Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Millfords äfventyr. Originalberättelse för Svenska Familj-Journalen af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Sömnens sötma sänkes Öfver ögonlocken; Sjuke rajahn
njuter Nu af lugn och ro.
Då han somnat, kommer, Skön som Sommarqvällen Öfver
Österlandet, Hinda till hans bädd.
Tyst hon lyssnar, stilla Lutad mot sin luta, Uppå
furstens djupa Jemna andedrag.
Sätter se’n sig sakta På den gyllne dynan, Hvilande
mot hvita Armen rosenkind.
Under tiden gick den främmande läkaren, åtföljd af
den numidiske tjenaren, ut ur slottet och genom
de praktfulla trädgårdarna ned i staden, hvarest
han företrädesvis besökte de i bazaren sittande
droguehandlarne. Hos en af dessa dröjde han länge,
samt tillblandade der med största omsorg åtskilliga
essenser.
’Millford, så hette den främmande läkaren, återvände
derefter till rajahns palats. I detsamma han skulle
gå in på den gata, som svängde upp till palatset,
framstörtade en hindu med upplyftad kris, *) riktande
med densamma en förfärlig stöt mot läkarens bröst. Med
knapp nöd hann Millford afvärja den förfärliga
stöten. Hinduen höjde ögonblickligen armen till ett
nytt sting, men sjönk i detsamma med en rossling till
läkarens fötter. ÅH hade med en kraftig stöt sänkt
sin kris i uslingens bröst. Innan Millford kunde
hindra det, ryckte numidiern åter ut vapnet, afskar
dermed den dödes hufvud och insvepte det sorgfälligt
i hans schalgördel.
»ÅH, hvad gör du?" sade Millford i det slafven reste
sig med det gräsliga bytet under armen.
»ÅH skall svara rajah Mirza härpå, då han frågar
honom. ÅH försvarat ert lif, det vara rajahns
vilja. Han väntar», tillade slafven lakoniskt,
pekande med den ännu blodiga krisen åt palatset.
Millford gick vidare, och sedan slafven på den dödes
kläder aftorkat sitt vapen, skyndade han efter till
slottsporten, hvilken åter, på ett par ord af ÅH till
vakten, öppnades för de båda vandrarne. ÅH skulle
just draga undan förhänget till rummet, der den sjuke
hvilade, då han plötsligt lutade sig framåt, lade
fingret på sin mun och pekade inåt rummet. Millford
lyfte sakta på draperiet, och i det infallande
månljuset såg han den på divanen liggande rajahn och
framför honom en mörk gestalt. Det var en lång, mager
person-, på den gula hyn och det långlagda ansigtet
syntes genast att det var en hindu. Han var klädd i en
svart, veckad lifrock, som af en hvit kaschmirsschal
sammanhölls kring de knotiga höfterna. Lutad öfver
den sofvande, höll den mörke mannen i venstra handen
den tömda bägaren. I den högra glänste en af dessa
indiska dolkar, hvilkas klingor äro hårda som glas
och böjliga som en f j eder.
Läkaren ville störta fram, men hejdades af en annan
syn. Skyld af draperiet kring rajahns divan stod
en qvinna, som med dolken i handen tycktes bevaka
mannens rörelser. Det var Hinda, med kärlekens mod
beredd att värna sin älsklings lif.
Hinduen, hvilken ej var någon annan än den förut
om-nämde magern Zohak, tycktes ej ana att han hade
några andra åhörare än blommorna och den ljumma
nattvinden, ty han började först helt lågt, och sedan
högre, att tala för sig sjelf. »Dåre!» sade han, i
det han blickade forskande i den tömda bägaren; »du
har druckit mitt gift, innan du träffade den fördömde
engelsmannen, hvilken nu bör befinna sig i Monkirs
och Nakirs **) våld. En bägare till, och du skall
vandra på den tysta stig, der blommorna ej hafva doft
och suckarna ej hafva ljud. Då skall din broder, den
veke, bestiga tronen, och då skola vi se ... Äran
. . ha, ha, äran må bli hans, makten, rikedomen
blir min . . . Hvad är detta? . < . detta doft ur
pokalen? . . . Vid Eblis!***) det är ej detsamma»,
mumlade han i det han med en förfärlig uppsyn nalkades
divanen och höjde sin dolk.
Qvinnan bakom draperiet gjorde på samma sätt,
Millford hade under tiden upptagit en terzerol, och,
med handen stödd mot en pelare, sigtade han stadigt åt
lönnmördarens hufvud, hvarje ögonblick färdig att röra
vid trycket. ÅH hade försvunnit, men strax derefter
visade sig åter den s var te numidierns muskulösa
gestalt, nu helt nära intill magern. Han liknade en
tiger, färdig till språng.
»Nej!» mumlade hinduen och sänkte vapnet, »tyst och
ljudlöst skall du försvinna ... En bägare till, och
...» Han satte dolken i dess slida, upptog en flaska
samt hällde af dess innehåll i pokalen.
Innan magern hann aflägsna sig, vaknade rajahn, och då
ÅH i detsamma påfyllde nafta i den slocknande lampan,
flammade denna upp samt upplyste scenen, hvars trenne
öfriga personer i deras besynnerliga ställningar
tydligt uppfattades, såväl af rajahn, som af magern.
»Drick, min herrskare, drick!» sade magern och räckte
knäböjande pokalen till fursten, då Hinda och ÅH
på samma gång störtade fram .och ville tillegna sig
den farliga drycken. Millford skyndade äfven fram,
ropande till rajahn: »Mins hvad ni lofvat!»
»Stilla!» röt Mirza Nameh, med en styrka, hvilken
ingen af de närvarande hade tilltrott honom, och
fortsatte, vändande sig till magern, af hvilken han
tog bägaren, den han behöll i handen: »Denna dryck,
som du tillagat, är sammansatt af stärkande och
lifgifvande kryddor, har du sagt mig-, är det ej så?»
»Jo, herrskare», svarade magern med förvånad uppsyn.
»Nåväl! då skulle denne främling utan fara kunna
tömma den?» fortfor rajahn.
»O ja, herrskare, det skulle han säkerligen kunna.»
»Godt! då befaller jag dig att sjelf dricka ur
denna bägare, så att deri ej må finnas mera qvar,
än dropparna i Miruths källa.* f)
Ehuru van att beherrska sig, öfverraskades Zohak
ändock synbarligen af denna befallning. Börjande
urskulda sig, förebar han det hans läppar vore
ovärdiga att vidröra den bägare, hvarur hans furste
druckit, samt att dryckens helande kraft då skulle
försvinna.
Rajah Mirza Nameh vinkade Millford till sig, och
blixtsnabbt tillego ande sig den pistol denne ännu
qvarhållit, riktade han densamma mot magerns panna,
samt sade endast det enkla ordet:
»Drick!»
Magern tömde långsamt bägaren, bugade sig med
korslagda armar för rajahn samt tog några steg
baklänges, så att han blef stående midt i hvalfvet ut
till trädgården. Här uppreste han sig till sin fulla
längd, utsträckte armen mot den förvånade rajahri
och sade:
"I stj er nornas eldskrift Ditt öde står skrifvet;
Profeternas guldstift Der rista det lät. Och innan
jag lemnar Ditt parias-rike, Hör mig ! ty jag ämnar
Nu säga dig det. Åt blodtörstig tiger Dig, rajah ! jag
gifver. Dig, hund! jag inviger Att dela hans lott. Men
dunkel är skriften-. Förr’n rajahn har stigit ,
I kyliga griften, Ditt hufvud han fått."
*) Indisk dolk. - **) Monkir och Nakir, onda englar,
hvilka Delhi, finnes en källa, hvilken, fordom berömd,
nu är uttorkad.
de dödas kroppar. - ***) Djefvulen. - f) I Miruth,
nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
