afbildning, framställer
en sådan vandrande julgran, hvilken är nära sitt
mål. Genom yrsnön har den lilla flickan lyckligt
fört det omsorgsfullt klädda trädet till den fattiga
enkans dörr; i det inre af stugan se vi den arma,
hvilken sedan länge ligger på sjukbädden och hvars
barn äro hemfallna åt nöd och brist. Men så bedröfligt
och jemmerligt det också ser ut i det lilla rummet,
så saknas der dock hvarken ljus
eller tröst. Ingen tanke af oförnöjsamhet och
bitterhet kommer i den fromma sjukas själ; med
hopknäppta händer ligger hon der och lyssnar
till de gudomliga tröstespråken och öfver hennes
infallna ansigte lyser liksom en glädjestråle,
då hon förnimmer inbjudningen: »Kommer till mig,
I alle, som ären trötte och betungade, och jag vill
vederqvicka eder!» eller den uppmuntrande uppmaningen:
»Åkalla mig i nödens tid, så vill jag hjelpa dig,
och du skall prisa mig.» Och så fördjupade äro mor
och son i denna stämma från höjden, att de icke höra
den lilla julbudbärerskans bultning eller bemärka
hennes inträde genom den sakta öppnade dörren, och
endast den lilla dottren synes varsna det och göra
modren uppmärksam derpå.

Så mycket utvisar denna tafla; vilja våra små
läsarinnor veta, hvad som vidare tilldrager sig i
den lilla kammaren, så tillstyrka vi dem att följa
den unga flickans föredöme, vackert kläda en liten
julgran med en hop goda och nyttiga saker som de
kunna plocka ihop, och derpå – när på julaftonen det
börjar skymma – i sällskap med sin jungfru eller,
ännu bättre, någon pålitlig manlig följesven begifva
sig med hela herrligheten till någon fattig hydda
och derstädes aflemna den. Bättre kunna de icke börja
julens firande.


Rapphönsungens iakttagelser.

Teckning ur skogslifvet efter Alphonse Daudet.
För Svenska Familj-Journalen af W.

Den gång jag var liten och hade mera dun än fjäder
samt rönnbärsfärgad näbb och klor, hvarför jag
kallades Röllingen, lefde jag ett ganska lyckligt
lif tillsammans med de andra rapphönsen och skulle
hafva varit alldeles sorgfri om jag icke tänkt
på den bedröfliga och vådliga jagttiden, hvarom
de äldre bland oss sedan någon tid börjat hviska
sinsemellan. »Var icke ledsen du, jag vet råd,»
tröstade en gammal erfaren rapphönstupp, som redan bar
ålderdomstecken, en grå fläck i form af en hästsko
på bröstet, och der och hvar en hvitnad fjäder,
hvarför han kallades gammeln eller gråfjädringen. I
sin ungdom hade han fått ett hagel i ena vingen,
så att han icke var rätt stark i att flyga, men han
var mycket vis och erfaren och visste råd för allt.

Stundom tog han mig med sig i skogen, hvarest låg ett
slott bland kastanieträden. Stumt och öde, samt med
sluten port och tillskrufvade fönsterluckor låg det
der, och ingen gick der ut eller in. »Gif akt på detta
hus,» sade den gamle; »när port och luckor öppnas och
röken stiger ur skorstenarna, då går det oss illa!»

En vacker morgon i gryningen hörde jag mitt namn sakta
ropas; det var min gamle vän gråfjädringen. »Kom,
Rödnäbb,» bad han, och begaf sig medsamma i väg mot
skogsbrynet, dit jag följde honom tätt i spåren. Vi
runno som möss bland gräsen och tufvorna tills
vi fingo slottet i sigte. Alla portar och luckor
voro nu öppna och röken steg som hvita pelare
mot morgonhimlen. Gården hvimlade af jägare med
sina bössor och stimmade af hundar, som skakade
sina kedjor, och jägarne ropade: »Till skogs, till
skogs!» och nu förstod jag hvarför den gamle varit
så morgongirig och jag tänkte med klappande hjerta
på de mina. Med
ens hörde vi hundarnas skall, de ströko tätt förbi
oss. »Tryck dig!» hviskade den gamle och lade sig
platt på marken. I detsamma flög en vaktel upp,
öppnade vingar och näbb och uppgaf ett fruktans
skri. En förfärlig knall hördes, och vi insveptes i
rök och dam, åtföljdt af en underlig lukt. Jag kunde
knappt röra mig, så förskräckt var jag; slutligen
släpade jag mig till min kamrat, som hade sökt
tillflykt under en trädrot. Här sutto vi inkrupna och
glodde mellan mossan och löfvet. Rundtomkring var ett
rysligt mördande. Vid hvarje knall blundade jag, och
när jag ändtligen tordes se upp och blickade ut öfver
fältet, såg jag hundarna, som rände och nosade kors
och tvärs, fram och tillbaka, sprungo emot och rullade
öfver hvarandra, som om de varit tokiga, jägarne,
som hojtade, hvisslade och svuro, blixtrande gevär,
åter knall och rök, och fastän intet träd fanns på det
stället, såg jag såsom en mängd afrifna löf fladdra
i luften – den gamle sade, att det var fjädrar! och
i detsamma såg jag en stor vacker rapphöna störta
med blödande hufvud till marken.

Dagen skred fram och middagssolen brände het. Jägarne
med sina gevär på axeln drogo sig tillbaka till
jagtslottet. De talade om sina bragder. De hade
utan fara för egna lif tagit små värnlösa djurs,
öfverrumplat och lönnmördat så många fågelmödrar
och ungar, att man icke kunde räkna dem. Tungorna
lupo fort på jägarne, men hundarnas tungor hängde
utom munnen. »Jägarne gå att frukostera», sade min
kamrat, »låtom oss göra detsamma.» Vi gingo in i
ett bohveteland, ett stort fält i svart och hvitt,
fullt af blommor och ax, som luktade mandel. Lysande
brunröda fasaner gingo der och hackade med sina röda
hufvuden nedböjda, för att icke synas; de voro icke
så morska nu som annars. De sporde oss om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free