361 (Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten modellstudie. Karl Wetterhoff - Stjernorps ruin. Reinhold Winter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den fattiga sandalbygden söder om Rom står visst icke
högt i anseende hos öfriga italienare, men derifrån kommer
den drygaste delen af målares förtjusning och turisters plågoris,
nämligen kostymmodeller och tiggare. Vissa tider på året
lemna de i stora skaror sina örnnästen i de gamle
Volskernas och Hernikernas bergland för att deltaga i arbetet
på fälten, men deras redskap äro dervid lika ursprungliga
som deras fotbeklädnad. Plog och dragare känna de icke,
utan vända jorden med hacka och spade. Sandalen är ett
stycke läder eller getskinn, som lägges under foten och
upptill snöres med segelgarn, som trades genom hål i kanterna.
Den stundom öfverraskande vackra racetypen, i förening med
drägtens lifliga färger, förlänar behag åt dessa bizarra bilder,
och många gånger har jag stannat på spanska trappan för
att blicka in äfven i det bruna ögonpar, som, lysande af
naturbarnets godhet, strålar våra läsare till möte ur den
italienske konstnärens tafla. Men sandalens försvinnande för
stöfveln är nog i alla fall endast en tidsfråga. Redan går
jernvägen till Neapel genom Abruzzerna, och det kommer nog
i en framtid att gå här såsom det redan gått i Albanobergen,
der folkdrägterna nästan helt och hållet försvunnit. Första
gången jag besökte Rocca di Papa, den högst belägna staden
i nämda berggrupp, såg jag fullt af de pittoreska drägterna
samlade om söndagsqvällen vid brunnen, men då jag återkom
ett år derefter under alldeles enahanda förhållanden voro
drägterna redan försvunna.

Karl Wetterhoff.

Stjernorps ruin.

(Teckning af C. S. Hallbeck.)

De flesta bland denna tidskrifts läsare, som någon gång
befarit Göta kanal, hafva utan tvifvel, vid färden öfver
den stora och vackra sjön Roxen i Östergötland, riktat sina
blickar åt en på den höga och skogiga norra stranden
liggande kolossal stenbyggnad, hvilken, med brustna
fönsteröppningar och remnade murar, speglar sig i den glänsande
vattenytan. Och alla, som sett detta grusade byggnadsmonument
från förgångna århundraden, hafva utan tvifvel haft sig
bekant, att den väldiga ruinen var i det närmaste allt, som
återstod af det stolta Stjernorps slott, hvilket en gång, på
den skotske ädlingen grefve Robert Douglas’ bud, reste sig
i den tysta skogsbygden.

Det är nu en gammal och känd sak, att vi svenskar mer
än gerna »resa till kontinenten», hundratals mil från det egna
hemmet, för att se på vackra landskap, och att vi vida hellre
sätta vårt lif på spel under klättring bland rhenländernas
riddarborgar, än vi besvära oss med att uppsöka hvad vårt
eget land i naturskönhet och intressanta partier har att bjuda
på, äfven om detta skulle vara icke så litet märkvärdigt
och blott en eller ett par mil aflägset från vårt hem. Detta
förhållande torde bero på något fel i nationallynnet, hvarmed
vi dock icke nu kunna sysselsätta oss. Vi vilja blott
söka öfvertyga läsaren, att en tur till Stjernorp verkligen
lönar sig.

En mil norr om Östergötlands residensstad, det
grönskande Linköping, ligger Bergs gästgifvargård i en vacker
trakt, rik på forntida minnen. På ena sidan ser man den
åldriga och i högsta måtto intressanta och vördnadsbjudande
Vreta klosters kyrka, på den andra »Östergötlands blåa band»,
Göta kanal, och rakt öster ut sjön Roxens i sommarsolens
sken glittrande vattenyta. Man öfvervandrar kanalbron och
tager vägen mot norr. Tjusande utsigter hägra på båda
sidorna om vägen. Efter en qvarts timmas promenad passerar
man det gamla herresätet Kungsbro, hvilket en gång egdes
af den sinnessjuke östgötahertigen Magnus, Gustaf I:s son,
som här slöt sin sorgliga lefnadsbana. Gården, som nästan
döljes af en massa lummiga träd, är belägen just der Motala
ström blandar sina ljusgröna vågor med Roxens vatten.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1875/0365.html

		Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 / 361 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|