Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista hjorten på Gotland. Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I>en
ly orten på O-otland.
fotlands fauna är icke rik, och har troligen
heller
aldrig varit det, om ock ett och annat djurslag, som
nu saknas, bevisligen funnits på ön för längre eller
kortare tid tillbaka. De under senare tider på det
mest hänsynslösa sätt sköflade skogarna erbjuda nu
ej längre skydd och passande lokaler för det större
vildbrådet, hvaraf här saknas björn, lo, varg och
mård, elg, hjort och rådjur samt af skogshöns,
tjäder och hjerpe. Af matnyttigt vildt finnes väl
ännu hare, orre, rapphöns, morkulla och beckasin,
men man kan med temlig visshet antaga, att i en ej
aflägsen framtid åtminstone orren och morkullan skola
blifva traditionens tillhörighet - såvida icke i tid
ett kraftigt skydd lemnas dem af lagstiftaren.
Gotlands enda fyrfotade rofdjur är nu räfven, hvilken
ännu förekommer ganska allmänt. Ehuru skyddad af en
och annan jordbrukare för den nytta han gör genom
sina utrotningskrig mot jordsorkar och andra för
åkern skadliga smådjur, förföljes han dock så ifrigt
af andra, att det icke är osannolikt att äfven han en
vacker dag ej längre kan räknas till Gotlands fauna.
För temligen lång tid tillbaka, medan ännu
öns parklika furuskogar och vidsträckta lundar
erbjödo skydd och ymnig föda, fanns här den ståtliga
hjorten, hvilken troligen blifvit hitplanterad, ehuru
förf. derom saknar full visshet. Säkert är emellertid,
att detta vackra högdjur, gynnadt af ett mildt klimat,
här trifdes väl, särdeles i mellersta delen af ön,
hvilken till följd af sin naturbeskaffenhet erbjöd
de mest lockande lokaler *).
Men med hjortens allmännare utbredande på ön kom ock
förföljelsen. Det gick med honom som, på sin tid,
med elgen på fastlandet: han betraktades mera som ett
skadedjur än ett beaktansvärdt kapital, af hvilket öns
befolkning hade att draga en billig och med kapitalets
bestånd förenlig ränta.
Utrotningskriget började således, med vederbörandes
goda ja och minne - okunnigheten hos dessa om
särskildt den nationalekonomiska betydelsen af vår
djurverld var då ännu mer än tillbörligt stor - och
det dröjde ej heller länge förr än de tydligaste
verkningar af dessa villfarelsens härnadståg mot
hjorten visade sig.
Det vackra djuret blef allt mera sällsynt. Snart hade
man kommit derhän, att ett hjortspår ej längre syntes
på ön.
Den ifrigaste och på samma gång skickligaste jägaren
på sista tiden af hjortens tillvaro på ön var Båthel,
en ung och oförvägen gute, som bodde i Rute socken,
ej långt från det af natursköna kullar omkransade
Fardume träsk. Åtföljd af sin trogna och i jagtens
idrotter väl förfarna »Kula» hade han under årens
lopp anställt stor förödelse bland hjortarna, men
nu var det slut med den glädjen - den sista hjorten
trodde han sig redan hafva dödat.
Dock, »den sista hjorten» farms ännu qvar.
Båthel skulle i dagarne gifta sig med en ung och
~fager tärna från grannsocknen. Det hade »lyst ut»,
och han ströf-vade nu ifrigare än någonsin omkring i
skogen för att skaffa läckerheter för bröllopsbordet.
Medan han så en dag vandrade skogen fram, varseblef
han i närheten af en myr temligen färska spår efter
en stor hjort, tydligen en hane. Hans öfverraskning
blef stor - han trodde sig ju hafva för längesedan
bragt »den siste» om lifvet!
Men om Båthels öfverraskning vid upptäckten af
hjortspåret var stor, så blef hans glädje öfver
densamma ännu större.
*) Af Gotlands fordom så .herrliga och vidtberömda
löfskogar iiimes nu blott en ringa återstod;
de hafva så småningom fallit för odlingen och
vinstbegäret. Ännu för omkring 40 år sedan funnos på
ön vidpass 25,000 ståtliga ekar, tillhöriga kronan,
men så utkom ett riksdagsbeslut, som medgaf att
dessa träd skulle få till markens egare försäljas,
hvilket ock skedde till ett pris af oftast några få
öre stycket. Affären var för allmogen god: ekarne
nedhöggos och försagades, lemnande en rik vinst -
för stunden.
**) Gotlänningen kallar sina insjöar träsk.
Af sådana, alla obetydliga, finnas på ön 62.
»Således ännu en qvar», jublade han med feberaktig
ifver, »och dertill en ined krona! Den vill jag se,
som nu för tiden kan bjuda sina gäster en läckrare
stek än kronhjortens; sjelfva presten skall komma
att äta sig förderfvad, menar jag.»
Han lockade ifrigt på sin gamla tik och visade henne
spåret. Men detta var ej så färskt, som han förmodat,
och »Kula» egnade blott en flygtig uppmärksamhet
åt detsamma.
Men den unge jägaren lät icke derför hoppet om en
god jagt falla. Med en indians noggrannhet följde
han spåret, som tycktes leda ned mot träsket **).
Efter ihärdig spaning hade han hunnit fram till den
plats, der hjorten föregående natt hvilat. Nu började
också »Kula» visa sig på det högsta intresserad. Hon
vädrade ifrigt och fnyste af ifver, och var snart
försvunnen ur Båthels åsyn.
Denne eftersåg ännu en gång låset på sin gamla
profvade lodbössa och lade för säkerhets skull på
nytt fängkrut. Han var icke väl i ordning härmed,
förr än »Kula» på långt afstånd, men i riktning mot
träsket, lät höra det grofva skall, som för jägaren
är ett så säkert tecken att hans hund uppspårat ett
större vildbråd.
Öfver stock och sten ilade han nu framåt. Allt
starkare, allt vildare hördes »Kulas» skall. Träskets
högblå vatten glittrade i aftonsolen då han ändtligen
helt nära stranden varseblef hjorten, som gjorde
ursinnigt motstånd vid hundens allt djerfvare anlopp.
Båthel var nu inom godt skotthåll. Han lade lodbössan
åt ögat och lät skottet gå.
Hjorten vacklade ett ögonblick, och stupade derefter
på framfött erna.
Båthel sprang i vild segerglädje fram till det fallna
djuret. Han lade bössan ifrån sig och stod just i
begrepp att stöta jagtknifven i offrets bröst, då
hjorten plötsligt reste sig och ursinnigt rusade på
sin motståndare, liksom hade han anat att han i denne
funnit den verksammaste utrotaren af sitt slägte.
En uppretad b j orthane är under vissa omständigheter
icke att leka med. Båthel visste af erfarenhet detta,
och sprang derför det skyndsammaste han förmådde till
en gammal båtstad vid stranden, dit ett par murkna
plankor, lagda från kalkhällen till stöttorna, ledde.
Men språnget var för häftigt, plankan gled undan och
Båthel sjönk ned bland säf och gyttja.
Vidt kring stranden ljöd hans ångestrop, men ingen
hörde honom, utom måsarne, som under starka skri
lyfte sig från "strandstenarne, och ett par korpar,
som med rofgiriga blickar betraktade det fasansfulla
skådespelet.
Inom ett ögonblick var den sårade hjorten efter. Äfven
han föll ned i dyn, och hvilade nu i dödskrampen med
hela sin tyngd öfver den olycklige jägaren.
»Kula», som ännu aldrig hade sett sin husbonde
fly för skogens djur, stod en stund villrådig
vid strandbädden. Derpå ilade hon under ängsligt
gnällande fram till olycks» stället, sorgset slickande
husbondens ännu öfver vattnet synliga hand.
Men der hemma satt Båthels fästmö med rodnande kinder
och leende mun, sysslande med bröllopsdrägten. Ack,
den glittrande skruden skulle snart antaga sorgens
dystra färg!
Och så slutar berättelsen om »den sista
hjorten på Gotland» - man kunde äfven säga
historien om Gotlands sista hjortjägare.
Grib-ben Noaoii.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
