Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beatrice uppenbarar sig för Dante i "det jordiska paradiset". Episod ur Dantes "Divina Commedia". Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
gift med en handlande vid hamnen, blef hon en huld
hustru och efter hand moder till tretton barn. Med
en viss stolthet bar hon vid högtidliga tillfällen
minnesgåfvan af den fransyske målaren. Men vid ett
besök i Visby råkade hon till sin stora bedröfvelse
att tappa bröstnålen, som oaktadt all efterspaning
aldrig sedan kom till rätta.
Horace Vernet är död sedan år 1863, och hon, hvars
nordiskt vana bild en gång hade öfverraskat den
sydländske, vid franska och afrikanska ansigtstyper
väne konstnären, slöt några år senare - år 1867 -
sitt jordiska lif.
På Gotland lefver ännu mången, som sett henne bära
den vackra bröstnålen, och som från hennes egen mun
hört berättelsen, huru hon erhöll den.
Målaren och hans modell äro båda hädangångna,
och äfven bröstnålen är, såsom vi nyss nämnde,
längesedan försvunnen.
Men porträttet, som Horace Vernet tecknade - har de^
också gått förloradt?
I fall han någon gång i ett historiskt stycke eller
i en genre-tafla behöft bilden af ett skönt barn,
eller i ett österländskt, bibliskt stycke bilden af
en liten engel - hvem vet, om icke möjligen der den
lilla ljusletta gotländskans drag lefva qvar i sent
förgängliga färger, och der tjusa ännu med samma
milda behag, som en gång omstrålade det hulda, men
snart förgängliga originalet?
O. J. Bergman.
Beatrice uppenbarar sig för Dante i "det jordiska
paradiset".
Episod ur Dantes "Divina Commedia".
allmänna dragen ur Dantes Gudomliga Komedi äro
redan genom föregående uppsatser i denna tidskrift
för våra läsare bekanta. Här återstår oss således
endast att upprepa och något närmare utveckla hvad
som kan tjena till belysning af den i detta häfte
meddelade teckningen.
Skärselden tänkte sig Dante såsom ett berg midt
uti hafvet på hinsidan jorden. Skärseldsberget hade
uppkommit då Lucifer, upprorisk mot Gud, slungades
ned från himlen. Emellan detta berg och helvetet
är n ett stort svalg befäst», öfver hvilket de
dödas själar ej kunna komma till hvarandra; men den
lefvande Dante, i hvars makt det ännu stod, att,
fotad på klippan (Kristus), vända om från den onda
vägen och gå in på den stig, som leder till Gud,
kunde dock på denna klippan klättra upp ur det
svalget, ledsagad af Virgilius, som gjorde denna
färd på himmelsk befallning. Detta svalg, börjande
vid Lucifers fötter i helvetets djupaste afgrund och
sträckande sig upp till jordytan på vestra hemisferen,
har sin mynning vid Skärseldsbergets fot, der Lethes
från bergets topp nedrinnande vatten störtar ned
i afgrunden och för med sig de aftvagna synderna
till syndens bestämmelseort. Det var denna bäck,
hvars ledning skalderna följde då de upp-stego ur
underjorden för att åter se himlens stjernor.
Skärseldsberget är ett rundt, kägelformigt berg,
afplattadt på toppen. En mot hafsstranden sakta
sluttande slätt bildar dess fot, några afsatser
nederst i branten bilda Skärseldens förgård,
afstängd genom en mur, genom hvilken en port leder
in till den egentliga Skärselden, som bildar sju
kretsformiga afsatser intill bergets afplattade topp,
der det jordiska paradiset blomstrar. Öfver branterna
leder från afsats till afsats en klipp väg, uppför
hvilken en oemotståndlig längtan efter rättfärdighet
gradvis lyfter de mot det eviga ljuset vandrande
själarne. Virgilius följer Dante ända intill jordiska
paradiset, der en skog kretsformigt leder till en
medelpunkt, i hvilken kunskapens träd befinner sig.
När Dante framträngt så långt att han ej mera såg
den plats, hvarifrån han inträngt i skogen, kommer
han till en bäck, på hvars andra strand han ser en
qvinna, som under sång flitigt plockar blommor. Dante
beder henne komma närmare. Hon nalkas, och, vänligt
besvarande hans frågor, låter hon honom veta att det
vatten, som rinner mellan dem, är floden Lethe, på ett
annat ställe kallad Eunoe, att ön dryck ur den förra
borttager syndens bittra minne, och att den senares
vatten väcker hos den, som njuter deraf, det godas
hågkomst. Bäst vore att dricka ur båda. Mathilda,
ty det är hon, (här det verksamma lifvets genius,
gentemot Beatrice, det idealas) följer Dante utefter
bäcken gående på den motsatta stranden, och, vid det
de så taga riktning mot den östliga himlaranden,
uppenbarar sig en omätlig syn af ljus och under,
som i sinnebilder beteckna kyikan, sakramenten m. m.
Först komma sju ljus stilla framskridande af sig
sjelfva allt klarare och klarare. Det är den Helige
andes sju nåde-gåfvor: Vishet, Starkhet, FromJiet
o. s. v. Från de sju ljusen
utstråla sju ränder i regnbågens sju färger,
betecknande den katolska lärans sju sakrament. Guds
lof ljuder derunder allt tydligare för Dantes
öron. Derpå följa tjugofyra hvitklädda, åldriga
män, försinnligande det gamla testamentets 24
böcker. De sjunga Marias lof för att antyda att
de äro förkunnare af Frälsarens födelse. Vidare
komma de fyra mystiska djur, som beteckna de fyra
evangelierna, och midt emellan dem kyrkans vagn,
dragen af en grip, som betecknar Kristus: allt hvad
af honom är fågel (d. v. s. af himmelsk natur) är af
det renaste guld; men der han är lejon (d. v. s. af
jordisk natur) är han hvit och röd, hvilket häntyder
på hans renhet och hans för oss oskyldigt utgjutna
blod. Till höger om honom dansa de tre kristliga,
dygderna Kärlek, Hopp och Tro, hvar i sin färg,
samt till venster dansa kardinaldygderna. Så fortgår
denna skolastiska symbolik tills vagnen vid dånet
liksom af en åska stannar framför Dante, hvarvid
allt det heliga folket vänder sig mot vagnen. En
höjer sin stämma och sjunger tre gånger: »Ifom, brud
från Libanon!" hvarpå sången fortsattes samfäldt af
alla. Vid denna sång närmade sig väl hundrade af det
eviga lifvets englar den heliga vagnen, öfversållade
dem ined blommor och ropade: » Välsignad vare du,
som kommer i Herrans namn!» Då såg Dante i en sky
af blommor, som kastades upp af englarnes händer,
en qvinna i grön och röd dr ägt och med en snöhvit
slöja. Innan skalden ännu tydligt såg och igenkände
henne, greps han af en hemlig kraft och kände sig
åter öfverväldigad af sin första kärleks makt. Han
vände sig med samma känsla, som ett uppskrämdt barn
flyr till sin moder, till den sida, der han väntade
finna Virgilius; men den käre ledaren hade lemnat
honom. Då han vid denna upptäckt ej kunde återhålla
sina tårar tilltalades han vid namn af den qvinnan,
som han sett omtöcknad af blomsterregnet, och hennes
blickar fastades på honom der han stod på bäckens
andra strand. »Se», sade hon, »jag är Beatrice; har
du då ändtligen kommit; da visste kanske icke att de
saliga här hafva sin boning?» Då slog Dante ned sina
ögon, men då han ej fördrog att se sin spegelbild i
Lethes klara vatten, fäste han sina blickar på gräset
vid bäckens rand. Beatrice teg, men en englasång
lät nu höra sig: »På dig jag hoppas, herre!» Rörd af
sången, kände Dante sitt beklämda hjerta lättas i en
ström af tårar. Beatrice vänder sig nu med sitt tal
till englarne och säger: att Dante var af naturen
och gudomlig nåd så begåfvad, att han kunnat blifva
ett mönster af dygd; att hon under hans ungdom hållit
honom qvar på den goda vägen; men att han, sedan hon
genom döden lemnat honom, kommit på afvägar; att hon
sökt kalla honom tillbaka derifrån, men förgäfves;
att hon ändtligen sjelf nedstigit till de dödas port
och förmått Virgilius, att visa honom till hans
varning de fördömdas qval, och att Dante af denne
ledare blifvit förd upp till det jordiska paradiset.
Beatrice fordrar nu af Dante att han skall bikta
sig innan han får dricka af Lethes vatten.
Dante fullgör detta och,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
