- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
61

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

61

arm och drog honom med till sin plats, der hon gaf
honom rum vid sin sida. Han tycktes helt mekaniskt
följa henne.

Estrid hade blifvit så blek som den hvita törnros,
hvilken satt vid skärpet kring hennes smärta lif.

Med en ängslan att, trots musiken, hvarje ord
blifvit hördt af hennes granne till höger såg hon
skyggt på honom - ja, utan tvifvel hade han fått
hela förtroendet. Icke allenast hans ögon sade det,
hans ord förklarade det tydligt.

»Löjtnantens beteende öfvergår ju allt begrepp. Det
finns icke en skymt af sjelfbeherskning hos
honom. Fröken Estrid behöfde nu väl sin vän Olivia.»

»Hon kunde icke hjelpa mig", svarade Estrid lika
sakta som hon blifvit tilltalad. »Om jag blott vore
i fullkomlig besittning af min forna kropps- och
själsstyrka - men det är jag icke. Min energi hvilar
i någon dold gömma. Jag känner mig för ögonblicket
skuggrädd, jag är icke mig sjelf.-»

Grefve Manfred betraktade henne med en djup, vänligt
forskande blick. »Vore jag i assessorns ställe», sade
han slutligen, »så förde jag måhända min myndling
från denna nu ohelsosamma ort.»

»Till intet gagn. Är det ej lätt nog att se, att om
den mörka skuggan verkligen skall försvinna från mitt
lif, det fordras något annat än flykt?»

»Kanhända - men då fordras äfven, att den mäktiga
kraft, som ni ansåg hvila i någon dold gömma, blir
uppsökt. Eljest kan det sluta mer illa, än en iry,
men redan varmt till-gifven vän vågar beräkna.»

»Tack, döm mig blott ej orätt. Jag måste tala med
honom », tillade hon, modigare af hans ord.

»Om ni verkligen, jemte den ädla viljan, finner
kraften, så tillstyrker jag försöket. Men minns hvad
ni nyss sade om er svaghet. Se så, nu tystnar musiken
och samspråken rundt omkring. Måtte Gud ingifva er
det bästa beslutet.»

En allmän rörelse uppstod. En mängd personer lemnade
plantaget, och i detsamma kom ett par herrar,
som gjorde anspråk på grefven. Han nödgades stiga
upp och gå fram några steg för att säga dem, att
han denna afton var upptagen, men att han följande
förmiddag stod till deras förfogande. Då han åter
vände tillbaka, var platsen upptagen. Löjtnant Stellan
hade bemäktigat sig den.

»Estrid, jag ber dig, var ej hård emot mig, jag vill
ju ingenting annat, än berätta dig allt. Jag vill
höra din röst, den skall lugna mig. Får jag komma i
morgon förmiddag?»

»Ja, det får bli så.»

»Och du skall vara ensam. - Eljest gagnar ej vårt
möte. Jag kommer klockan 11.»

»Om du lofvar mig att beherrska dig och minnas
att. ...»

»Ja, ja, jag skall minnas allt. Se, hvad du redan
verkat.» Han steg upp, ty assessorn och hans fru
hade rest sig, och gaf sjelfmant armen åt sin hustru,
som nu pöste af stolthet, då hon blickade på Estrid.

XI. Ett konstateradt faktum.

Estrid sof ej mycket under den natt som nu
följde. Hvad hon grubblade på, var måhända mindre
öfver hvad hon skulle säga Stellan, än öfver det
sällsamt förtroliga förhållande, hvilket så plötsligt
alldeles naturligt uppstått mellan henne och en
främling. I fall någon annan, än grefve Manfred, hört
de om våldsam lidelse vittnande ord, som Stellan talat
till henne, tyckte hon sig hafva behöft skyla sitt
ansigte af blygsel. Men inför denne man, hvars lugna
och milda blick utan förlägenhet mötte hennes, erfor
hon hvad förtroende ville säga, och hon kände sig icke
ens missnöjd, öfver hvad han ofrivilligt fått höra.

Vidare erinrade hon sig med hemlig glädje, att då vid
hemkomsten från promenaden och efter supén assessorn
och hans fru förklarade sitt fullständiga ogillande af
hennes löfte att ensam mottaga löjtnanten, och sökte
bestämma henne för en annan åsigt, grefve Manfred
försvarade hennes beslut, försäkrande, att hon, och
endast hon, skulle kunna utöfva nog välde öfver denne
vilsekomne man för att förmå honom

att resa . . . något alldeles nödvändigt, »Ty», hade
han nied sitt besegrande leende tillagt, »qvinnans
välde öfver mannen, då hon förstår att rätt använda
det, är ett konstateradt faktum.»

»Ja,» hviskade hon, om och omigen, »dessa ord har
han uttalat, och de ingifva mig mod.» Hon visste,
att grefven följande dagen icke skulle komma förr än
på eftermiddagen, och hön var nöjd dermed.

Hon vaknade ej förr än sent, och då hon klockan 9
kom in till kaffebordet, fann hon före sig en liten
välklädd gosse med ett papper i hand. Estrid förstod
genast att det måtte vara grefvens skyddsling,
lille Håkan.

»Jag har redan varit här en god stund med detta,
»sade han och framlemnade papperet, »Grefven sade att
fröken skulle hafva det. Han fick det på morgonen.»

Hon fattade det med undran, men med hvilken
förtjusning läste hon det ej. Det var ett telegram
från kapten Vilhelm, Olivias man, och som innehöll,
att de efter hårdaste storm och lifsfarliga
förhållanden framkommit till en god hamn. Sista
orden lydde: »Min ädla hustru, som hvarken af
sjösjukan eller dödens närhet, kände sig rubbad i
sin själsstyrka, beder om sin trofasta helsning till
fröken Estrid.»

0 Gud, hvad detta kom väl till pass, tänkte Estrid.
Min modiga Olivia, det är som du vore hos mig.
Och hvem tackar jag för detta!

»Min snälle Håkan, jag vet, att du och jag blifva
goda vänner . . . tacka herr grefven och säg, att
ditt budskap var den största glädje jag just nu
kunde erhålla.»

Assessorskan, som då inträdde, ville belasta pilten
med högar af bakverk, men han syntes orolig att komma
ut, och lät ej uppehålla sig.

»Se så, nu slår klockan snart half 12, jag går och
inväntar min hustru vid badhuset», sade assessorn till
Estrid, »och så promenera vi förmodligen en god stund,
medan du rättfärdigar Manfreds mera artiga än sanna
påstående om qvinnans makt. Lycka till.»

Estrid förmådde ej gifva något skämtsamt svar, och
assessorn hade knappt vikit om hörnet, innan det
knackade på dörren.

Det var Stellan.

1 dag syntes genast, att den djerfva häftigheten
försvunnit. Med en röst, som fullkomligt tryggade
Estrid för det steg hon vågat, sade han:
»Förlåt mig det språk jag förde i går afton.
Jag trodde, att någon intrig var å färde, och att man
ville hindra mig från att träffa dig. Detta hade
upprört mitt blod. I dag, då intet motstånd retar
mig, skall du finna mig lugn. Vi kunna ju sätta
oss här.»

»Ja visst. Låt mig först fråga efter din hustru.»

»Var detta nödigt, Estrid? Är jag ej tillräckligt
olycklig för att ej behöfva såras. Förstår du icke
att sjön kan visa en lugn yta, och likväl vara upprörd
i sitt inre?»

»Min gode Stellan, jag trodde att din sjelfbeherskning
var af äkta slag, frukten af ett manligt, dig värdigt
mod. När du nyss talade, syntes du mig så aktningsvärd
emot i går, då du ingaf mig, jag vill ej tveka att
säga ut, en verklig medömkan, ty då var du omanlig.«

»Jag trodde du hade hört min bön om
förlåtelse. Dessutom är sjelfbeherskning en roll,
deri jag lätt kommer af mig. Men råd mig nu. Jag
förekommer mig .sjelf fullkomligt redlös på detta
nya förfärliga farvatten. Hade jag verkligen varit
en så lättsinnig, grym och förstockad själ, att denna
galna passion, som jag förut vid blotta tanken skulle
skrattat åt, behöfdes för att straffa mig? Nåväl,
det är möjligt. Men hvad kan nu godtgöra den vilda
dårskap, hvarmed j äg Brusade åstad och ingick detta
osaliga giftermål! Jag funderar på att taga afsked
och resa ifrån alltsammans.»

»Du frågar mig om råd, Stellan, och du har sjelf
träffat det jag ernade gifva dig, nämligen att
resa. Jag gillar äfven att du tager afsked. Derigenom
blir du i tillfälle att nu, då du kan disponera
tillräckliga medel, fullkomligt reglera ditt lif. Och
ännu en fördel: under detta reslif på tu man hand
skall du bättre kunna studera och införlifva dig med
din stackars lilla hustru, som högt älskar dig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free