- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
362

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjernorps ruin. Reinhold Winter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

362

Vägen löper nu uppför ett par branta backar, från
hvilka man har hänförande utsigter öfver sjön och
dess bördiga stränder samt det i fonden liggande
Linköping. Derpå inkommer man i skogsbygden, möter
här och der ett litet åkerfält eller en sorlande bäck,
som hoppar bland stenarne, samt vid hvarje steg täcka
och naturfriska taflor ur skogslifvet. Man passerar
det nätta Sörby och det nere vid stranden liggande
Flemma - der på en udde i sjön visas spår efter
Thora Borgarhjorts jungfrubur - och ser ändtligen,
från den öfversta randen af en brant backe, en bred
dalgång, med förtjusande, grönklädda sidor, öppna
sig. Och då trädpartierna, som kransa vägen, allt
mer och mer draga sig undan, varse-blifver man till
höger, lyftad högt öfver ett rikt svall af grönska,
en jätteruin, som i sublim, nästan vördnadsbjudande
men dyster storhet skådar ned på den leende dalen.

Vägen kröker sig ända ned till sjöstranden, som här
består af den finaste sand, och leder sedan förbi
poststationen och skolhuset. Till höger varsnar man
en liten kyrkogård, hvars talrika grafkors äro i det
närmaste öfvervuxna af ett frodigt ogräs. Man går
ännu några steg och befinner sig nu framför slottets
ena flygel, hvars väldiga långvägg genombrytes af en
hvälfd portal eller en s. k. borgstuga, med väggfasta
träbänkar på sidorna.

Och så är man inne på borggården.

Häpnande stannar man och blickar upp till denna
imposanta åldriga fasad, som liflös och skelettartad
skådar ned på de menniskovarelser, hvilka bygga och
bo vid dess fot, - Förgängelsen och det rörliga,
verksamma lifvet träffas här sida^vid sida. Då
ett lössläppt element en gång härjade den stolta
hufvudbyggnaden, undgingo de med densamma hopbyggda
flyglarna förstörelsen. I dessa bo ännu menniskor,
och i den ena af dem är Stjernorps kyrka belägen.

Borggården har qvadratform och alla sidorna i
densamma tyckas vara i det närmaste lika stora. På
den norra reser sig ruinen, fyra våningar i höjd och
med nio fönsters bredd, under det ett tre fönster
bredt midtelparti lyfter sig ännu två våningar
högre. Anblicken är öfverväldigande. Genom de
brustna fönsteröppningarne ser man det strålande
himlahvalfvet der bakom, och en yppig trädvegetation,
som frodas i det inre af ruinen, låter en och annan
af sina smärta stammar och lummiga kronor böja sig
utom fönsteröppningarne. Vilda vinrankor klättra upp
efter murarne, och den vittrade trappan, i hvilken
nu icke en enda plansten finnes qvar, öfverskuggas
af tvänne väldiga träd, en ask och en alm, hvilka
förtroligt fläta sina grenar om hvarandra. En stor
del af midtelpartiet på jättebyggnaden skymmes af
dessa trän, men de hinna dock, trots sin storlek,
icke upp Öfver fjerde våningens grusade rand. Lika
anslående som denna åt borggården vända fasad är
ock den motsatta, den åt parken eller trädgården
vettande sidan, hvilken, höljd i en kanske än rikare
skrud af grönska, tillika, genom möjligheten att
kunna ses från en längre distans än hvad den trånga
slottsgården förmår lemna, bereder åt ögat en lättare
öfverskådlighet. Företrädesvis af detta senare skäl
är det ock som tecknaren för sin framställning i vår
här förut intagna bild valt den åt parken vända sidan
af ruinen.

I slottets förstuga kan man ännu skönja åtskilliga
spår af forntida prakt, Det temligen trånga rummet
har varit öfverspändt af ett kupolformigt tak med
starka bågar, hvilka till en del ännu qvarstå. På
ena sidan är dock Hvalfvet inslaget.

Öfver lemningar af en trappa, höljd af kalk- ocli
tegelgrus, kan man uppstiga till andra våningen. Ett
par skilje-murar resa sig ännu temligen fasta och
sammanhålla det hela. Här och der synas på väggarne
spår af målningar, synnerligast omkring fönster och
dörrar; men för det mesta är rappningen bortfallen
och de röda stenarnes vittrade ytor möta öfverallt
betraktarens blickar.

Men hvad är det då, som orsakat den hemska
ödeläggelse, hvilken så i grund ruinerat denna nu
blott två och ett fjerdedels sekel gamla byggnad? Det
är elden. Stjernorps historia är kort. Låtom oss
blicka tillbaka på densamma just här, inom dessa
kanske snart störtande murar.

Bland de ädlingar, som under tretioåriga krigets
blodiga dagar slöto sig till Gustaf II Adolfs
segerrika fanor, befann sig äfven den unge skotten
Robert Douglas från Sandickstone, hvilken år 1631
började sin bana såsom page hos konungen. Redan året
derpå se vi honom som major vid ett dragonregemente,
hvarefter han gradvis och säkert uppstiger till de
högsta värdigheter. Han blef, efter hvartannat,
öfverste för ett kavalleriregemente, guvernör
i Schwaben, generallöjtnant, friherre, general,
krigsråd, riksstallmästare5 grefve, fältmarskalk
och riksråd.

Då Westfaliska freden gjorde slut på det grymma
religionskriget kom grefve Douglas öfver till Sverige
och nedsatte sig härstädes. Sägnen berättar, att
han då ingick en öfverenskommelse med sina tvänne
krigskamrater och vapenbröder, grefve Axel Lillje
på Löfstad och herr Peder Baner på Ekenäs, att de,
hvar för sig, skulle bygga ett slott och att den,
som byggde djerfvast, skulle få ett utsatt pris. Så
upp-stodo Löfstad, Stjernorp och Ekenäs, hvilket
sistnämda erhöll priset. Enligt en annan sägen skola
Axel Lillje och Robert Douglas hafva öfverenskommit
att bygga sina slott så höga, att de från öfversta
våningarne af dem kunde se och sända helsningssignaler
till hvarandra.

Det var år 1654, som Stjernorp anlades. Grundläggaren
fick dock endast åtta år njuta af sitt verk innan
han afled, och hans praktfulla likkista insattes i
det öppna grafkoret i Vreta Klosters kyrka. Grefve
Gustaf Douglas blef sedan godsets egare; efter honom
hans son Wilhelm, samt sedermera grefvarne Wilhelm
Otto och, slutligen, Robert Delphicus.

Slottet stod ännu alltjemt i sin fulla prakt och dess
murar glänste mot den gröna bakgrunden och syntes
vida omkring, synnerligast åt sjösidan. En vårdag
(den 12 Mars, säga några, den 12 Maj, andra) 1789
befann sig slottets egare i Linköping, från hvars
gator han kunde skönja sitt praktfulla hem hägra
vid horisonten. Plötsligt såg han dess fönsterrader
glimma såsom med återskenet af en solnedgång, och
snart slöt en krans af gulröda, dansande flammor sig
samman omkring tinnarne af tornet. Slottet stod i
lågor! Grefve Douglas kastade sig upp i sin vagn, och
de eldiga hästarne jagade framåt som stormilar. Men i
närheten af Berg störtade de. Dock, der fanns, då som
nu, gästgifvaregård, och nya springare frustade snart
framför grefvens ekipage. Men då slottsherren, som
under den vilda färden sett tjocka rökmoln hvirflande
draga hän öfver de mörka skogarna, anlände till den
backe, från hvilken han egde fri utsigt öfver sitt
sköna hem, störtade taket samman i ett haf af lågor,
och - snart var det herrliga slottet blott en hemsk,
dyster och rykande ruin.

En piga, som gått upp med ljus på slottsvinden,
der kläder voro upphängda till torkning, var orsaken
till olyckan, År 1807 såldes Stjernorp, som aldrig
iståndsattes, till brukspatronen Olof Burenstam på
Borggård. Sjelfva den stora jordegendomen styckades
efter hans död, och slottet med underlydande har
sedan dess genomgått flera egares händer, till dess
det nu helt nyligen åter inköpts af en ättling af
grundläggaren, badiske kabinettskammarherren grefve C,
Douglas på Ger stor p.

Sådan är i korthet sagan om detta en gång så stolta ^
och praktfulla slott. Askar och almar frodas nu der
inne mellan de tjocka murarne, och der’ förr under
festernas skimrande glans kavaljerer och damer i
lysande drägter trådde dansen efter musikens glada
toner, kretsa nu skaror af flädermöss vid melodien
af aftonvinden, som klagande susar genom de glaslösa
fönsteröppningarne och dörrarne.

På norra sidan ligger den ännu väl vårdade
slottsträdgården, och mot söder har man en hänförande
utsigt öfver sjön och den motsatta stranden, på
hvilken Linköpings dom kyrka höjer sina väldiga
former.

I bottenvåningen finnas ännu några källrär, hvilka af
godsets invånare begagnas till förvaringsrum. Bredvid
dörren till den ena af dessa källare ser man en på
muren målad qvinno-figur med kringvridet hufvud och en
stor knif i handen. Sagan förmäler, att en tjenarinna
i slottet en gång slagit vad med sina kamrater,
att hon nattetid skulle begifva sig ned i källaren,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free