Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledamöterna af det lilla gille, som kallade sig »gökarne»,
dels med anledning af det lystringsljud, liknande
gökens »kuku», med hvilket de helsade hvarandra, och
dels för att på något sätt beteckna och särskilja sitt
lilla samfund, bestående endast af ett tjog medlemmar,
från öfriga kotterier i staden.
Edvin Hakonsson hade ofta varit på förslag att
med jubel inväljas i gökarnas gille, grundadt och
reglementeradt af hans egen herr far, men då man
kände gubben Fyrstens fortfarande ovilja för den unge
mannen, undvek man att genom ett sådant inväljande
jaga en så vigtig person som stadens borgmästare
på dörren.
Det lilla sällskapet förevisade vid hvarje sammankomst
först de sista fynden, hvilka en och hvar hade
gjort för sina samlingar; sedermera satte man sig
till doms öfver borgmästarens och tullförvaltarens
anekdotskärmytslingar, hvarefter man längre fram på
qvällen ett par timmar drog en liten spader.
I anekdotkampen var den lag stipulerad, att ingen fick
berätta en redan känd eller förut omtalad historiett
vid vite af en toddy åt den eller de anmärkare,
som bevisade anekdotens gamla anor.
Tullförvaltaren med sitt klena minne bötfälldes
naturligtvis ganska ofta, då borgmästaren deremot
med sådan ifver spårade efter så kallade »färska»
anekdoter, att han nästan alltid gendref sin
anmärkares anfall, för hvilket denne då i sin ordning
pliktade med samma toddy, som han annars skulle
ha förvärfvat.
Polle Hakonsson hade såsom berättare icke så liten
själsfrändskap med en viss afliden gammal major i
Upsala, hvilken, också han, förlorade minnet just då
det som bäst behöfdes eller vid sjelfva den så kallade
»klämmen» i anekdoten. Men vår tullförvaltare var till
den grad jovialisk, att man af hans egen munterhet,
under det han oredigt berättade en historia, hade lika
stor förnöjelse som om man hört alla de qvickheter,
hvilka endast dunkelt hägrade för Polle Hakonssons
fladdrande fantasi.
»Här är Aftonbladet från Stockholm, goa
tullförvaltarn», pustade Ville, som andfådd störtade
in i rummet. »I qväll har jag då fått bladet förr än
någon annan lefvande käft på postkontoret, och nu kan
herr tullförvaltarn få riktigt ’färska’ anekdoter;
om der finnes några.»
Ville var naturligtvis förtrogen med »gökarnes»
täflingsstrider och samlade sjelf i smyg anekdoter
åt tullförvaltaren, till ett honorarium af tio öre
för hvarje fynd. Det föll honom aldrig in att bjuda
sina varor åt den hushållsaktige borgmästaren.
»Hit med tidningen, Ville! Nu ska man skynda sig! Hit
med min arracksgök, så blir mitt minne klarare!»
Och tullförvaltaren for med giriga blickar öfver det
stora bladet. »Det var mig en lång ’ledare’. Den
får jag sätta i mej på morgonqvisten. Ha vi inga
anekdoter? – Nej, för katten! Håhå, låt gå! Jo, för
raggen! Här ha vi ju en liten en på hundsvotten i
följetongen, under rubriken: ’Kort, men inte godt.’"
Tullförvaltaren läste med strålande blickar och
brådskande fart: »En skolgosse, som skulle skrifva
ett kria, innehållande utmärkande kännetecken för
hästen, lemnade sin lärare följande opus: ’Hästen är
ett fyrfotadjur, med ett ben i hvardera hörnet.’»
»Hi, hi, hi, ha ha! Tja-a! Det der var inte så
rasande!» fnittrade Polle Hakonsson. »Det der om
hästen stöter på ’Polle’, det skall jag nog lätt
komma i håg. Det der ska Mamertus få i sig, ty ännu
har han inte hunnit snoka upp den nyheten. Hur var
det nu? ’En skolgosse som skulle skrifva ett kria.’»
Men den arme tullförvaltaren hann inte längre i sin
minnesöfning, förrän ett ljudeligt »kuku!» tonade
från tamburen, på samma gång som tornklockan instämde
med sex slag.
»Der ha vi första göken!» utropade Polle
häpen. »Punktliga ä’ de allihopa som ett
jernvägsur! Kuku! Kuku! Håhå, låt gå!»
Men tullförvaltaren hade knappast besvarat
signalen, förrän det ena gökropet efter det
andra derutifrån tvingade honom till nya
ekoläten. Efter några sekunder hade samtlige
gökarne glammande och skrattande inträdt i rummet.
Polle Hakonsson skyndade sig att hopvika tidningen
och stoppa den i sin vida bröstficka.
»Tjenare, broder Mamertus! Rolig qväll, bror
Vassbuk! Bon soir, herr Sabelstjerna! Go’ afton,
van Hippel! Punktliga gökar alla zusammans. Jag har
nyss fått mej en liten förberedare. Ruskig Maj,
och ändå så nära slutet. Nå, fader borgmästare,
har du några färska anekdoter i dag, jag har en
alldeles tjärnfärsk, det får du verkligen ursäkta
mig! Tja-tja!»
Tullförvaltaren kastade en blick full af
öfverlägsenhet på sin ungdomsvän och motståndare,
som, lång, blek och mager, gned sina frusna händer
både utan och innan mot hvarandra och mot den varma
kakelugnen.
»I qväll lemnar jag dig segerpalmen obestridd. Jag har
ingenting i fataburen. Deremot har jag på auktionen i
går vid Örnbonäs bland de grefliga skräpsamlingarne
ropat in en fickbål åt dig, kära Polle. Vill du
inte ha den för två riksdaler, så auktionerar jag
bort den här bland oss gökar.»
Borgmästarn tog, medan han talade, fram någonting
liknande en hopslagen gammal solfjäder ur
fickan. Polles, dryckeskärilssamlarens, ögon
öfvergingo från undran till högsta häpnad, medan hans
läppar mekaniskt upprepade ordet: »Fickbål, Fickbål!»
»Ser du sådan sinnrik mekanik!» fortsatte Mamertus
undervisande. »Med två, tre knyckar har man här en
lätt och böjlig bål, hamrad tunn som ett papper af
någon för mig ännu okänd metall; och sedan sammanfogad
medelst vattentäta sidostycken af något lika okändt
tyg eller skinn. Beqvämt och bra! Säkert påhittadt
af någon rik och fiffig dryckesbroder, som föredragit
bålen framför buteljen, och som kanske slagit sönder
för många dryckeskärl, för att inte slutligen kosta
på sig ett, som höll i längden. Är metallen silfver,
får du betala mig klenoden efter dess rätta värde,
annars har du den för inköpspriset, två riksdaler. Kom
inte sedan och säg att jag skinnar mina gamla vänner.»
Man afsynade från alla kanter den sinnrika
resebålen. Polle Hakonsson strålade af förtjusning.
»Om jag inte skämdes, skulle jag ge dig en hel
femma för rariteten, broder Mamertus!» stoltserade
tullförvaltaren.
»Skäms du gerna och ge under tiden som du tycker!»
svarade Mamertus ödmjukt. »En borgmästare har många
fattiga, som behöfva öfverskottet, och du är en rik
knös, bror Polle.»
Gubben Fyrsten mottog öfverskottet för sina fattiga,
utan ringaste förlägenhet. Men till hans heder få vi
medgifva, att så stor hushållare han än var, kunde han
visa sig relativt ganska liberal mot de behöfvande,
dock efter sitt eget system. Dessa behöfvande måste
nemligen genom arbete, hvilket han oftast visste
förskaffa dem, förtjena hvarenda skilling af de så
kallade gåfvorna. Endast den sjuke och icke arbetsföre
förunnades en skänk utan annan gengäld än den möjligen
framtida.
Nu förevisades för gökarne hvarjehanda nya småsaker,
med hvilka enhvar riktat sin samling; men ingenting
beundrades så enhälligt som den märkvärdiga
resebålen. Slutligen utbrast borgmästaren med ett
illparigt leende: »Nåå, broder Polle! Den tjärnfärska
anekdoten!»
Tullförvaltaren harklade, smuttade på sin
»arracksgök», tittade först i taket, sedan på golfvet,
så på högra väggen och sist på den venstra, men med
så stirrande blickar, att han synbarligen tycktes med
minnets öga försöka läsa hela den lilla historietten,
aftryckt på den brokiga tapeten.
»Nåå, Polle!» anmanade Mamertus.
»Polle, Polle! Så var det! Hästen! Polle! Ptro! Nu
har jag det! Håhå, låt gå!»
Gubben trummade med de knubbiga fingrarna mot bordet
och började sin sedvanliga skrattintroduktion. »Rolig
historia! Hi, hi, hi! Tja, tja! Torrolig! Passar
för dig, Mamertus, sedan jag tagit det saftroliga ur
den. Hi, hi, hi! Det får du ursäkta mej!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
