- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
188

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om Psyche. Efter Lucius Apulejus, af -g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

188

rasade i deras hjertan. De beslöto att bereda sin
systers förderf; till en början kommo de öfverens om
att icke för någon menniska visa de skänker som de
af henne erhållit, och att icke för någon omtala att
hon blifvit räddad. Sedan de med hycklade utbrott af
sorg och förtviflan förnyat sina föräldrars smärta,
skyndade de till sina hem, der de fulla af raseri
började rufva på afskyvärda, ja till och med mordiska
anslag mot sin arma, oskyldiga syster.

Med kunskap om den fara, som ödet beredde dem,
upprepade Psyches gemål under sina nattliga samtal
med henne tid efter annan sina ömma varningar. Han
ber henne att bevara hans hemlighet för hans, för
sin egen, för det barns skull, som hon bär under sitt
hjerta och hvars odödlighet det gäller. Psyche lofvade
att vara på sin vakt, men besvor honom under tårar
att icke neka henne den trösten att se sina systrar,
då lyckan att skåda honom, den högt älskade, vore
henne förmenad.

Psyches make gaf för andra gången efter för hennes
söta ord och ömma smekningar.

Under tiden hade hennes giftandande furier till
systrar redan inskeppat sig och styrde för fulla
segel mot hemlandets kust. Så snart de stigit i land,
skyndade de, utan att besöka sina föräldrar, rakt
ifrån fartyget till den bekanta klippan och störtade
sig i sin häftighet och fulla af dumdristigt raseri,
utan att vänta på vinden, som skulle bära dem, ned
i djupet. Men Zephyr, som icke glömt den befallning
han erhållit af sin herrskare, uppfångade dem, ehuru
mycket mot sin vilja, och förde dem på en böljande
fläkt till jorden.

Derpå skyndade de med snabba steg till palatset,
omfamnade sitt byte, kallade henne sin älskade syster,
och dolde sina hjertans onda afsigter under vänliga
miner och smickrande ord.

Genom sådan låtsad ömhet vinna de snart den stackars
Psyches hjerta. Hon undfägnar dem åter på det
präktigaste, och låter derpå sitt osynliga hofkapell
utföra de skönaste musikstycken för dem. Dock
förblefvo de båda gästerna fullkomligt kalla härvid-,
den himmelska harmonien förmådde icke mildra deras
ondska. De skredo till utförande af sin plan.

Liksom tillfälligtvis förde de samtalet på Psyches
gemål, och frågade henne hvem han då egentligen var
och från hvilka föräldrar han härstammade.

Psyche hade olyckligtvis i sitt hjertas enfald glömt
hvad hon första gången svarat, och hon tog således
sin tillflykt till en ny dikt. »Hennes man», sade
hon, »vore från den närmaste provinsen, dref en stor
handel, var mycket rik och i sina bästa år, ehuru
man här och der kunde upptäcka ett grått hårstrå på
hans hufvud.»

Derpå afbröt hon strax samtalet, öfverhopade systrarna
åter med dyrbara skänker, och skickade dem åter
tillbaka på deras luftfartyg.

Af Psyches stridiga uppgifter om sin man drogo
systrarna den slutsatsen att hon antingen bedragit dem
eller att hon sjelf icke visste huru hennes man såg
ut; i senare fallet vore det afgjordt att hon äktat en
gud, och fortfarandet af en sådan förbindelse kunde
de för sin död icke tåla. Följande dagen begåfvo de
sig således ånyo till Psyche och tilltalade henne
under låtsad bedröfvelse på följande sätt:

»Du är lycklig, Psyche, som lefver så har i ljuf
okunnighet om den stora olycka som hotar dig och icke
drömmer om den öfverhängande faran, medan vi icke
kunna sofva om nätterna af bekymmer för dig och af
ångest för ditt olyckliga öde. Men som vi verkligen
hysa deltagande för dig, kunna vi icke längre för dig
dölja hvad vi med visshet erfarit. En ofantlig orm,
som framkrälar i många ringlar, dryper af blod och
etter och har ett ofantligt uppspärradt gap, skall
hemligt tillbringa nätterna hos dig. Påminner du dig
icke mer det pythiska oraklet, hvilket förkunnade dig
att du skulle blifva förmäld med det förskräckligaste
vidunder ? Bönder och jägare i trakten och andra som
bo häromkring hafva sett honom om aftnarna återvända
från rof och bada sig här i strömmen. Alla säga, att
det icke kommer at£ dröja länge förrän han uppslukar
dig som en riktig läckerbit. Frågan är nu om du

vill följa dina, för ditt lif bekymrade systrars
råd och undfly döden för att lefva hos oss fjerran
från hvarje fara, eller hellre vill låta begrafva
dig i detta glupska vidunders inelfvor. Om du skulle
finna mera behag i detta ensliga ställe, der du intet
annat sällskap har än röster, och i denna förfärliga
och afskyvärda kärlek i famnen på ett vederstyggligt
odjur, välan, så hafva vi åtminstone gjort hvad som
åligger ömma systrar.»

IY.

Den stackars Psyche, som var temligen lättrogen, greps
af ångest vid dessa olyckliga ord. Hon blef alldeles
förvirrad och glömde sin mans varning och det löfte
hon gifvit honom. Hon störtade sig blindt i olyckans
djup. Darrande i alla leder, blek som ett lik, nästan
andlös, framstammade hon dessa ord till svar:

»O, mina dyra systrar! I gifven mig alltid nya bevis
på er kärlek; och de, som hafva sagt er detta,
hafva väl ej heller sagt er någon osanning. Jag
har aldrig sett min mans ansigte, jag vet icke
hvem han är. Endast om natten hör jag hans röst och
samtalar med honom, ty han skyr ljuset, och derför
måste jag dela er mening att han är ett afskyvärdt
vidunder. Hvarför skulle han eljest förutspå mig
den största olycka, om jag gåfve efter för min
nyfikenhet? Men sen till, om I kunnen hitta på
ett medel för att rycka mig ur denna öfverhängande
fara. O, veten I något, så stan mig bi, mina systrar!»

Så förderfvade ett ögonblicks öfverilning på en gång
allt hvad en lång försigtighet gjort godt.

De gudlösa systrarna funno sålunda sin olyckliga
systers hjerta öppet; de framrusade ur sitt bakhåll,
genomträngde de öppna portarna och störtade med
förräderiets dragna svärd in på den arma, lättrogna
qvinnans tankar.

»Eftersom vi äro blodsförvandter», sade den ena,
»vilja vi gerna för att rädda dig tillsluta ögonen
för hvarje fara. Vi hafva länge öfvervägt på hvad
sätt detta må kunna ske, och vi skola visa dig vägen
till din frälsning. På den sidan der du ligger skall
du dölja en knif, sona är så skarp, att den tränger
igenom äfven vid den lättaste beröring, och så skall
du under ett eller annat täckelse hålla en liten
klart brinnande lampa i beredskap. När nu ormen efter
sin vana kommer inkrypande i ditt sofrum och ligger
vid din sida i djupaste sömn, skall du skynda dig ur
sängen och smyga dig med bara fötter och försigtiga
steg till din lampa, framdraga den under täckelset
som döljer den och begagna den vid utförandet af
din herrliga bedrift. Var försigtig och förhasta
dig icke; håll din tveeggade klinga högt i din högra
hand och skilj dristigt det förderfliga vidundrets
hufvud från halsen med ett väldigt snitt. Du skall
ej heller sakna vårt bistånd. Så snart du betryggat
ditt lif genom hans död, skola vi vara hos dig. Alla
dessa herrligheter skola vi då föra bort, och derpå
så skyndsamt som möjligt förena dig med en man af
mensklig natur som du sjelf.»

Med sådana ord uppeldade de den unga qvinnans sinne,
som redan på förhand var upprördt, och begåfvo sig
derpå oförtöfvadt bort. Efter att hafva gifvit ett så
olyckligt råd fruktade de för att stanna i närheten,
der olyckan kunde drabba äfven dem, och då de på
vindens fläkt åter sväfvat upp till toppen af klippan,
bestego de strax sitt fartyg och seglade bort.

Öfverlemnad åt sig sjelf, eller rättare åt alla
afgrundens furier, blir Psyche liksom kringkastad
på ett haf af sorger. Änskönt hon fast föresatt sig
att följa sina systrars råd, är dock hennes mod och
fasthet borta nu då hon skall utföra gerningen. Hon är
ett rof för stridiga känslor, otålighet och fruktan,
mod och ångest, tvifvel och harm, och, hvad som är
det värsta, i samma föremål afskyr hon vidundret och
älskar mannen.

Ändtligen kommer aftonen, och hon gör i största hast
sina förberedelser till det afskyvärda dådet. Det
blir mörkt, hennes make kommer, och efter de första
ömma omfamningarna sjunker han i en djup sömn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:13:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free