- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
183

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ifrån otreflig med sina renstrukna gardiner, hvita,
af stärkelse prasslande öfverdrag på möblerna och sin
anständiga utstyrsel af porslinspjeser på toaletten
och spetsduk öfver spegeln, under hvilken en liten
nätt lampa med röd pappersskärm brann i en stilla
benägenhet till sömn.

Clary såg dock af all denna komfort just
ingenting. Hon satte sig ned i soffan att fundera,
icke på sina osäkra framtidsplaner, icke på det
sällskap hon nyss lemnat, icke på huru hon skulle
finna sig i den stora staden, utan på ingenting annat
än huru professorskans supé skulle hafva anstått
den fine herr Mauritz von Helldorff. Derefter tänkte
hon på att hon sett honom starkt blekna, just då han
afslog bjudningen: säkert hade han stått för länge
i kölden ... Tänk om han åter sjuknade! .. Ånej,
han var nu återställd. Men var det troligt, att hans
fästmö verkligen öfvergifvit honom för litet kink
under plågorna. Han hade säkert endast skämtat.

»Huru som helst», så slöt hennes tankegång, då hon
gick till hvila, »har jag honom att tacka för de
angenämaste timmar jag kan minnas ur mitt magra
umgängeslif.»

-

Då Clary sent på morgonen vaknade och sedan blef
i ordning, hade husets öfriga folk redan intaget
sin kaffefrukost. Professorskan sände derför upp
en bricka med tillbehör och ursäktade sig för det
hon var tvungen att gå ut i hushållsangelägenheter,
innan hon kunde träffa sin nya gäst.

Clary kände denna ytterligare frihet som en lycka,
hvilken steg i värde, då hon fick se ett bref med
hennes styfdotters stil. Hon gaf sig knappt tid att
svälja kaffet, innan hon bröt brefvet, och hon hade så
när uppgifvit ett glädjerop, då hon såg öfverskriften:
»Älskade, snälla mamma!»

»Gud vare lof! Ack, Gud vare lof!» utbrast den
stackars unga qvinnan. »Nu ger mig barnet den titel,
som hon förut vägrat mig – sjelfmant ger hon mig den
... Här finnes då ingenting af barmhertighet!»

Skulle denna fröjd vidvara, sedan hon läst
fortsättningen?

        »Älskade, snälla mamma!

Såsom jag lofvat, låter jag detta bref komma mamma
till mötes i sitt nya hem. Mamma undrar säkerligen
öfver, att jag icke säger Clary, som vanligt, men min
tant har befallt mig att nyttja det ordet. Det passar
sig icke annat, säger hon, helst då mamma väl nu,
ensam och ledsen, behöfver en liten tröst, och jag
vill gerna, för pappas skull, vara en tröst. Han sade
en gång till mig, att jag icke skulle lärt hälften så
mycket af någon annan lärarinna och att jag derför
borde anse som min tacksamhetspligt att betrakta
stackars Clary som en mor. Clarys lif hade varit så
tungt, att hon behöfde någon ersättning.

Var det icke bra snällt af pappa att säga så? Och
jag svarade, att om Gud skulle taga pappa ifrån mig,
ville jag försöka att blifva beskedlig emot Clary,
för då tror jag att det blir stor synd om henne ...

Nu har mamma fått hela mitt förtroende. Mamma kan
aldrig tro hvad tant är svag för mig! Jag älskar henne
som min egen mor. Jag har fått en liten guldklocka,
tre vackra klädningar, en vacker vinterkappa med
pelsbräm och hatt med blomsterkrans af henne. Hon
helsar mycket till mamma och säger att mamma har
heder af min uppfostran, som kommit rätt långt för
mina tretton år. Jag är om åtta dagar tretton och
ett halft ... på min namnsdag skall jag skrifva och
omtala allt hvad jag fått.

        Mammas lydiga
        Charlotte Haveman.»

Nu var det innerligt synd om Clary!

Stora tårar strömmade öfver hennes ansigte ... Den
bedragna förhoppningen kändes så tung, och citationen,
som Charlotte anförde, stack nästan lika hårdt i
Clarys hjerta som den isande känslan att veta, det
Charlotte på befallning gaf henne titeln mamma. Det
var ett hårdt slag, detta bref, från ett trettonårigt
barn, för hvars förkofran hon i fem år kämpat mot
köld, lojhet och otack.

Men icke en enda minut ville hon dröja med att afbörda
sig svaret. Hon skulle icke återfå sitt lugn förr –
om hon kunde återfå det efter detta slående bevis
på, att hon aldrig borde vänta en glädje, som ej föddes af
den bittra frukt, hvars namn hon allt för väl kände.

Hon öppnade alltså sin skrifportfölj och skref:

        »Min lilla kära Charlotte!

Det var mycket vänligt af dig att erinra dig ditt
löfte att skrifva så snart. Men då du härnäst gör det,
så måste du säga Clary, så som förut! Nämn för din
ädelmodiga tant att jag bedt dig härom, emedan det
mera förtroligt erinrar mig om vårt gamla hemlif.

Jag kom hit sent i går afton, efter en resa utan
obehag, och jag hoppas att jag skall komma att
trifvas. Framdeles vill jag meddela dig hvad jag
beslutar för min framtid.

Om din tant är så utmärkt god mot dig, som jag af
ditt bref finner, så missbruka likväl aldrig hennes
ömhet, och det skulle du göra, ifall du ej med allvar
visade din tacksamhet. Och tacksamheten visar sig
bäst derigenom att du gläder henne med din flit att
förvärfva kunskaper och först och främst genom ditt
ifriga bemödande att i hela ditt uppförande så väl
mot henne som mot andra menniskor utveckla mildhet
och ödmjukhet. Du skall ju bortlägga din tvärhet och
köld och blifva en riktigt älskvärd flicka?

På det att du skall kunna gå i land med dina goda
föresatser, så glöm aldrig att vid dina böner till Gud
anropa honom om kraft och ett varmt hjerta! Då du det
gör, känner din fader, som nu är i det land, dit vi
sträfva att komma, en högre glädje öfver sin älskade
lilla dotter – och du vill ju blifva honom värdig?

Helsa din goda tant ödmjukt och tacksamt från

        Din alltid tillgifna
        Clary.»

Då brefvet var färdigt och försegladt, sprang Clary
upp, och sedan hon ännu en liten stund låtit de
hejdade tårarne åter få frihet att strömma, stannade
den smärtfulla rörelsen småningom vid erinran, att
Gud ju bevisat henne en omätlig nåd, då hon sluppit
ifrån det pålagda förtroendet att vidare handhafva
Charlottes uppfostran. Och om det var Guds vilja
att detta barn allt framgent skulle förödmjuka henne,
så borde ju det vara en glädjebörda, jemförd med den,
hon fått aftaga.

»Ja», sade hon, »jag skall aldrig, aldrig knota,
men jag skall heller aldrig upphöra att lida af detta
förhållande – ty behofvet efter kärlek lärer aldrig
dö inom mig.»

*



V.

En ljuslimt på den mörka morgonhimmelen.

Vår hjeltinna började nu uppackningen af sina saker,
men hade ej hunnit särdeles långt med sitt bestyr,
då professorskan fryntlig och godlynt inträdde,
omfamnade sin unga gäst, önskade henne än en gång
välkommen och lemnade qvar i hennes hand en öppen
biljett, den professorskan erhållit vid hemkomsten.

»Från hvem är denna, tant lilla?»

»Från din artige reskamrat, och jag förmodar att du
blir nöjd med innehållet.»

Med stor nyfikenhet läste Clary följande:

        »Min nådigaste fru professorska!

Då det torde hända, att det skulle roa fru
professorskan och som jag med säkerhet hoppas
fru Haveman, att vara närvarande på slottet under
riksdagens öppnande, anhåller jag att få sända två
biljetter. Jag skall sjelf infinna mig för att ledsaga
damerna välbehållna till sin bestämmelseort, något som
jag godt hinner med, om ni behaga vara färdiga i tid.

Jemte framförandet af min vördnadsfulla helsning till
fru Haveman har jag äran teckna

        Fru Professorskans ödmjukaste tjenare
        Mauritz v. Helldorff.»

»Nå, hvad säger hon om det här, min lilla fru?»

»Jag kan knappt tro mina ögon.»

»Det undrar jag ej på. Det blir en riktig heder att
anföras af en så präktig karl. Jag minns, sedan jag
kände honom i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free