Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från en aflägsen Dalabygd. L. A. A-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en aflägsen
lyder en gammal sägen:
För några hundra år sedan bodde i Böhle by en man,
som kallades Böhlsbjörn och var vida omtalad för sin
ovanliga kroppsstyrka. Ryktet om honom flög ända
fram till kungens öron i Stockholm. Så hände då,
att till Stockholm kom långt bort ifrån en kämpe,
Stenbock benämnd, hvilken var så stark, att han
aldrig funnit sin öfverman. Han förde öfvermodigt
tal och var ganska besvärlig för de svenska herrarne
vid hofvet, af hvilka ingen vågade bryta arm eller
taga ett kragatag med den bålde Stenbocken. Då sände
kungen bud till Böhlsbjörn, att han skulle komma till
Stockholm och pröfva hvad han förmådde mot denne nye
Goliath. Böhlsbjörn var ej sen i hågen att hörsamma
kungsbudet. Det var midt i vintern och god skare på
snön. Böhlsbjörn ställde sig på sina skidor och satte
i väg med en fart, att hans matsäcksbröd, nybakadt
för resan, ännu var varmt då han sparkade af sig
skidorna på den största gatan i Stockholms stad. Som
han gick och stod fördes han inför kungen, hvilken
mottog honom mycket väl och sade: »Om du besegrar
denne Stenbock, skall du till belöning få hvad du
vill.» - »Jag får väl fresta på», svarade Böhlsbjörn
frimodigt, ty han var ej blyg, fastän han aldrig
förr varit bland så höga herrar, och så ställdes
då Stenbock och Böhlsbjörn midt emot hvarandra. Den
segervane stormannen och den tafatte svenske bonden
mätte hvarandra med blickarne och röko så ihop. Men
kampen vardt icke lång, utan afbröts dermed, att
Stenbocken måste taga marken för BÖhlsbjörnen och det
med sådan fart, att han aldrig kunde hoppa mer och
slåss, ty hans begge ben bräcktes. Det tyckte alla
i Stockholm var bra gjordt, och Böhlsbjörn for hem
med Ökadt rykte och med kungens löfte, att som eget
få taga allt det land i sin hemsocken, som han under
en dag kunde kring-löpa på skidor.
Denne jätte var hemma i Böhle by, och Böhle by finnes
ännu i dag i Öre socken i Dalarne, en aflägsen, föga
känd bygd vid Helsinglandsgränsen, och de, som nu
bygga och bo i Böhle by, sägas vara ättlingar, fastän
inga jättar, af Böhlsbjörn, som vid hemkomsten från
Stockholm inholmade åt sig trakten mellan Dalfors bruk
i Öre och Svabens bruk i Alfta socken, Helsingland,
en ägorymd af mer än två qvadratmil. Lage Öre socken
närmare någon af de stora färdvägatrne, skulle hon
vara lika känd och lika besökt, som någon annan af
Dalarnes socknar, dock icke för några historiska
minnens skull, ty sådana äro icke fastade vid denna
bygd särskildt, om ej dit får räknas Böhlsbjörns
historia, utan för dess vackra,-dels idylliska,
dels storartade natur. Öre socken, hvars gränser
bilda en nära nog likbent triangel, med spetsen mot
norr, gränsar i nordost till Helsinglandssocknarne
Woxna och Ofvan-åker samt i nordvest och söder till
Dalasocknarne Orsa och Boda. Dess ytvidd är ej mindre
än åtta och en half qvadratmil. Namnet Öre har man
velat härleda från det gamla götiska ordet aurt
eller urt, som betyder stenig och klippig ort, och,
så vida traktens beskaffenhet i detta fall får gälla
som bevis, har den meningen nog goda skäl för sig.
Minsta delen af socknen ligger under plogens
välde. Största delen utgöres af skogar, berg och
vattendrag. Bland de talrika sjöarne märkas Amungen,
Skatungen samt Oresjön. Det största rinnande vattnet
är Oreån, eller Furudalsån, som har sin källa i
Herjeådalen och der tager, så att säga, sina första
steg under namnet Oran; genomflyter Oresjön och
Skat-ungen, vidgar sig derefter och tager namnet Öre
elf, gör besök i Orsasjön och flyter slutligen in i
Siljan, der förenande sig med Dalelfven.
Huru länge Öre socken varit bebyggd och hvarifrån
dess första bebyggare kommit, kan nu ej med visshet
sägas. Det äldsta bekanta dokument, der Öre namnes,
bär årtalet 1320. Sannolikt hafva Orsa och Mora
socknar här haft sina fäbodar, omkring hvilka odlingen
så småningom fick rotfäste, hvarigenom folk lockades
att här bosätta sig, hvartill ock naturens skönhet
utan tvifvel bidrog. En sägen fäster vid gamla
kyrkans upp-
byggande uppgiften, att folket då allmänt måste äta
barkbröd. Man har till följd deraf lagt tidpunkten
till Kristoffers af Bajern regering, men andra
omständigheter tyda på, att socknens första, nu
nedrifna kyrka var vida äldre än från 1440-talet; i
alla händelser har orefolket, så väl som befolkningen
i de nordliga länen, måst blanda bark i mjölet både
före och efter w Barkekungens» tid. Under senare
hälften af 1500-talet var Öre emellertid annex till
Orsa med egen, i socknen boende komminister. Den
siste af desse kaplaner, Andreas Holgeri Gestricius,
blef 1607 dess förste kyrkoherde. Såsom pastorat -
med annexet förenades det förut till Alfta hörande
Amunds-böhle - har Öre alltså en ålder af 260 år, och
under denna tid har det haft endast tolf kyrkoherdar -
den nuvarande är den trettonde - hvilket i medeltal
gör 212/3 år för hvarje, ett förhållande, som tyckes
bevisa, att pastoratet- skänkt sina innehafvare god
trefnad, om än inkomsterna varit knappa.
Det talades nyss om Öre gamla kyrka, hvilket antyder
att församlingen nu har ett nytt tempel. Detta,
hvaraf illustrationen å föregående sida är en
afbildning, invigdes 1874. Den gamla kyrkan,
ett ganska betecknande minnesmärke af förra tiders
byggnadskonst, hvilket utöfvade stark dragningskraft
på de artister, som någon gång förirrade sig till
trakten, qvarstod ända till 1872. Dess inre och
yttre utseende är för efterverlden åskådliggjordt i
ett par taflor af de bekanta artisterna professorn
och professorskan Winge, hvilka taflor finnas i Öre
prestgård. Nya kyrkan, hvartill arkitekten Ha-werman
utfört ritningen, är beräknad för en lång framtid
med andra folkmängdsförhållanden än nu, ty hon har
sittplatser för 2,000 personer och är ett vackert
»Guds hus», hvars största märkvärdighet dock kanske
består deri, att det är bygdt af en Dalabonde,
Björk Anders Jonsson från Rättvik, en man, hvilken,
så helt och hållet sjelflärd han än är, för-värfvat
sig en framstående skicklighet i sitt yrke och derpå
lemnat flera prof än i Öre. Han har, bland annat,
äfven byggt Siljansnäs kyrka samt tornet å Hedemora
kyrka och å Kristinse kyrka i Falun. Det inre af
Öre kyrka erbjuder en synnerligen anslående anblick
med det rundade koret och altar-prydnaden i fonden,
med midtelpartiets hvalf, uppburet af smärta, högresta
pelare, och med det rikliga genom femton stora fönster
inströmmande ljuset. Såsom det höfves en församling,
som i kyrkan har en föreningspunkt, der man mötes
för att tillfredsställa lifvets högsta behof och
der det bästa, som ligger gömdt i menniskonaturen,
slår ut liksom i blom och sätter frukt, till tröst och
styrka i de bekymmer och vedermödor, som trycka det h
vardagliga lifvet der utanför, hafva Öre socknemän med
en samhällighet, som kan tjena till föresyn för andra,
beslutit och genomfört sin kyrkobyggnad och sedermera
prydt sin kyrka samt i ord och handling hedrat dem,
som främst bidragit till hennes förverkligande.
Äfven i det läge, den nya kyrkan fått, symboliseras
hennes betydelse och uppgift i andlig mening. Från sin
om sommaren löfomkransade udde i Oresjön, en plats,
der friden och lugnet tyckas kunna vara bofasta, pekar
hennes spira mot himlen. Närmast deromkring ligga de
odlade fälten, öfverströdda med byar, och der bortom
resa sig öfver hvarandra, ända bort till den aflägsna
synranden, de höga bergen, utbreda sig de mörka,
ändlösa skogarne, hvilka stå der ännu i dag, såsom
de stått från hedna tider, och bland hvilka kyrkan,
redan genom sitt yttre och den plats hon kröner,
kan betraktas som en ny tids apostel eller som en
röst, hvilken uttalat de ord, på hvilka skogarne i
sin hemlighetsfulla tystnad kan sägas hafva stått
och väntat i tusen sinom tusende år.
Såsom kyrkan ter sig från landsvägen vid sjöns
vestra sida, bildar hon medelpunkten i en tafla,
som i storartadt behag och idyllisk skönhet söker
sin like inom Dalarne, der det eljest, som bekant,
icke är ondt om partier, på hvilka »skuggan af Guds
skönhet faller».
Grunddraget i Orefolkets karakter och lynne är? lika
med det hos dalfolket i allmänhet. Betänksam och
sen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
