Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLIV. Nils Rabenius. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
förr än kl. 5 tisdags morgon afrest ifrån
Vesterås. Måndagsmiddagen foro konungen och
drottningen till Strömsholni för att der taga
nattqvarter hos enkedrottningen, och följande morgon
kl. 5 fortsattes derifrån stockholmsresan. Efter
tvenne timmar anlände de kungliga till Vesterås. Der
efterfrågades Rabenius, han hade afrest precist
kl. 5. Vädret var herrligt och konungen vid godt
lynne. Han skämtade med sin gemål och sade sig
skola hinna Rabenius, innan de kommo till andra
gästgifvaregården; men plötsligt tvärtystnade han,
ty han varsnade framför sig på vägen, vid första
grinden utom staden, tvenne en stund förut afgåugna
pack vagnar fr ån-spända och sitt folk i handgemäng
med flere bönder, hvilka med påkar och yxor försvarade
grinden. En af betjeningen kom fram till den kungliga
vagnen och underrättade om, att grinden var fastnaglad
med stora dragspikar och hållnaglar. Då ho f b et j
ent erna velat hugga sönder grinden, hade bönderna
anfallit dem, under påstående att en man - tydligen
Rabenius med blacken - farit fram här och sagt dem,
att han på konungens egen befallning spikade igen
grinden, emedan en förnäm rymmare tänkte resa fram der
och skulle hindras. Kungen märkte sprattet, men höll
god min, äfven vid de andra grindarna, ty grindarna på
hela vägen hade på detta sätt hopspikats. Då kungen
körde upp till slottet i Stockholm, mottogs han
på trappan af den fryntligt leende vinnaren sjelf,
som genast af konungen inbjöds till måltiden, efter
hvilken alla längtade.
Sedan Rabenius sålunda väl kommit in vid hofvet,
vankades snart flere befordringar. Följande året
1690 blef han hofpredikant samt 1691 ordinarie
hofpredikant med säte i hofkonsistorium, i hvilken
egenskap han skulle »förrätta otte-sångspredikningarna
i slottskyrkan och tillika examinera k. m:ts och
enkedrottningens hoffolk». Honom tillvitades dock att
ha varit »or åto risk och hög» i sina predikningar,
hvarför »honom påmintes att ju mindre ju bättre
befatta sig med höga discourser och djupsinniga
saker i predikningarna, hållande sig tryggast vid
enfaldigheten uti textens förklaring och deraf
flytande lärdomar, på det han icke lätteligen kunde
annars komma att stappla.» En gång anmärkte man
äfven detta vid hofvet, och Rabenius beslöt att
begagna första tillfälle till att gifva anmärkarne
en lexa och höll till och med vad med en hofdam,
att han skulle svära ifrån predikstolen, så naturlig
skulle han göra sin predikan. Oviss om huru han
skulle utföra det sjelftagna uppdraget, vandrade
han en morgon omkring i slottet, då han fick höra
samma hofdam ined bittra skymford utfara mot sin
tjenarinna, beledsagande dem med svordomar. Rabenius
underlät ej att begagna sig häraf. Ryktet om vadet
hade spridt sig, och slottskyrkan var öfver-full
med folk. Man undrade högligen, huru prester! skulle
reda sig med vadet. Han besteg predikstolen, läste
några böner och började sitt föredrag: »Fan anamma
dig, din slyna! Så börja hofdamerna sin morgonbön,
men görom ej så, utan höjom våra hjertan till Gud»
- och nu predikade han strängeliga mot det syndiga
lefvernet och verldens ondska samt rörde djupt sina
åhörare. Han hade vunnit sitt vad, och den pikanta
hofdamen aktade sig nog för att svära vidare.
Otaliga äro de anekdoter af liknande natur, som från
Raberiii tid fortlefva i traditionen, ehuru en del af
dem likväl sedan blifvit tillskrifna Bellman. En af
dem är den om sättet, hvarpå han presenterade sin
hustru för drottningen. Den i predikan utpekade
hofdamen ville hämnas på presten och genomdref
hos drottningen Önskan om presentationen för att,
såsom hon trodde, få hela hofvet att skratta åt
den stackars morän från landet och sålunda äfven
medelbarligen såra den hatade presten. Rabenius tog,
då drottningen till honom framställde sin önskan,
en sorgsen min och klagade, att hans hustru var
så döf. Drottningen ville likväl icke uppgifva sin
afsigt. »Nå», tänkte Rabenius, »om I viljen skratta åt
min hustru, mina damer, så skolen I åtminstone inte
skratta åt henne ensam.» Han gick efter’sin hustru,
sade henne att drott-
ningen ville se henne, men att hon skulle skrika
hårdt, då hon tilltalade henne, ty hennes majestät
hade efter sista barta-särigen blifvit nästan
stendöf. Det äkta paret kom till drottningens
rum. »Välkommen, mor Rabenia! Det fägnar mig att lära
känna er!» skrek drottningen och tillade saktare,
vänd till Rabenius: »Talar jag tillräckligt högt?»
Presten nickade till tecken af bifall. »Hvad tycker
ni om Stockholm, mor Rabenia? Hur länge har ni varit
här?" återtog hon skrikande. Fru Rabenius, som nigit
djupt för att kyssa drottningens kjortelfåll, reste
sig nu upp, lutade sig intill drottningens öra och
skrek så hårdt hon förmådde: »Omkring en vecka, ers
majestät!» Drottningen höll, af fruktan att Örninnan
skulle spricka, begge händerna för öronen, men skrek
ändå sjelf nästan högre: »Kära, min gumma, inte är
jag döf!» - »Inte jag heller!» skrek fru Rabenius af
alla krafter. Drottningen insåg nu rätta förhållandet
och höjde ett finger hotande mot Rabenius.
Rabenius blef pastor vid lif drabantkår en och
följde i denna egenskap konung Carl XII på dess
första fälttåg, men erhöll redan 1701 fullmakt
på Hedemora pastorat. Såsom orsak härtill berättas
följande anekdot af den bekante prosten Jac. Boéthius:
Drabanterna voro tygellösa och vilda sällar, hvilka
vållade sin själasörjare många bekymmer. Rabenius
beslöt att, då tillfälle yppade sig, skrämma
dem för deras gudlöshet. När öfvergången öfver
Dtinafloden skulle ske, uppslogs hög-qvarteret på
ena sidan. Drabanterna skulle nödvändigt vara bredvid
konungen. Men om de ej ville kampera under tält, så
måste de flytta in i en byggnad, ’hvars nedre del var
väl inredd, men ej den öfra, emedan, sades det, den
onde ref ned om natten hvad som byggdes om dagen. Men
drabanterna voro ej ängsliga af sig, utan slogo sig
ned derinne, förande som vanligt ett öfverdådigt
lefverne. Då de slutligen insomnade, lejde Rabenius
några ryttare, hvilka stego upp om natten på taket och
kastade ned den ena lösa stocken efter den andra midt
för dörren. Af bullret vaknade några, hvilka väckte
sina andra sofvande kamrater. De ville springa ut
genom dörren, men kunde det icke för stockarnas skull,
utan måste hoppa ut genom fönstren. Somliga svuro
af ilska, andra läste de böner de kommo ihåg. Ingen
visste, huru det hängde ihop och drabanterna blefvo,
hvad Rabenius velat, saktmodigare för några dagar,
i synnerhet sedan konungen äfven moraliserat dem. Men
en dag fingo de likväl reda på, hvem som spelat dem
sprattet, och beslöto att hämnas. Då öfvergången öfver
floden skulle verkställas, kallade en lifdra-bant,
baron Sparre, till sig Rabenius för att lösa några
fromma skrupler samt uppehöll presten med religiösa
samtal, tills fiendens kanonkulor började slå ned
ibland dem. Rabenius blef härvid orolig, hvarför ock
Sparren lät honom gå. Han skyndade till sin häst,
som hölls af en ryttare, under det en annan af
drabanterna låtit skära af tygeln på ena sidan. När
han kom på hästen och ville skynda sig undan, började
hästen springa omkring. Förargad skrek Rabenius:
»Jag tror sjelfva bin rider hästen.» Drabanterna
svarade skrattande: »Ja, vi se det, herr magister.»
Slutligen förbarmade sig en öfver honom och lät föra
honom och hans häst ur kulregnet. Dagen efter klagade
Rabenius för konungen, sägande, att drabanterna ville
göra af med honom. Konungen tillät då, att han fick
lemna hären, och gaf honom Hedemora pastorat, det
han tillträdde år 1702. Den kalk Hedemora kyrka har,
skall vara en gåfva af honom.
West en säger i »Hof-Clereciets Historia», att
Rabenius var i sin församling både högaktad och
älskad; Biografiskt Lexikon deremot framställer
honom såsom hafvande legat i delo med sin församling
på grund af sina infall och gyckelupptåg, sin
egensinnighet, häftighet och sjelftagna myndighet. Han
afled den 7 September 1717. Gift 1676 med Christina
Buskagria, dotter till komministern Samuel Erici
i Stora Tuna, hade han med henne fyra söner och en
dotter, af hvilka de förre kallade sig Rabbe.
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
