Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om Psyche. Efter Lucius Apulejus, af -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
»Hvarför, o herrskarinna! stirrar du så länge
med beundran på dessa dyrbarheter? De äro ju alla
dina. Gå hellre in i ditt sofrum för att hvila ut och
begif dig derefter, om det behagar dig, i badet. Yi,
hvilkas röster du förnimmer, äro dina tjenarinnor;
utan att synas skola vi nitiskt gå dig till hända;
hvad som hör till din klädsel och en präktig måltid
skall bli ordentligt ombesörj dt.»
Psyche märker nu att en eller annan gudomlighet
antagit sig henne; hon följer den okroppslige
rådgifvarens vink och vederqvieker sig först med
en lätt slummer och sedan med ett bad; derpå tager
hon plats vid ett bord, som synes tillredt för
henne. Strax är det betäckt med de sötaste viner och
de utsöktaste rätter; ingen frambär dem, de tyckas
komma sväfvande genom luften. Ej heller kan hon se
någon af dem som betjena henne; hon synes blott hafva
röster till uppassare.
Sedan måltiden var slutad, trädde någon fram. och
sjöng, och en annan ackompagnerade sången på cittran,
men både sångaren och citterspelaren voro osynliga,
och sjelfva cittran syntes ej heller.
Derpå lät en mängd sjungande röster höra sig, så att
der var en hel chör tillstädes, ehuru hon icke var
i stånd att upptäcka någon menniska.
Då alla dessa förnöjelser voro förbi, begaf sig
Psyche på den inbrytande nattens maning ändtligen
till sin hvilobädd.
Midt i natten väcktes hon af ett lätt buller. Det
var hennes obekante gemål, som kom för att omfamna
sin brud. Före dageris inbrott skyndade han åter bort
från henne.
Knappt har han lemnat henne förrän rösterna också
infinna sig i brudgemaket för att bevisa den
nyförmäida alla de tjenster hon kan önska.
Sålunda fortfor det en lång tid. Det gick Psyche med
hennes nya lefuadsart såsom det alltid plägar gå:
i början var henne allt så främmande, så obehagligt;
snart vande hon sig dervid, och slutligen fann hon
nöje deri. Samtalen med hennes osynliga omgifning
tröstade henne i hennes ensamhet.
Under tiden förtärdes hennes föräldrar af sorg och
grämelse. Ryktet om oraklet och dess fullbordan
kom äfven till hennes äldre systrar. I den största
bedröfvelse lemnade dessa strax sina män och skyndade
i kapp för att trösta far och mor och af dem erhålla
närmare underrättelse om systern.
Samma natt talade Psyches gemål, som hon aldrig såg,
utan endast kände och hörde, sålunda till henne:
»Älskade Psyche, dyra hustru I Ett fiendtligt öde
hotar dig med en allvarsam fara; men akta noga på
mitt råd, så skall du lätt undgå den. Dina systrar
tro icke ryktet om din död. De skola snart vara här,
och på klippan söka dina spår. Om deras rop skulle
hinna till dina öron, så svara dem icke; se icke en
gång upp till dem. Du bereder eljest mig den största
smärta och dig sjelf den förfärligaste olycka.»
Psyche lofvade sin man att följa hans råd, men knappt
hade han tillika med natten lemnat henne förrän hon
utbrast i tårar och suckar.
»Nu», ropade hon, »nu först kan jag kallas riktigt
olycklig. Inspärrad i ett gyllene fängelse, afsöndrad
från allt menskligt sällskap, får jag icke en gång
trösta mina systrar, som gräma sig för min skull;
ack, jag får icke en gång se dem!»
Så förgick hela dagen. Hon hvarken åt eller
drack, njöt ingen vederqvickelse, begaf sig icke
i badet. Under fortfarande hejdlös gråt gick hon
slutligen till sängs. Snart infann sig hennes make hos
henne, denna gång till och med tidigare än vanligt;
men icke ens hans smekningar hämmade hennes tårar.
Med vänlighet gjorde han henne förebråelser och
sade: »Är det på detta sätt du uppfyller min bön,
min Psyche? Hvad skall jag, din make, kunna vänta
af dig? Hvad kan jag hoppas, när du sålunda, dag och
natt, och till och med i mina armar, icke upphör att
plåga dig sjelf? Handla då efter din egen vilja, gör
hvad ditt hjerta ingifver dig! Men du skall erfara
huru skadligt det är, och du kommer att ångra, ehuru
for sent, att du icke åtlydt mitt råd!»
Då började hon bedja och hotade med att hon skulle
dö, och aftrugade honom sålunda tillåtelsen att se
sina systrar,
trösta deras sorg och tala med dem. Ja, i sin ömma
svaghet ställde han det äfven i hennes fria skön
att skänka sina systrar så mycket guld och så många
juveler hon ville. Dock varnade han henne på samma
gång både ömt och allvarligt att hon icke skulle låta
förleda sig af deras förderfliga råd att söka utforska
hans gestalt, ty denna straifvärda nyfikenhet skulle
utan räddning störta henne från hennes lyckas höjd ned
i den sorgligaste afgrund, och för evigt undandraga
henne hans omfamningar.
Full af glädje tackade Psyche nu sin make och sade:
»Förr vill jag hundra gånger dö än ryckas ur dina
älskade armar! Ty jag älskar dig, hvem du också är,
lika högt som min egen själ; ja, jag ville icke byta
bort dig mot sjelfva Cupido. Men bevilja mig ännu en
enda bön: befäll din tjenare Zephyr att han för mina
systrar hit på samma sätt som han hitförde mig.»
Hon slingrade sina armar om hans hals, och kysste och
smekte honom så mycket, och öfverhopade honom med
så många örnma namn, att han slutligen gaf efter;
betvingad af kärlekens makt lofvade han att allt
skulle bli som hon ville, och försvann, ännu innan
dagen grydde, åter ur hennes armar.
III.
Men Psyches systrar hade redan gjort sig underrättade
om allt, och skyndsammast begifvit sig till klippan,
på hvilken man lemnat Psyche. Då de derstädes
icke träffade det minsta spår efter henne,
började de öfverljudt gråta och klagande slå sig
för bröstet. Klippor och berg gåfvo eko af deras
jemmer-rop. Ljudet af deras ängsliga röster trängde
ända ned i dalen. När Psyche förnam det, störtade
hon som en vansinnig ur slottet, och ropade:
»Systrar! hvarför sörjen I så utan orsak? Den, som
I begråten, är här. Upphören med er klagan; aftorken
edra tårar och kommen hit, att jag må få omfamna er!»
Derpå kallade hon på Zephyr och tillsade honom hvad
hennes gemål befallt. Utan dröjsmål åtlydde han
befallningen, och förde systrarna på sin milda anda
välbehållna och makligt ned i dalen.
Fulla af otålighet störtade de i hvarandras armar och
höllo hvarandra länge stumt omfamnade. Glädjetårar
strömmade öfver deras kinder. Ändtligen sade Psyche:
»Kommen nu också med mig in i min boning; förglömmen
den öfverståndna sorgen och våren ännu en gång glada
tillsammans med er Psyche!»
Derpå förde hon sina systrar in i palatset.
Hon visar dem de ofantliga rikedomar som finnas
hopade i hennes gyllene boning och låter dem höra
de uppvaktandes stämmor; sedan för hon dem till ett
uppfriskande bad, och derpå låter hon dem sätta sig
till bords, der hon undfägnar dem med en gudamåltid.
Det intryck af förvåning, som all denna bländande
prakt och alla dessa herrligheter gjort på Psyches
systrar, förlorar sig emellertid så småningom, och den
leda afunden träder i dess ställe. Nu börja de med
stor förslagenhet och nyfikenhet fråga efter egaren
till alla dessa underverk, och vilja veta hvem och
hvad hennes gemål är.
Dock, huru listigt och försåtligt de framställde sina
frågor, blef Psyche sin gemåls befallning trogen;
hon lät icke af-locka sig sitt hjertas hemlighet,
utan uppdiktade på stående fot, att hennes make vore
en välbildad yngling, hvars blomstrande kinder nyss
blifvit beklädda med ett fint dun, och att han för
det mesta var sysselsatt med jagt i skogarna och
på bergen.
Och för att hon icke skall förråda sig genom vidare
tal, begåfvar hon dem efter detta svar med några
dyrbara guldsmycken och juveler, kallar så på Zephyr
och öfverlemnar dem åt honom, för att han skall bära
dem tillbaka till toppen af klippan.
Detta skedde i ögonblicket.
På återvägen till sina föräldrar röjde de ömma
systrarna i sina samtal blott alltför mycket huru
afimdens svarta gif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
