- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
12

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett underland - Lindansaresällskapet. (Till en tafla af D'Unker.) Karl Wetterhoff

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Alla de trappstegformiga slätterna äro på samma sätt
genomskurna, och det hela bildar en trakt, der ingen
menniska kan vistas längre än några timmar. Klyftorna
förekomma i sådan mängd, att landet bokstafligen sönderskäres
af desamma, och om någon växtmylla skalle samla sig, blir
den antingen bortförd af blåsten eller af regnet nedspolad i
klyftorna.

Den illustration, vi här nedan meddela, och hvilken
framställer ett sceneri från dessa trakter bör för öfrigt sätta
läsaren i tillfälle att sjelf bilda sig en föreställning om deras
egendomliga karakter. Om flodbäddarne icke låge så djupt,
skulle landet vara fruktbart och befolkadt; nu är det –
fastän med vattnet så nära – lika fattigt som Afrikas eller
Arabiens öknar.

illustration placeholder

Landskapsbild från Norra Colorados flodområde.

(Tillhör art. ”Ett underland”, sid. 11.)


*



Lindansaresällskapet.

(Till en tafla af D’Unker.)

Då i Juli-häftet af denna tidskrift för 1872 meddelades
en afbildning af D’Unkers Pantlånekontor, hade samma
penna, som tecknar dessa rader, tillfälle att i några få drag för tidskriftens läsare antyda gränslinierna af den för tidigt hädangångne svenske genremålarens konstnärsskap. Det erinrades dervid, huruledes D’Unker snart nog kom att genom valet af ämnen representera en egen riktning inom den skandinaviska genremålare-koloni, som i Düsseldorf på femtiotalet samlades omkring Tidemand och som, efter mästarens föredöme, nästan uteslutande egnade sig åt framställningar ur bondelifvet. En humoristisk uppfattning af samhällslifvets skuggsidor är
deremot det genomgående i D’Unkers yppersta oph mest kända
taflor, och främst bland dem framstå just dessa två:
Pantlånekontoret och Lindansare-sällskapet, den förra lutande
mera åt den tragiska, den senare åt den komiska sidan af
humorns dubbelväsen. Låtom oss, liksom vi förut gjort
med Pantlånekontoret, nu taga Lindansaresällskapet i
närmare betraktande.

Det rum, der vi befinna oss, är en öppen gård,
tjenande till, klädloge och foyer. Innanför bakgrunden hafva vi
att tänka oss scenen, som äfven synes dunkelt framskymta.
Det är ögonblicket före representationens början. Vi se
några musikanter med sina instrument knoga uppför trappan
till läktaren, hvarifrån ouverturens lifvande toner snart skola
helsa den anländande publiken. Dessa figurer, som med

»valdthorn, basfiol, hoboja» bilda en bakgrund
till det lysande eländet, äro ett Bellmanskt drag.
Hufvudfiguren i täflan, omkring hvilken deltagandet
för

ögonblicket samlar sig, är den stackars Pierrot,
som lider af tandvärk. Man ser af hans dråpliga
grimas, att det är en alldeles olidlig tandvärk,
och af det lika

sannfärdiga som sorglustiga uttryck han gifver åt
sin smärta, få vi en ganska hög föreställning om hans
förmåga såsom mimisk konstnär. Om ett ö-gonblick skall
han in på scenen för att såsom den lustige mannen roa
publiken med glada upptåg, krumsprång och kukeliku;
det duger ej då att komma med sura miner. Intet under,
att deltagandet är allmänt, då sjelfva föreställningen
till en

viss grad står på spel, men uppenbart är den annars
så glade Pierrot en favorit inom sällskapet, så att
detta deltagande äfven kommer hans person till del. Om
sjelfva primadonnan icke kan motstå det öfvervägande
komiska i situationen, så är dermed icke så illa
menadt; tvärtom synes hon vilja uppmuntra honom med
,ett gladt skämt. Från ömse sidor räcker man honom
botemedel af olika slag. Den gamle direktören eller
pere noble, hvad han må vara, den gamle gubben
i kaschetten och hvita halsduken, han hvars mun
röjer, att han väl icke så alldeles utan smärtor
mist en och annan tand, framräcker i en sked några
droppar ur en liten apoteksflaska. Från andra sidan
framräcker akrobaten ett stort dricksglas med mörkbrun
konjaksgrogg. Pierrot synes hafva svårt för att fatta
sitt val mellan dessa alternativ, och om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free