Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En mottagning hos drottningen af Bhopal - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLIV. Nils Rabenius. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
plats under verandan eller, när tiden så medgaf,
på den höga terrassen, hvarifrån vi hade en utsigt,
som beherrskade staden och sjöarna, hvilka glänste i
ljuset af tusentals stjernor. Då fanns alltid någon
skicklig berättare, som föredrog en eller annan
nationell legend i framsjungna strofer. Eller ock
var det någon af sällskapet, som, med ackompagnement
af ett slags luta, sjöng ett och annat skaldestycke
från den store Moguls tider.
Mot midnatt drog sig drottningen tillbaka; våra
hästar väntade oss på borggården. Eskorterade af
några soldater redo vi i galopp genom stadens ensliga
gator. De lansbe-väpnade ryttarne, husen med sina
fantastiska skuggor, till och med våra guldglänsande
drägter - allt var som en dröm, hvilken förflyttat oss
till Paris midt i medeltiden. Komna till stadsporten,
väckte vi lifvakten, de tunga portarna öppnades och
vår lilla trupp styrde sin kosa öfver slätten till
vår bostad.»
Ett
Bildergalleri.
XLIV. Rabenius.
en lördagsmorgon hade konung Carl XI lem-nät
Kungsör för att aflägga ett besök hos sin mor,
enkedrottningen, som vistades på Strömsholm. Han
anlände utan vidare äfventyr till Munktorps kyrka,
i hvars närhet hans skarpa blick varsnade ett föremål,
som väckte hans hela uppmärksamhet.
»Hvad vill det der säga?» ropade han till den herre,
som red vid hans sida. "En karl i prestdrägt, som
går och kör i åK&Kji!»
Han spt^rade sin häst och red fram till en liten
vret, der verkligen éfcxjjrest gick vid sin plog,
klädd i en lappad kaftan och hållandfes.ett koncept,
hvarur han läste, i ena handen, under det hai^ med
den andra körde den med »blacken» förspända plogen7\
»Hör på, kära far, hveÄN^r ni?" ropade konungen,
hvars närvaro presten nu först tyciur^s märka.
Denne lade utan den ringaste fölMgenhet tömmen på
blackens rygg, nalkades, bugade sig djupt ömsade:
"Jag är kapellan här i Munktorps socken och heter
Éfegnius.»
»Kapellan? Och uti sådana omständigheter, atV-pi
nödgas förrätta sysslor, långt skilda från ert stånd?»
""> .
»Ers majestät, för mig fins ingen annan utväg till
nödtorftigt uppehälle, än att jag sjelf sköter rnin
åker; jag mäktar ej hålla mig legohjon, icke ens en
tjenstepiga. Sjelf är jag dräng, och min hustru piga.»
»Hvad läser ni på?»
»På den predikan jag i morgon skall hålla.»
»Läs upp ingångsspråket, betraktelsen och indelningen
af er predikan.»
Rabenius åtlydde befallningen.
»»Bra!»» inföll konungen. »Vi ha i dag lördag: ni
tillsäger kyrkoherden, att han predikar i ert ställe,
och ni infinner er i morgon på Strömsholm, för att der
för mig och mitt hof förrätta gudstjenst, då ni skall
hålla den predikan, ni nu öfverläser. Och så farväl!»
Rabenius bugade sig djupt, och kungen red bort,
men presten fortsatte lugnt med att plöja sin åker,
tills han var säker om att alla voro ur sigte, då
han skyndade in i sin stuga och berättade för hustrun
den framgång hans plan haft att göra sig bemärkt af
konungen, för att sålunda möjligen vinna befordran
och få hjelp i sin bekymmersamma ställning.
Ms Rabenius föddes den 27 Oktober 1648 på Råby
gård i Thorstuna socken, der fadren då var
komminister, härstammande från en betydande man,
Olof Björnsson Rabbe, som halshöggs vid Stockholms
blodbad 1520. Efter någon skolgång sattes den unge
Ms i handelsbod i Stockholm, men hade föga smak för
kryddkrämareyrket, hvarför han återtog studierna i
Yesterås. Student i Upsala 1671, blef han prestvigd
1673 och halp sin fader, tills han år 1676 blef
komminister i Munktorp, der han varit i tretton år,
då ofvannämda händelse inträffade, och således blifvit
en medelålders man.
Dagen derpå satte Rabenius sig tidigt upp på blacken
och skumpade åstad till Strömsholm för att predika
och måhända äfven göra sin lycka. Hans ankomst,
liknande Don Quixotes på sin Rosinante, väckte mycken
munterhet hos hoffolket, men Rabenius lät sig icke
bekomma, utan begaf sig till kyrkan, der han bestod
sina förnäma åhörare en rundelig
själaspis i öfver två timmar. Man gaf sig vid den
tiden till tåls med att höra långa predikningar. Efter
slutad predikan och erhållen undfägnad aflade Rabenius
på särskild kallelse besök hos konungen, som tackade
honom för hans predikan, men gjorde anmärkningar öfver
hans illa sittande kaftan, hvilken Rabenius sade sig
hafva lånt, emedan hans egen var för dålig. Carl XI
lät då taga mått af honom till en ny drägt, i hvilken
han befalldes att infinna sig på Kungsör nästa söndag
för att der predika, hvarjemte han, hvad bättre var,
äfven fick fullmakt att vara gårdspredikant derstädes.
Den nya, fina och glänsande drägten skickades till
Munktorp, der den vändes på alla sidor och beundrades,
då man till sin förskräckelse fann, att passande
strumpor saknades. Komministern hade blott ett par
redgarnsstrumpor, desamma i hvilka han för många år
sedan stått brudgum, och mor Rabenius hade stoppat dem
så många gånger, att de nu ej talte vid ytterligare
reparation. Men Rabenius bad sin hustru vara vid
godt mod, satte sig upp i sin bergskärra och körde
på lördagen med blacken till Kungsör, der pagerna
skrattade åt den magra kampen, men fingo det bitande
genmälet: »Inte är blacken så qvick som herrarna, men
sa har han också framlefvat sina slyngelår bara på ett
kapellansbol.» Följande morgon gjorde han sin toilett
och begaf sig derefter upp på predikstolen, der han
ined skärpa agade hoflefvernet i allmänhet. Kungen
hörde först mycket uppmärksamt på hans predikan,
men kunde slutligen icke få sina ögon ifrån hans
ben. Efter gudstjenstens slut sporde han presten,
hvad det var för slags strumpor han begagnade. »Jag
har inga», svarade denne. »Det följde inga strumpor
med den nya klädningen. Jag har derför bestrukit benen
med tjära.» Kungen skrattade, drottningen skrattade,
och då skrattade naturligtvis hela hofvet med. Kungen
lät gifva honom ett par nya strumpor, och drottningen
lofvade att sjelf sticka ett par sådana åt presten,
som också lär haft den äran att få se detta höga
löfte uppfyldt.
Rabenius blef naturligtvis inbjuden till taffeln,
hvilken då bestod af vanlig husmanskost. Den öppnades
af en dugtig salt oxbringa med senap, hvarpå följde
gädda med smör och pepparrot, sedan soppa eller
filbunke, hvilketdera man behagade. Stek fanns äfven
i dag, eftersom det var söndag, och litet klifs för
»fruntimbret», hvarmed middagen var slut. Intet vin
bestods, blott en stor silfverbägare med öl gick
omkring laget. Carl XI, som kunde vara en skämtsam
herre, när så föll sig, skalkades med Rabenius öfver
blacken, om hvilken presten. sagt, att han med den
skulle köra förbi hvilken som helst. »Jag befaller dig
vid min onåd att i morgon göra dig färdig att köra i
kapp med mig till Stockholm!» sade konungen. Rabenius
såg ett ögonblick brydd ut, men fattade sig snart och
svarade, att han vore beredd att antaga vadet, men
under det vilkor att han fick två timmars försprång
och att hans majestät ej efteråt vredgades. Kungen
lofvade, och hoffolket hviskade mycket om den tokige
presten.
Efter middagen utverkade sig Rabenius för blackens
skull afkortning i afståndet, så att kappkörningen
först skulle vidtaga för honom från Vesterås oeh
för konungen från Strömsholm. Rabenius fick således
begifva sig af måndagsmorgonen, ålagd att förete
borgmästarens intyg, att han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
