Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En historisk gåta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
för att rasta, och ännu i början af detta århundrade
kunde barn och barnbarn till de dåvarande invånarne
i trakten berätta om den hemlighetsfulla, tätt
tillslutna bärstolen, som en afton visade sig
vid fackelsken och nästa afton åter färdades
vidare. Den omsorg, hvarmed Saint-Mars iakttog att
under måltiderna placera sin följeslagare långt från
fönstret och med ryggen vänd åt detsamma; de pistoler,
som den vaksamme fångvaktaren aldrig lade ifrån sig;
de försigtighetsmått, som träffades för natten -
Saint-Mars lät ställa sin säng omedelbart bredvid
den hemlighetsfulle främlingens - kortligen, alla
de stränga åtgärder, hvilka invånarne i Plateau
funno tillfälle att iakttaga, hade på dem gjort
ett outplånligt intryck, som fortplantade sig genom
berättelser från slägte till slägte.
Då den bevakade framkom till Bastiljen mottogs han af
konungens löjtnant, Dujonca, till hvilken Saint-Mars
några få dagar förut hade skickat skriftlig befallning
att låta istånd-sätta det tredje i ordningen åt södra
sidan belägna rummet i tornet la Bertaudiére; fången
blef också ofördröjligen förd dit.
Fem år senare, tisdagen den 20 November 1703, klockan
fyra på eftermiddagen, sänkte sig åter vindbryggan
till den dystra byggnaden - nycklarna rasslade,
gallerporten gick upp och ett sorgetåg visade
sig. Fyra män buro ut en död; följet bestod blott af
två lägre tjenstemän vid Bastiljen. Tyst och skyndsamt
begaf man sig till St Pauls kyrkogård - förstulet,
skyggt, som hade de gjort någonting brottsligt,
gräfde de sex männen här en graf. Vid kanten deraf -
ej en bön, inga vänners tårar, icke en gång en suck
öfver den döde, hvilken sänktes i jorden utan några
sorgebetygelser såsom han dagen förut dött utan att
lemna någon sörjande vid sin bädd. Bärarne aflägsnade
sig hastigt, sedan de fulländat sitt verk.
I Saint Pauls kyrkbok infördes den aflidne under
namnet Marchialy; i Bastiljen hade man blott kallat
honom »fången från Provence».
Hvem var den döde? Hvaruti bestod hans brott? Huru
länge hade han lidit?
Detta är gåtor, hvilka man upprepade gånger försökt
gifva en lösning, men hvilka alltjemt väckt nya
tvifvel smal och ersatts af nya gissningar. Ty
den fångne, som hela sin lifstid, okänd och
hemlighetsfull, försmäktade i den förskräckligaste
enslighet, blef få år efter sin död ett föremål för
hela verldens nyfikenhet och efterforskningar. Ända
till den dag som är, sysselsätter den olycklige
mannen med jernmasken, på grund af det mörker som
omgifver honom, både lärdas och olärdas inbillning,
sätter pennor och tungor i rörelse samt lemnar stoff
för vetenskapligt historiska framställningar och
dystra romaner, utan att man dock lyckas lyfta den
slöja, som döljer bans hemlighetsfulla gestalt. Det är
märkvärdigt huru lifligt deltagandet för »jernmasken»
varit i alla tider bland alla folkklasser i England,
Italien, Tyskland och Frankrike, från den simple,
småstadsborgaren, som upprördes af romanförfattarens
fantasifoster, ända till Napoleon den förste, som
lifligt beklagade att hemligheten icke kunde uppdagas,
eller Ludvig Filip, som yttrade till Guizot att denna
gåta tyvärr äfven för honom vore olöslig.
Jesuiten Griffet, biktfader i Bastiljen, förklarade
den hemlighetsfulle fången för en naturlig son till
Ludvig XIV och hertiginnan de la Valliére, som med
lifstids fängelse skulle fått pligta för en örfil,
hvilken han gifvit sin half bror le gros Dawphin;
Voltaire kallade honom Ludvig XIV:s bror och förmenade
att »jernmasken» var antingen en son till Anna af
Österrike och en hennes älskare eller en laglig
tvillingbroder till Ludvig XIV, hvilken fadren låtit
uppfostra i hemlighet för att undvika arfstvister,
och hvilken Ludvig XIV sedermera låtit inspärra i
lifstids fängelse.
Enligt andra uppgifter har man att bakom jernmasken
söka ea son till Ludvig deu XIV:s gemål, Maria
Theresia, och en i hennes tjenst stående neger,
hvilken skulle följt drottningen från Spanien till
Paris; eller-en son till drottning Christina af
Sverige och hennes stallmästare Monaldeschi (!); eller
en son till Cromwell; eller någon lysande ättling af
je-suiterorden; eller den störtade finansministern
Fouquet, som i
sjelfva verket länge hölls fängslad och likaledes
bevakades af Saint-Mars; eller hertigen af Monmouth,
naturlig broder till Jakob II af England, som,
enligt historien, blef afrättad såsom rebell år 1685
i London; eller en armenisk patriark Avedik, eller
hertig Carl Ferdinands af Mantua minister Matthioly,
som år 1678 låtit af Ludvig XIV köpa sig för 100,000
scudi till att förmå sin herre att öfverlemna
fästningen Casal till fransmännen, men förrådt
hemligheten till Savoyen, Spanien och Österrike
och derför på Ludvig XIV:s befallning lockades
in på franskt område och fängslades. Helt nyligen
tror sig en fransk generalstabsofficer ha utforskat
sanna förhållandet med »jernmasken» och försäkrar att
denne varit en chevalier d’Har-moises, en lothringisk
kavalleriöfverste af familjen Marcheuille.
Historiskt säkert är att den fångne, som hela
verlden känner under namnet »mannen med jernmasken»,
i trettio långa år försmäktat i olika statsfängelser,
afsöndrad från allt menskligt sällskap; ett tredubbelt
galler skilde honom från det enda smala fönster,
genom hvilket dagsljuset inträngde till honom. Hans
fångvaktare Saint-Mars eller dennes vikarie lemnade
honom egenhändigt hans föda och ombytte hans linne;
på de få promenader, fången tilläts att göra, hade han
alltid den svarta masken för ansigtet och beledsagades
af soldater, hvilka hade den strängaste befallning
att skjuta honom vid första ord, som han vågade yttra.
Benigne d’Auvergne, chevalier de Saint-Mars tyckes i
sin person hafva förenat alla en pålitlig fångvaktares
egenskaper. Tystlåten och trogen, var han tillika af
ett ängsligt, misstänksamt sinnelag, som oaflåtligt
sporrade honom till vaksamhet. För Öfrigt var han
en hedersman och en bra karakter; han var icke ens
rå och grym mot sina fångar, utan snarare som en far
för dem; tjensten var en boja för honom, lika myéket
som kedjan för de fångna; dessa voro till och med i
månget afseende bättre deran än han. Den beständiga
ångest och oro, hvari han sväfvade, gjorde honom
också gammal i förtid; hans ansigte blef skrumpet,
fåradt och insjunket, håret blef hvitt, hufvud och
händer darrande - till dess han slutligen dukade
under för bördan af sin pligt.
Då Saint-Mars från Pignerol förflyttades till Exiles
på Sardinien och sedermera såsom guvernör på de
vid kusten af Provence belägna öarna Saint-Honorat
och Sainte Marguerite, vet man med visshet att han
åtföljdes af två fångar, men svårigheten att afgöra
hvilka dessa två varit, har hittills gjort gåtan med
jernmasken olöslig.
Säkert är att af de från Pignerol till Exiles
medförda fångarna dog den ene på detta ställe;
med den andre tyckes Saint-Mars år 1687 hafva
anländt till Marguerite. Var denne »mannen med
jernmasken»? Eller befann sig denne bland någon af de
olika fångtransporter, som tid efter annan inträffade
på ön?
Man är frestad tro det senare, ty under det den eljest
så misstänksamme Saint-Mars i början esomoftast
lemnar ön, gör korta resor och ofta är frånvarande
flere dagar, förändrar sig detta plötsligt, då han
den 26 Februari 1694 erhöll en order, som lydde att
tre fångar skulle från Pignerol ankomma till ön;
guvernören på Sainte-Marguerite hade att träffa
anstalter för deras bevakande. »En af dem är», så
heter det i ministérens depesch till Saint-Mars,
»vigtigare än alla öfriga, som för närvarande finnas
på ön; det är derför af nöden att sörja för den
noggrannaste bevakning.»
Från den dag då de tre fångarne under stark bevakning
ankommo till Marguerite, lemnar Saint-Mars icke mera
Ön; försigtighetsmåtten skärpas, guvernören är åter
helt och hållet som fordom, i synnerhet mot »Tancien
prisonnier», såsom den vigtigaste af de tre fångarne
nu och allt framgent kallas. Fyra år förflyta -
då erhåller Saint-Mars utnämning till guvernör
på Bastiljen; men han får äfven befallning att
medtaga sin fånge, såsom man finner af den »kunglige
löjtnanten» Dujoncas journal.
Så var Bastiljen blifven den lefvande begrafnes grift,
till dess efter fena år den olycklige medlidsamt
mottogs af jordens kalla sköte. – Ludvig XIV:s
befallning var åtlydd: »ingen menniska får veta hvart
denne man tagit vägen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
