Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. VIII. En lysande epok i skeppsbyggnadskonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Den afbildar en för sin utomordentliga snällsegling
namnkunnig kaparefregatt, Neptunus kallad, byggd
i Ostende i början af adertonde seklet. Ritningen
fick en särskild märkvärdighet för Chapman, då han
vid ett par och sjutio års ålder framtog och noga
undersökte detta barndomsminne. Han hade nämligen då
anställt en mängd försök (hvarom mera längre fram),
för att utröna det olika motstånd, olika formade
kroppar lida, när de föras fram i vattnet, för att
sålunda finna hvilken fartygsform bäst passar för
snällsegling. Nu föll det honom in att efterse, huru
den nya teori för skeppskonstruktion, han uppgjort
på grund af experimenterna, öfverensstämde med den
namnkunnige seglaren Neptunus, och det visade sig
att den slog fullkomligt in dermed. Gubben skref
i en till Vetenskaps-akademien insänd afhandling,
att han funnit detta med »mycken satisfaction».
Yid nitton års ålder byggde Chapman för första
gången på egen hand ett skepp, en spaniefarare. Ett
år derefter for han till London, der han i två
år arbetade som skeppstimmerman, återvände sedan
till Göteborg, åtog sig reparation af Ostindiska
kompaniets skepp och deltog i anläggandet af
ett enskildt skeppsvarf; men snart inseende
nödvändigheten af att skaffa sig högre matematiska
kunskaper, studerade han för utmärkta matematici,
först i Stockholm, sedan i London. Yidare företog han
resor i England, Frankrike och Holland, i ändamål att
studera skeppsbyggnadskonsten; blef i England insatt
i fängelse såsom misstänkt för spioneri, i anseende
till den ifver, hvarmed han på kronovarfven undersökte
och af-ritade allt, men efter en månad frigifven,
och fick vid ett senare besök smickrande anbud att
gå i engelsk tjenst. Äfven Frankrike sökte tillegna
sig den redan då utmärkte mannen, men Ivckligtvis
blef han bevarad åt Sverige.
År 1757 blef Chapman underskeppsbyggmästare vid
örlogsflottan, flyttades 1760 till arméns flotta
såsom skeppsbyggmästare, och med hans inträde i
statens tjenst börjades ett nytt tidehvarf för
svenska sjöförsvaret. Yi vilja icke uppehålla oss
med att angifva årtalen då mannen befordrades,
adlades, upphöjdes till vice-amiral, kommendör af
Yasa-ordens stora kors m. m,, utan i stället omtala
hvad han uträttat.
Chapmans snille har skapat svenska skärgårdsflottan. I
Sveaborg byggde han redan 1760 flera skärgårdsfartyg
och gaf ritniogar till galérdocka, mastkran,
verkstäder m. m., som der byggdes. År 1772 ingaf han
till konung Gustaf III en handskrift om sättet att
föra krig i finska skärgården, med beskrifning på
de fartyg, som dertill borde nyttjas, fick genast
befallning att bygga nio sådana fartyg, samt under
de kommande åren dels dylika, dels andra af honom
föreslagna, allt mera fullkomnade till konstruktion
och byggnadssätt. Den skärgårdsflotta, hvarmed
Sveriges tappra stridsmän i slaget vid Svensksund
år 1790 vunno en fullständig seger och nära nog
tillintetgjorde fiendens mer än dubbelt så stora
flotta, var Chapmans verk.
År 1781 emottog Chapman öfverinseendet vid
örlogs-varfvet i Carlskrona, der Gustaf III ville
hastigt hafva en stor och kraftig örlogsflotta
byggd. Konungen hade vändt sig till rätta mannen,
ty vid 1788 års krig funnos färdiga 26 linieskepp och
14 fregatter, hvaraf de flesta nybyggda och de öfriga
grundligt reparerade, utom en mängd småfartyg. Arbetet
hade bedrifvits med den utomordentliga skyndsamhet,
att under hvart och ett af åren 1783, 84 och 85
nybyggdes tre skepp och tre fregatter. Det har
berättats, att man på den tiden byggde ett linieskepp
på sex veckor. Detta är icke sannt, men deremot är
det säkert, att endast omkring sex veckor förflöto
från det köl och stafvar restes till ett skepp och
till dess det gick af stapeln. Skeppet Manligheten
och fregatten Eurydice sattes på stapel den 9 Juli
1785 och lupo af stapeln den 22 Augusti samma år. En
sådan skyndsamhet låter nu för tiden fabelaktig;
men vi skola förklara dess möjlighet.
Under det ett skepp stod på stapel, tillarbetades köl,
stafvar och förtimring för ett annat, så att samma
dag det ena gått i sjön, kunde man på dettas bädd
uppresa köl och stafvar till ett nytt. På bädden
byggdes fartygen ej färdiga
längre än till öfverkant af berghultet. Det öfriga
fullbordades på vattnet. Liksom Lykurgos, för att
förekomma lyx hos spartanerna, förbjöd dem att nyttja
andra verktyg än såg och yxa vid förfärdigandet af
boningshus och möbler, så förbjöd Chapman all slags
finputsning å fartygen. De voro derförutan goda nog
att skjuta sönder, menade han. Det anmärkes också,
att man på ett och annat timmer ej ens gifvit sig tid
att fullkomligt borttaga barken, innan det fastsattes,
hvilket den som skrifver detta observerat å fregatten
Eurydice. Sammansättningen af byggnaderna var också
mycket enklare, än den, som nu är bruklig. Man hade
så grofva timmer och plankor, att arbetet derigenom
gick mångdubbelt fortare, än på senare tid, då man
måste bygga skepp af småbitar. Upplysande i detta fall
är, att, då enligt 1735 års mätareordning ett timmer
icke kunde få namn af költrä, om det icke hade minst
40 fots längd och mer än 122 kubikfots innehåll,
så måste man nu hålla till godo med költrän,
som icke innehålla fullt 50 kubikfot. Minsta
sorten däcksbalkar skulle då vara 72 kubikfot;
enligt 1825 års besigtningsreglemente 20. Så hafva
skogarne aftagit, och lyckligt är för vårt jernland,
att linieskeppsflottan spelat ut sin roll och jernet
till det mesta intagit träets plats.
De af Chapman konstruerade och så hastigt
byggda linie-skeppen utmärkte sig för styrka
och välsegling. »Dristigheten», som gick främst då
svenska flottan den 3 Juli 1790 gjorde den märkvärdiga
genombrytningen af ryska blokaden vid Wiborg, var
ett af de många storverk Chapmans snille skapat.
Före Chapmans tid gick det inom både örlogs- och
handelsmarinen så till, att en skeppsbyggmästare
byggde fartyget, och en sjöman bestämde sedan
storleken och formen af dess segel. Man byggde
och tacklade på måfå, utan någon säker regel. Då
uttalade Chapman en sats, som i sin tillämpning höjde
skeppsbyggeriyrket från en handtverksmessig ståndpunkt
till en på de djupaste vetenskapliga beräkningar
grundad konst. Han sade: »Skepp och segel äro tvänne
oskiljaktiga ting, liksom fågeln och dess vingar; de
utgöra en enda kropp eller maskin. Den som skapade
fågeln, öfverlemnade ej åt en annan att efteråt
ditsätta vingarna, och likaså bör konstruktören,
när han gör ritningen till fartyget, äfven lemna
ritning på seglens storlek och form».
Den utomordentliga, rastlösa praktiska verksamhet
Chapman utvecklade, och hvilken sträckte sig ej
allenast till skepps-byggeriet, utan omfattade
artilleri, utrustningar af fartyg, anläggning
af värf och verkstäder m. m., hindrade honom
icke från att med brinnande nit egna sig åt den
teoretiska delen af yrket. Hans stora arbete om
handelsskeppsbyggeriet, innehållande en mängd
större ritningar å skepp och fartyg af alla slag,
under titel: »Architectura navalis mercatoria»
och den dertill hörande vidlyftiga afhandlingen,
benämnd »Traktat om skeppsbyggeriet» (alltsammans
i dagligt tal kalladt »Chapmans gamla verk») var
fullständigt utgifvet år 1775. Nära ett tredjedels
sekel derefter utgaf han »Theoretisk afhandling att
gifva åt linieskepp deras rätta storlek och form,
likaledes för fregatter och mindre bevarade fartyg»,
åtföljd af stora, omsorgsfullt utförda ritningar
(.det så kallade »Chapmans nya verk»). Sedan begynte
han en ny afhandling om handelsfartygs konstruktion,
men denna blef ofullbordad, ty döden lade sig emellan
vetenskapen och dess målsman.
Utom ofvannämnda stora afhandlingar har
Chapman utgifvit många mindre, dels införda i
Vetenskapsakademiens handlingar, dels särskildt
tryckta.
Vetenskapsmän, sjömän och praktiska skeppsbyggare
hafva haft mycket hufvudbry med frågan, huru ett
fartyg bör vara formadt nedanom vattenlinien, för
att med största lätthet gå genom vattnet eller, som
man också säger, röna minsta motståndet. Att detta
problem icke blifvit och troligen aldrig kan blifva
fullkomligt löst, derom vittnar den otaliga mängd
olika konstruktioner af skeppsbottnar, som försökts
och ännu alltjemt försökas. Det gifves två olika sätt
att praktiskt utröna saken. Det ena är att en mängd
smärre, såsom olika fartygsbottnar formade klotsar
hvar för sig dragas fram i vattnet med en och samma
kraft, och man derigenom finner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
