Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den sista hjorten på Gotland. Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I>en
ly orten på O-otland.
fotlands fauna är icke rik, och har troligen
heller
aldrig varit det, om ock ett och annat djurslag, som
nu saknas, bevisligen funnits på ön för längre eller
kortare tid tillbaka. De under senare tider på det
mest hänsynslösa sätt sköflade skogarna erbjuda nu
ej längre skydd och passande lokaler för det större
vildbrådet, hvaraf här saknas björn, lo, varg och
mård, elg, hjort och rådjur samt af skogshöns,
tjäder och hjerpe. Af matnyttigt vildt finnes väl
ännu hare, orre, rapphöns, morkulla och beckasin,
men man kan med temlig visshet antaga, att i en ej
aflägsen framtid åtminstone orren och morkullan skola
blifva traditionens tillhörighet - såvida icke i tid
ett kraftigt skydd lemnas dem af lagstiftaren.
Gotlands enda fyrfotade rofdjur är nu räfven, hvilken
ännu förekommer ganska allmänt. Ehuru skyddad af en
och annan jordbrukare för den nytta han gör genom
sina utrotningskrig mot jordsorkar och andra för
åkern skadliga smådjur, förföljes han dock så ifrigt
af andra, att det icke är osannolikt att äfven han en
vacker dag ej längre kan räknas till Gotlands fauna.
För temligen lång tid tillbaka, medan ännu
öns parklika furuskogar och vidsträckta lundar
erbjödo skydd och ymnig föda, fanns här den ståtliga
hjorten, hvilken troligen blifvit hitplanterad, ehuru
förf. derom saknar full visshet. Säkert är emellertid,
att detta vackra högdjur, gynnadt af ett mildt klimat,
här trifdes väl, särdeles i mellersta delen af ön,
hvilken till följd af sin naturbeskaffenhet erbjöd
de mest lockande lokaler *).
Men med hjortens allmännare utbredande på ön kom ock
förföljelsen. Det gick med honom som, på sin tid,
med elgen på fastlandet: han betraktades mera som ett
skadedjur än ett beaktansvärdt kapital, af hvilket öns
befolkning hade att draga en billig och med kapitalets
bestånd förenlig ränta.
Utrotningskriget började således, med vederbörandes
goda ja och minne - okunnigheten hos dessa om
särskildt den nationalekonomiska betydelsen af vår
djurverld var då ännu mer än tillbörligt stor - och
det dröjde ej heller länge förr än de tydligaste
verkningar af dessa villfarelsens härnadståg mot
hjorten visade sig.
Det vackra djuret blef allt mera sällsynt. Snart hade
man kommit derhän, att ett hjortspår ej längre syntes
på ön.
Den ifrigaste och på samma gång skickligaste jägaren
på sista tiden af hjortens tillvaro på ön var Båthel,
en ung och oförvägen gute, som bodde i Rute socken,
ej långt från det af natursköna kullar omkransade
Fardume träsk. Åtföljd af sin trogna och i jagtens
idrotter väl förfarna »Kula» hade han under årens
lopp anställt stor förödelse bland hjortarna, men
nu var det slut med den glädjen - den sista hjorten
trodde han sig redan hafva dödat.
Dock, »den sista hjorten» farms ännu qvar.
Båthel skulle i dagarne gifta sig med en ung och
~fager tärna från grannsocknen. Det hade »lyst ut»,
och han ströf-vade nu ifrigare än någonsin omkring i
skogen för att skaffa läckerheter för bröllopsbordet.
Medan han så en dag vandrade skogen fram, varseblef
han i närheten af en myr temligen färska spår efter
en stor hjort, tydligen en hane. Hans öfverraskning
blef stor - han trodde sig ju hafva för längesedan
bragt »den siste» om lifvet!
Men om Båthels öfverraskning vid upptäckten af
hjortspåret var stor, så blef hans glädje öfver
densamma ännu större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
