Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om gudinnan Hulda. Germanisk folksägen - Gamla barn. Ett litet spegelfäkteri i tre afdelningar. Wilhelm Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
skulle ställa sina steg. Efter trenne dagar blef
påfven med häpnad varse, att krumstafven började
grömska och skjuta blad och knoppar. Förskräckt
häröfver skickade den helige fadren ilbud efter
den förlorade sonen; men han hade återvändt till
berget och sökte der under vild sinnesyra glömma
det förflutna och framtiden, utan att dock någonsin
blifva befriad från sina själsqval. - I denna dikt
finna vi en erinran
om enhärjarnas lif i Valhall och »älskog, som i
Fröjas salar förnyas».
Denna gudinna, som kallas Hulda, se vi sålunda vexla
karakter och gestalt allt efter de olika tidsåldrarnas
religiösa föreställningssätt-, än är hon den
lifgifvande, än åter den lifvet tillbakafordrande.,
än skön, än vederstygglig; en tid den gamla åsalärans
Fröja och en annan tid katolicismens heliga jungfru.
Ett litet spegelfäkteri i tre afdelningar.
1. Förord..
amla barn!?» Hm. - Det är också en titel, när
alla komma fram! -
Så tycker jag mig höra hviskas lite hvarstädes. Men
hvarföre tycker jag det? - Jo, derföre att jag
hvi-skade för mig sjelf, sedan jag hade nedskrifvit
ofvanstående rubrik: »Gamla barn!? - Hm. - Det är
också en titel, när alla komma fram!» - Och af sig
sjelf känner man andra, ty det är nu en gång så
tillstäldt med oss »menniskobarn», att vi alla icke
blott hafva enahanda ingång till lifvet och lika
utgång, utan också, på det hela taget, lika tycken,
tankar och känslor, fast formerna för och skärpan
i dessa funktioner variera lite till husbehof,
alldeles som årets dagar i afseende på längd,
klarhet, värme och vind; men dagarna äro i alla fall
dagar. Menniskorna äro ock menniskor till följe af det
lika och gemensamma hos och för »hela bundten». De
olikheter, menniskorna åter förete sinsemellan,
äro blott (- ja, hvad skall jag kalla dem? Jo -)
individuela finesser. Rätt trefligt i alla fall,
att sådana finnas, ty annars skulle vi blifva så
sammanblandade, att man icke ens kände igen sig
sjelf och icke heller kunde skilja på Ahl-strand och
Tegnér eller Sofi Säger och den heliga Brigitta. Ja,
utan de der »individuela finesserna» skulle Sen ene
icke kunna dölja en enda tanke eller känsla för den
andre, och det vore allt ledsamt många gånger.. Det
måtte »kassingen» vara alldeles genomskinlig som en
fönsterruta! Nej, då är det bättre att vara menniska
med »individuela finesset», hvilka åstadkomma följande
2. Sclieina.
Om vi nu tänka oss alla menniskor delade i 2:ne
grupper: icke larn och larn, så kunna vi sedan dela
barnen uti 2:ne underafdelningar: unga larn (riktiga
barn) och gamla larn (oriktiga barn), och schemat
öfver dessa sednare ser så här ut:
Gamla larn:
l:o Omedvetet gamla barn: a. »Tosingar»,
1. »Mammas gossar» och »mammas flickor»; 2:o Medvetet
gamla barn:
a, Sådana, som blygas för sin barnslighet,
1. Sådana, som icke blygas för sin barnslighet.
3. Resonemang.
Om unga barn är här icke fråga, utan endast om gamla
barn. Med gamla larn menas sådana äldre menniskor,
som uti ett, flera eller alla afseenden äro barnsliga,
hafva barnasinne. Af schemat finna vi, att gamla barn
äro det antingen omedvetet eller medvetet.
De omedvetet gamla barnen äro föga afundsvärda; men
sjelfva njuta de dock af sin barnslighet ungefärligen
som de unga, de »riktiga», de verkliga barnen.
Första underafdelningen af de omedvetet gamla barnen
äro »tosingar» eller på olika provinsdialekter så
kallade »lite vridna», »småfåniga», »fjolliga»,
»fjantiga» eller »töntiga» personer. Dessa hafva,
i afseende på sina själsförmögenheter, kommit
att stanna på det verkliga barnets ståndpunkt. Det
verkliga barnets nöjen äro i det närmaste deras nöjen,
åtminstone i föreställning och fantasi. Vanligen hafva
de dock fått »eA-barnets» list. De känna ingen sorg
öfver att sakna eget tak öfver hufvudet, eget skaiferi
eller egen garderob, oaktadt det att de oftast tycka
om beqvämlighet, mycken mat och att
vara grann* utstyrda, ehuru oftast »på tok». De njuta
af lifvet på sitt vis och lefva för stunden liksom
fåglarna under himmelen och liljorna på marken. Det
är dock synd om dessa »gamla barn», dessa naturens
stackars styfbarn, hvilkas syskon vi dock äro. Låtom
oss aldrig glömma detta och derföre städse vara snälla
emot dem, äfven om och när vi ej kunna underlåta
att skratta åt dem och deras barnslighet. Hela
deras väsende är ofta fullt af humor. Det är den,
som roar oss. Må vi vid åsynen af dessa gamla barn,
huru fariseiskt det än må vara, tacka Gud för, att vi
icke äro såsom de! - Kunna vi då icke heller blifva
det? - Jo, möjligen, om vi förunnas en hög ålder,
under hvilken ju så mången »blir barn på nytt». Yi
böra derföre under våra kraftfulla dagar handla
så emot våra barn och make emot maka och emot
våra tjenare och emot alla menniskor, att om och
när vi behöfva ånyo åtnjuta barnavård, densamma må
utöfvas ömt, kärleksfullt och öfverseende af hjertat:
»Hvad menniskan sår, det skall hon ock uppskära». -
Och komma vi nu till omedvetet gamla barns andra
underafdelning: »Mammas gossar» och »mammas flickor».
Dessa äro ganska säregna, men förtjena dock i och för
sig icke att spillas många ord på, ehuru väl ändå är
synd om kräken uti all deras obehagliga äcklighet,
»hvart och ett efter sin art». Bäst studeras och
examineras de i hvardagslifvet ansigte emot ansigte,
och helst en längre tid, ty hos dem »är icke allt
guld som glimmar». Under form af lillgammalhet och
snusförnuft, såsom väl mången ung man, hvilken råkar
till att gifta sig med en liten »mammas flicka»,
nog får erfara, om icke precist till exempel genom
sådana förslag, som att om vintern låta torka is,
så att man har till sommaren eller att endast köpa
sådana kor, som mjölka grädde, så dock på annat sätt.
Att »mammas gossar» äro mera utsatta för »drift»,
än för möjligheten att »bygga hjonelag», behöfver
jag knappast säga. Viljan hafva de nog, men förmågan
är det klent med, ty det vill ingen gerna hafva dem,
försåvidt de icke äro mycket rika: då går det förstås,
ty - »qvinnan är svag» och dras gerna med en dumbom
hela lifvet igenom mot hederlig vedergällning. Det,
som betingar egenskapen att få räknas till »mammas
gossar» och »mammas flickor» vid äldre år, är,
i förening med medfödda anlag, den omständigheten,
att hafva vistats, om icke helt och håUet, så nära nog
uteslutande endast i hemmet, som derföre också blifvit
hela deras verld, från hvars lilleput-horisont allt
bedömmes. Riktigt genuina »mammas gossar» och »mammas
flickor» vilja gerna gälla för mycket teoretiskt
kunniga och mycket praktiskt förståndiga, men de
äro dock, såsom helt naturligt, mycket okunniga och
mycket bak-och-iram-påvända, gående gerna med råd
och dåd vänner och bekanta tillhanda, hvilket gör
dem »stormlöjliga». Småsqvaller är dem kärt att både
höra och meddela. Om sitt »anseende» äro de ytterst
noggranna. Den, som vågar öppet beskratta dem, är
och förblir deras dödsfiende med, enligt deras eget
förmenande, allt hvad menskligheten eger uselt,
koncentreradt i den beskrattandes person. Till
lynnet despotiska sätta dessa de personer högst,
som krypa för dem. - De dem undergifna, äro deras
vänner i lif och död, d. v. s. intill dess vännerna
visa sjelfständighet i afseende å tycke, smak och
handling; då äro de »usla varelser», på hvilka man
»grymt bedragit sig». Nya vänner tillkomma för jemnan,
ty - de gamla kunna icke bibehållas. Någon hvad man
kallar egentlig kar akter hos »mammas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
